Tröttheten består. Liksom sjukan. Och sorgen såklart, även om den känns ganska mild. Ibland funderar jag på om jag inte borde känna mer. Om jag inte borde gråta och vilja ha svarta kläder och inte kunna skratta på några dagar.
För i så fall är jag körd.
Jag har knappt gråtit, känner inget behov av att klä mig dystert och skrattar massor.
Och jag tänker att i sådana här stunder så "borde" man ingenting.
Vi alla reagerar på olika sätt. Själv är jag ungefär som vanligt, tänker lite extra på hur morfar skulle tycka om saker och ting som jag gjorde och så men särskilt ledsen är jag inte. Snarare lättad och trygg. Han har det bra, det är jag säker på.
Jag kan riktigt se framför mig hur han sitter uppe i himlen och spelar kort med änglarna, försöker fuska och ljuger lite grann på ljugarbänken intill de andra gubbarna som gått före honom. Han är tjock igen, tjock och varm och levande.
Bara någon annan stans än här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar