om att inte orka och hinna men vilja utan att det går. om hur svårt det är att balansera och hålla blicken fäst... på vad?

Orkar du? Hur går det för dig? Hur mår du?
Jag får många frågor av fina omtänksamma människor som undrar hur allt är med mig. Ibland är det svårt att svara, för jag vet inte riktigt. Jag mår mycket bättre nu, mycket, mycket bättre. Senaste dagarna har jag till och med gått runt och varit glad, njutit av livet. Men priset för vad jag varit med om är högt. Jag har inga marginaler i mina energireserver, jag kan inte "sova ifatt" eller pressa mig mer än jag orkar.   För mig är det ovant, jag har alltid varit någon som haft en extra växel att lägga i, som kunnat klämma in ytterligare en sak på schemat. Det finns inte en chans i världen längre. Men - det fungerar att leva igen, så på ett sätt går det väl bra för mig. Jag går i skolan och jag orkar fungera någorlunda normalt.

Men saker har hänt med mig. Min kropp har blivit väldigt svag av att dessa månader av apati och jag har gått upp i vikt. Jag längtar efter att orka mer igen och att kunna ha mina finaste klänningar och jeans. Men just nu är det inget jag fokuserar på. Fokus är nämligen något jag har svårt för just nu. Minnet sviker mig, liksom förmågan att hålla tråden i samtal eller tankebanor. Det är otroligt frustrerande. Allting tar så mycket längre tid nu när jag måste koncentrera mig mycket mer för varje liten sak som ska uträttas. Dessutom kräver det otroligt mycket energi. Att träna kan jag inte prioritera, så jeansen får vänta.

Det går inte nämligen. Orken och tiden räcker bara till en sak - skolan. Allting annat får läggas åt sidan. Vänner, kyrkan, familjen, min pojk, grannbarnen, pyssel, bakning, träning, musik och spontana saker. Jag tror att jag skulle må bättre om situationen inte var som den är, om jag kunde göra mer saker som inte är förknippade med prestation i skolan. Men samtidigt vill jag kunna ta studenten. Jag vill klara av det här, jag vill vinna över mörkrets alla efterdyningar.

Det har ett pris. Ett högt pris.
Frågan är om jag orkar betala?

Jag tror det. Jag tror jag kommer klara det. Men det går inte en dag utan att jag längtar efter tid, efter ork, efter känslan av att vara fri. En dag kommer den.

Tills dess tackar jag alla som har förstående för att jag inte orkar och hinner och kan. Det handlar inte om att jag inte vill träffa er eller engagera mig, det handlar om att det inte går. Om jag ska klara den här våren måste jag prioritera. Det suger, något fruktansvärt och det betyder inte att ni inte är viktiga.

Jag hoppas ni väntar på mig.
För annars var vinsten ingenting att ha.