om hon ger som mig en anledning att vara tacksam.

I tre dygn har hon varit här. Hon som kom in i mitt liv för lite mer än ett år sedan och som jag hoppas stannar där för evigt. Min allra bästa Ellen. Vi bodde tillsammans på Svf och sådant kan bli dåligt och det kan bli bra. Det blev helt fantastiskt. Jag fick en till person i mitt liv att hålla av lite extra, att känna mig en aning halv utan. En riktigt nära vän, älskad till längst bort och hit igen.

Vi delade allt det år vi bodde tillsammans, glädje och sorg, mat och strumpor. Och någonstans insåg vi att det aldrig skulle fungera att det tog slut bara för att vår utbildning gjorde det. Och nu kan vi visserligen inte äta tillsammans varje dag längre och vi har inte längre våra tvätt&städ-torsdagar, men hon hittar bättre än jag i mitt nya kök och vi hörs så ofta att hon vet vad jag äter till lunch - och att dela livet är fortfarande vår grej.

Hon bor två timmar bort om kollektivtrafiken är på bra humör. Det är faktiskt inte jättelångt. Och vi sa att det hade varit värt 4 timmars restid för bara en kväll ihop. Nu fick vi tre dygn. Jag har jobbat, men äntligen har det funnits någon som väntar på mig när jag kommer hem. Någon som lagat mat och som mitt emot mig vid bordet undrar hur dagen varit. Någon som har varit hemma, hemma i mitt hem. Som delat vardagen, tystnaden. Som använt min tandkräm och fått sin egen handduk i mitt badrum. Och innan vi gått och lagt oss har hon borstat mitt hår och flätat det precis som hon gjorde så många kvällar förra året.

Just den stunden känner jag mig alltid som en liten flicka som görs fin av någon som håller av henne. Så som jag kände mig när jag var liten kvällen innan julafton och mamma kammade mitt hår. Just då är jag bara där, tar emot. Omtanken i varje liten rörelse, i varje borsttag.

Och jag vet att det är sant. Den där känslan när hon flätar mitt hår. Hon håller av mig och jag henne. Genom glädje & sorg, genom livet.

Det ger mig varje dag en anledning att vara tacksam.

om änglar i tant-form.

idag fick jag typ 30 bullar av en fin tant i kyrkan som sa att jag kunde använda dem på något bra sätt. det gjorde min dag, särskilt eftersom jag innan det tillbringat väldigt många timmar på ett iskallt kontor (pga krångel med kyrkans uppvärmning) med massa teknik som inte fungerade (mitt värsta!) i ett försök att göra mitt jobb. dessutom misslyckades jag med min lunch, spillde ut min kollegas varma choklad (vi fick ta till vissa ohälsosamma knep för att hålla normal kroppstemperatur), lyckades radera 420 telefonkontakter och ja..det var nog det. men mitt i denna frustration och kalla nästipp kom alltså en liten ängel och puff - så visade sig omtanke i form av äkta kyrk-tant-bullar.

så nu har jag tänt ljus här hemma, ätit en bulle och hängt två på grannarnas dörr. jag hoppas det räknas som "att använda väl". tack Gud för tanter som ger bullar och kärlek.

han&jag.

Så väldigt väldigt tacksam för oss. 

om att ge av något annat än sitt överflöd.

Jag har stängt mina ögon länge nog nu. Undvikt länkarna som berättar om hur människor dör på flykt på stormande hav och om hur de som faktiskt överlever båtresan inte välkomnas när de tagit sig i land. Jag har blundat, lite för att jag inte har orkat se men antagligen ännu mer för att jag inte velat. För att med kunskap följer ansvar - och det har jag aktat mig för att ta.

Det får vara nog nu. 

Jag svalde just sista slurken te, ätandes frukost i en nyrenoverad lägenhet, nyligen inflyttad i en kommun där människor verkar ha det bättre ekonomiskt ställt än genomsnittet. Jag sitter här i min sköna morgonrock och äcklas över mitt eget överflöd. Över att jag "för att det är ju ändå lördag" också bredde ett gott kex att äta efter knäckebrödet. Över att jag på riktigt har klagat över att alla mina kläder inte får plats i den lilla garderoben som finns intill min säng. Min nya, breda sköna säng. Över att dagens största problem ofta är grannens hund i lägenheten ovanför min som väcker mig tidigt om mornarna. Jag kan inte påstå att jag har varit blind - men jag har blundat.

Det får vara nog nu.

Senaste dagarna har jag tyckt mig ana en förändring, ser vi skymten av en revolution? Jag läser hoppfulla texter om hur människor organiserar sig, hur ryggar sträcks, hur det skänks pengar och hur namnlistor skrivs på.  Jag vill vara med. Jag vill veta vad jag gjorde när mina eventuella barnbarn frågar "var du med då mormor? vad gjorde du de där åren när människor dog på Medelhavet, när ingen ville ha dem?" Då vill jag vara stolt över mig, mina vänner och mitt land. Då vill jag kunna säga: "vi gjorde vad som krävdes och lite till. Och det kändes, men det var det enda rätta."

Det får vara nog nu.

För vi lever i överflöd. Och vi kan ge av vårt överflöd. Men det räcker inte. Nu behöver vi ge av något mer, av något som känns. På riktigt. Vi behöver visa för oss själva och varandra att ingenting är viktigare än ett människoliv. Nu behöver vi lära oss att offra, att ge av det som känns, att dela med oss. För vår bekvämlighet har varit viktigast för länge.

Det får vara nog nu.

Fundera över vad av ditt överflöd du kan skänka. Men fundera också över vad du kan offra. Av tid, kraft, pengar och bekvämlighet. Hur mycket av vad du har kan du ge bort, dela med dig av - på riktigt? Och våga inse svaret, även om det är obekvämt. En hundring mindre i plånboken känns kanske inte - ge då mer. Offra då de pengar du tänkt lägga på kvällens bravader, på nya skor eller på det där nya soffbordet. Hade du råd att prioritera pengarna så är det pengar du egentligen inte behöver. Så är det faktiskt, även om jag som suktat så efter just det senare försöker slingra mig. Att skriva upp dig på en namnlista tar inte lång tid - ge då mer tid och kraft. Bli god man åt ett ensamkommande flyktingbarn. Öppna ditt hem som familjehem. Engagera dig för integration och ett varmt välkomnande Sverige. Ger vi av vårt överflöd offrar vi inte. Vi måste ge mer. Mer pengar, mer tid, mer engagemang. Vi måste förstå det. Jag måste förstå det. Låt det kosta. Andra röster har skrikit högre länge nog nu. 

Det får vara nog nu.

Våga vara obekväm. Våga offra. Och när det känns jobbigt och motigt -  kom ihåg, det handlar om människor. Om att de ska kunna överleva och sedan kunna leva. Och din bekvämlighet är inte värd ett människoliv. Vårt Sverige kommer förändras nu. Frågan är bara på vilket sätt. Det är du med och avgör. Vad ska du svara den dag då dina eventuella barnbarn frågar dig vad du gjorde? Vad var din bekvämlighet värd? Det är vi - nu - som har makten, chansen, möjligheten att förändra situationen, att påverka vår världs framtid. Så nu gör vi det.

Nu kämpar vi. Tillsammans.

Det får vara nog nu.
Det måste vara nog nu. 

Om allt det nya och att det känns.

Så har jag fått börja min tjänst som ungdomsledare i Habo och alla undrar hur det känns. Som ett äventyr tänker jag. Som något läskigt, utmanande, lärorikt, roligt, spännande och givande. Som något jag har längtat efter att få göra. Som något jag ibland undrar hur det kommer gå. 

Än så länge är allt nytt. Nya människor varje dag, nya uppgifter, nya saker att lösa och lära. Jag har kartonger kvar att packa upp, massor med porslin att diska, gardiner att stryka, tavlor att sätta upp och saker att fixa. 

Men en liten del av mig har hunnit landa. Och den delen känner att det här kommer bli bra. 

Om ett dygn med två alldeles särskilt bästa personer.

Tjugosex och en halv timme har jag haft med dem igår och idag. Mina två bästa E. Som jag saknar ganska ofta och som finns några timmar bort. De mötte mig på stationen, vi gick hem till Erik och jag somnade i hans soffa en stund. Sedan gick timmarna, vi åt mat ihop med Ellens familj och skrattade åt saker som inte var så roligt egentligen men som är det när man är alldeles slut efter lite läger och två veckor som ny ungdomsledare. 

Vi behövde sova så vi gjorde det. I elva timmar. Och sen plockade vi plommon, spelade minigolf och köpte te i någon mysig liten butik. Mest gjorde vi det som föll oss in, långsamt. Nu sitter jag på bussen hem till Habo. Alldeles varm i hjärtat över att jag fick vänner som dem. Som jag kan komma till med många timmar minus på sömnkontot och vila hos. Som jag kan vara tyst med, somna med, göra läskiga saker med och framför allt - göra ingenting med. För när min kollega intervjuade mig i en presentation och frågade hur jag bäst kopplar av - då tänkte jag att det gör jag bäst när jag får vara ensam och göra ingenting. Fast med dem. 

någon slags liten uppdatering.

Det här med att blogga, att skriva... Jag tycker ju så mycket om det och ändå har jag så svårt att ta mig tiden och släppa kraven på hur och när det ska ske. Varje ord - genomtänkt, varje mening nödvändig. Kanske behöver det inte vara så? Jag vet inte. Men jag ser att ni fortfarande (!) är ett gäng folk som tittar in här, trots minimal uppdatering senaste året och kanske vill ni hänga med i vad som sker i mitt liv. Så äsch, jag skriver för er. Och för mig. Vi får se hur mycket och om vad, noll krav. Det brukar bli bäst så.

Mitt älskade år på bibelskolan i Jönköping tog slut i maj och sedan dess har jag bott i Tranås hemma hos mina föräldrar. Jag har haft en fin sommar, men lite konstig. Som om jag liksom bara landar litegrann.  Och det är väl så det är. För tre månader hemma i Tranås är visserligen rätt länge, men det är svårt att landa när man snart ska lyfta igen. För förra veckan började jag jobba som ungdomsledare i Missionskyrkan i Habo genom att åka på läger ihop med dem, och inom några veckor ska jag flytta dit för att börja jobba i församlingen på plats. Först har jag en veckas semester i Tranås och den innehåller två ord "inga måsten" - mycket välbehövligt!

Jag har längtat i många år att få jobba med ungdomar i församling och nu har jag fått förtroendet och möjligheten. Det är jag väldigt tacksam över. Vi får se hur mycket av denna resa ni får följa med i, men litegrann hoppas jag i alla fall.

Kram på er.

om att vara någons bäste vän. och att bli vuxen också tror jag.

Idag fick jag veta att jag är sjuårige Alfreds bäste vuxenvän. I samma veva talade han om att jag "inte är ett barn" så jag antar att det på ett sätt är bestämt nu. Att jag liksom blivit lite vuxen. Knäppt egentligen. Men kanske har han rätt, fina lilla Alfred? Jag har ju trots allt bott hemifrån i ett år, har skrivit på ett avtal för ett jobb året som kommer, har mätt alla mått som går i min framtida lägenhet som till på köpet ligger ett gäng mil från Tranås. Inom en månad eller två flyttar jag till Habo för att börja jobba som ungdomsledare i Missionskyrkan där. Och visst är man väl lite vuxen då?

Det känns fantastiskt spännande och jag ser fram emot vad som väntar. Men åh vad jag är glad att jag gör detta tillsammans med Honom. Han som säger "låt barnen komma till mig" och som är okej med att man kanske inte alltid känner sig störst i världen. För även om jag i en 7-årings ögon är lika gammal som min mormor ungefär så är jag minsann inte mer än en flicka som råkat bli några år äldre och som nu vågar sig in i ett nytt äventyr. Ett äventyr som det är okej att vara både lite vuxen och lite barn i samtidigt. Jag tror och hoppas att det kommer bli bra, jag längtar!

då är det som vackrast.

När raden av människor som väntar på att nå fram till nattvarden aldrig tar slut och jag känner i hela magen hur fint det är att få tillhöra en församling. När barnen bärs fram och de äldre håller i varandra för att inte vackla och vi alla får höra orden "Jesu kropp för dig..." och vi bara, om så bara för en liten stund, verkligen går åt samma håll - tillsammans.

När den äldre mannen bjuder alla tonåringarna runt bordet på kyrkkaffe och berättar om hur det var när han var ung.

När Melker 4 år kryper under de bänkraderna i kyrksalen bort till mig, mitt i gudstjänsten för att visa sin lila gelegroda som han fått och samtidigt undrar om vi kan leka kurragömma.

När han kliver upp på estraden och med tjock röst berättar om hur han fick möta Gud och genom Honom finna en väg ut ur missbruket.

När han står lutad mot verandan och pratar om sin älskade fru som han fortfarande, efter säkert 50-60 år är kär i, och när hon sedan kommer, tar honom i handen och de går tillsammans in i huset.

När hon kliver fram på estraden och med sina svarta lackskor vankar av och an berättar om Marta och Maria med sådan inlevelse att till och med de stora barnen som ibland är lite för coola för "barnens minuter" inte kan låta bli att sitta med stora öron och längta efter mer.

När vi åker skridskor och jag och Anna 7-8 år får en stund för oss själva, när vi får leka tillsammans och ge vårt fokus åt ingenting annat än oss och att solen skiner. Och vi får prata om hur det är att börja skolan.

När det är dop och hela församlingen står i sluttningen ner mot vattnet och ledet av ungdomar i vita dräkter kommer genom folkhopen och vi sjunger att vi har beslutat att följa Jesus. Och när molnen sedan lämnar en öppning och solen får skina ner på hon som döps.

När han går upp på estraden och sätter sig vid flygeln efter så många månaders frånvaro och vi alla får tacka Gud för att han kan gå igen.

När ljusbäraren är full och människor står runt den med armarna om varandra.

När pastorn drar fram gitarren och börjar spela vid ett av borden på kyrkkaffet för att gruppen av människor som sitter där denna dag längtar efter just den sången och för att vi inte kan prata med varandra på våra egna språk men för att musiken som handlar om Jesus ändå kan tala.

När hon kommer fram till mig, tar mig i armen och säger "Du vet väl att jag ber för dig varje dag?".

Ja, när det är så - och väldigt många fler gånger än dessa - då är församlingen som vackrast för mig.

om saft i en philadelphiaost-burk och om fotboll utan regler.

Solen sken och vi slutade tidigare än vanligt idag och vi ville hitta på något särskilt. Vi hittade några kakor i frysen, lite saft och ett halvt paket kex, några skorpor och lite singoalla som packades ner i en väska. Så gav vi oss iväg på utflykt. Vi gick till en lekplats och Gustav fick så hög fart på gungan att jag trodde att antingen den eller han skulle gå sönder, och så spelade vi fotboll. Utan regler. Jag gjorde ett mål. Självmål. Och Erik lyfte Ellen av planen när hon tog bollen och jag fick en spark på smalbenet. Men mest av allt skrattade vi. Åt dåliga passningar, snygga mål och en milt sagt spännande match där alla fick vara med.

Varma och rosiga om kinderna gick vi upp för backen till vattenledningsparken. Vi bar bordet till solskenet och slog oss ner. Vi åt vårt fika och drack vår saft ut creme-fraiche-burkar och sånt eftersom vi inte hade något bättre till buds i köket och det var himla fint ändå. När vi suttit där så länge att vi börjat frysa packade vi ihop allting igen och gick tillbaka hem till Svf. Alldeles glada, som barn på förskoleutflykt.

Ikväll försöker vi läsa bibeln tillsammans, så nu sover Ellen i min säng och Johannes sitter här och läser bibeln och jag har precis vaknat efter att ha somnat någonstans mellan Amos och Hebreebrevet och jag tänker att precis såhär är det fint när livet är.

om att misslyckas med att åka en karusell i taget.

Det är så konstigt att tänka sig att människorna jag här får vara så otroligt nära inte fanns i mitt liv för 6 månader sedan. Att jag aldrig hade träffat en endaste en av dem som jag nu inte kan förstå hur jag ska klara mig utan när terminen är slut. Just nu går jag runt i någon slags konstigt känslokaos av total lycka över allt jag får vara med om här, över alla relationer jag får ha här och över hur underbart livet är - kombinerat med en hjärtesorg över att det en dag kommer ta slut och aldrig mer bli såhär igen.

Hur ska jag klara mig utan alla de fina fina personerna som blivit en så självklar del av mitt liv? Blir alldeles grinig när jag tänker på det. Så jag försöker låta bli. Det går.. ganska dåligt faktiskt.

om att få en extra syster.

Igår kväll låg vi i hennes säng och funderade på vad vi inte visste om varandra. Jag berättade om barnkören jag varit med i och om vem jag var kär i när jag gick i lågstadiet, och hon om hur hon i sin barnkör alltid mimade för att hon inte visste hur man sjöng. Vi skrattade åt varandra och hur fint det är att finnas till. Och någonstans där blev vi väldigt trötta, knäppte våra händer och bad vår kortaste godnattbön hittills innan vi somnade, tätt ihop i hennes säng. Nio timmar senare vaknade jag, fortfarande alldeles intill och alldeles varm i hjärtat. Över att ha en så fin vän som den jag råkar dela mitt hem och vardag med detta år. Över att dygnets vakna timmar ibland känns för få för att räcka till för varandra, så att vi ibland också sover i samma rum.

Och nu ler jag över att jag får sitta, hurven och lite småhängig i hennes fotölj, ätandes popcorn med sked (för att inte kleta ner mina tangenter) samtidigt som hon sitter i sängen två meter bort och läser. Över att vi får dela livet här, både när vi gör något särskilt och när vi inte gör någonting alls.

Och för att det faktiskt tar en stund att komma på något hon inte vet.

om att vara glad för att någon annan är det i mitt hem

Jag är så tacksam över mitt och Ellens hem här på Svf, våra två rum som fler än vi känner sig hemma i. Som folk kommer in i för att bara säga hej, kanske somna i någon av våra sängar en stund eller bara hänga i. Jag är tacksam över att det ofta ligger ett par skor i vår hall som tillhör någon annan än oss, att handduken märkt med "vänner" faktiskt får användas ibland och över att vi är så överens om att folk är välkomna till oss. 

Förut satt vi och läste några förfärligt långa texter inför ett textseminarium som vi ska ha i nästa vecka när det ramlade in en hel hög med kompisar genom dörren. Det riktigt lös ur ögonen på dem och de liksom svävade på moln. De hade tydligen fått träffa någon sjukt cool fotbollsmänniska när de varit på studiebesök i Göteborg under dagen och det bara bubblade av glädje i dem. De droppade in i rummet, en efter en, slog sig ner lite överallt och pratade i ett kör om allt de varit med om. 

Jag satt där med min djupa teologiska text och läste samma rad om och om igen utan att förstå någonting medan jag lyssnade på hur de pratade om dagens upplevelser och hela jag blev så himla glad. Över hur jag kunde få vara så lycklig för deras skull. Och över att de kände att mitt och Ellens hem var en plats att vara glad på, även om ingen av oss riktigt förstod vad de varit med om. (Och i ärlighetens namn nog inte hade velat uppleva samma sak pga obefintligt sportintresse...)

Jag blev så lycklig över att vi verkligen får dela livet här, både glädje och sorg. Och för att båda delarna kan delas och kännas med även om vi inte upplevt exakt samma saker. För vi tycker om varandra här, och då blir det liksom så att om någon är ledsen, då känner vi med hen - och om någon är glad, då känner vi med hen. Och det, det är så himla himla fint. 

Och jag får tacka Gud för att mina vänner haft en helt fantastisk dag och fått uppleva saker de längtat efter, men framför allt för att deras glädje får smitta och över att jag, med ett uppriktigt hjärta får möjlighet att glädjas med dem. 

Och jag tänker att det är precis detta som mycket handlar om - att våga dela livet, och förstå hur mycket rikare det blir när man får vara glad, bara för att någon annan också är det. Tack gode Gud för det. 

om att vara en folkis-familj och om hur fint det är.

Det var så fantastiskt fint att komma tillbaka hit till Svf igår kväll, kramar och "hej hur har du haft det?" och så. Denna plats på jorden har verkligen blivit ett hem och människorna här en extra familj. Här har vi liksom inga syskon eller föräldrar, så vi skapar vår egna lilla nya folkis-familj. Det är precis så fint och konstigt som det låter. Vi hjälps åt med saker som ska fixas och delar med oss av vad vi har. Det blir så mycket smidigare och roligare och alltigenom bättre på det viset. Jag lagar någons byxor och någon annan fixar min dator när den krånglar, en tredje tar disken en extra gång medan någon annan städar köket. Någon lånar ut sin bil och en annan tvättar som tack. Jag tycker om det sättet att leva väldigt mycket. Att ta vad som finns och göra det bästa av allt - tillsammans.

Vi bor nästan hela klassen i en och samma korridor (och många av de som inte bor i detta hur är ändå här alla sina vakna timmar), vi delar ett mini-kök och ett vardagsrum och det går hur bra som helst.

Ikväll har jag, Ellen och Lydia bakat semlor som vi imorgon ska bjuda klassen på. Och vi hade visserligen ingen bakmaskin, vi fick röra med ett salladsbestick i en kastrull som bunke och en tårtspade fick bli degskrapa. För visst är det lite si och så vad som finns här och så, men vi blir bra på att tänka positivt, improvisera och göra saker på ett nytt sätt och under tiden ha väldigt roligt.

Ja, jag är otroligt tacksam för vardagen här, för min folkis-familj och allt jag får uppleva.

Gå bibelskola vänner. Det är typ det bästa jag gjort. Någonsin.

Om ben som börjar orka igen, om parkbänkar som jag inte längre behöver sitta på.

När jag klev av tåget i Tranås efter några dagars resa runt Vättern tillsammans med vänner gick jag hem till mormor och pratade lite. Men sedan kände jag att jag ville vara själv - för första gången på 5 dygn - och hinna smälta några av alla intryck de senaste dagarna bjudit på. Så jag lämnade all packning hos mormor, ringde mamma och bad henne hämta den på vägen hem och sedan snörade jag på mig skor och började springa.

Jag sprang i nästan 7 km.

Förstår ni detta? Det var en så sjuuuukt cool känsla att mina ben orkade springa i nästan en timme. Mina ben, de som inte orkade gå runt kvarteret när jag var som sjukast. De bara sprang. Och jag fick tid att landa lite, sortera i hjärnan och tänka.

Jag sprang runt lite på måfå, tänkte att jag skulle försöka orka en kortare sväng men att det inte gjorde så mycket om jag började gå. Men så sprang förbi alla parkbänkar där jag för två år sedan var tvungen att sätta mig och vila för att benen inte orkade gå mer än några 100 meter åt gången. Och så tänkte jag att wow, nu kan jag springa förbi dem - jag behöver inte vila. Och så bestämde jag mig för att ta ett varv till på rundan jag sprungit bara för att fira. Så helt plötsligt hade jag sprungit 7 km i sträck, utan att ens bli sådär riktigt trött.

Jag bara skrattade till slut. Av tacksamhet och lycka. Över att det faktiskt går att återhämta sig även fysiskt efter att ha varit riktigt dålig. Över att mina ben, mina fina fina ben orkade bära mig runt staden längre än de någonsin gjort förut. Över att det helt plötsligt inte känns omöjligt att orka springa en mil.

Asså wow. Så himla glad är jag. Tack gode Gud för min kropp och för att den börjar orka igen. Jag är så tacksam. Tacksam och stolt.

en lovdag.

Idag är min andra och sista lovdag i Tranås och en hel del saker ska jag försöka hinna med. Går igenom en himla massa foton från de senaste månaderna och sorterar, och sedan tänkte jag ringa mormor och fråga om vi ska äta lunch ihop idag. Så behöver jag städa, packa, kanske träna och så vill jag helst hinna pussa på mina grannbarn innan klockan blir halv 5 och jag får hämta min man på stationen. Ja, egentligen borde jag väl hinna utan problem, men så vill en ju helst inte stressa...

Jaja, vi får se vad som hinns med. Det är ju lov trots allt, och när det är lov hör det också till att man ligger i soffan i sin morgonrock och gör ingenting - för att sedan vila efteråt.

om en församling på hal is - och varför vi ska vara där.

I morse gjorde jag pannkakor till mig och Lisa som vi åt till frukost och efter det hittade Lisa våra skridskor i källaren och så tog vi oss till Bredstorp. Där väntade en hel massa barnfamiljer från vår församling som träffats varje dag nu på lovet för att göra roliga saker tillsammans. Så himla fint initiativ tycker jag, det här med att dela livet och vardagen och göra vanliga saker - tillsammans. Livet blir så mycket rikare då. 

Jag med mina 21 år var liksom mitt i mellan generationerna som var där, jag var varken småbarnsförälder eller liten unge. Men jag var en utmärkt dattare, "nej nu måste du ta på dig hjälmen-sägare","följa Johnare" och köttbulle. Och jag kunde lyfta upp en del barn som satt sig på isen med trötta ben eller låta mellansystern i en familj få egenstund med någon som passade bandybollar bara till henne.

Stunder som i förmiddags, när vi liksom är tillsammans och ger av vad vi kan till de som behöver det, när vi delar vad vi har och låter det räcka - de stunderna, de är församling för mig. Det är det som är Kyrkan. När vi blir en öppen gemenskap, som utanför kyrkolokalen vågar dela livet tillsammans, där alla har en plats och Gud är mitt ibland alltihop. Det är de stunderna jag tror vi är som närmast vad det är att vara kyrka - att vara en familj. 

För när Alfred, 7 år och jag tar ett varv runt planen på skrillorna och han frågar mig om vad jag gör när jag inte åker skridskor, och jag säger att jag går på en bibelskola, och han undrar vad det är, och jag får svara att det är ungefär som att gå på söndagsskola varje dag... Och när detta sedan leder till ett samtal om hur Gud vill att vi ska vara mot varandra - då tror jag att Gud ler. Då tror jag vi har fattat en del av poängen med församling och Gud. Den hör inte bara hemma i en kyrkolokal på söndagarna. Gud och hans vilja i våra liv är lika nära på en skridskois där en 7åring och en 21åring tillsammans funderar på vem Han är och vad Han vill som på en gudstjänst kl 10. 

Och det är just därför vi som församling ska ses på flera ställen än i kyrkan. På en is till exempel. Med skridskor på fötterna, choklad i fickan och med en massa extra mammor/pappor/mostrar/syskon att åka tillsammans med. För vill man bara se, då ser man hur Gud är så nära även där. Bland annat i en liten kille på 7 år som efter att ha funderat över 10 Guds bud en stund istället frågar när vi ska åka hem till mig och äta skumtomtar. För att just nu är det också viktigt, precis som Gud nyss var och kommer snart kommer att bli igen. 

Så "snart" säger jag. 

Sedan tävlar vi om vem som kommer fram först. 

Han såklart. 

om längtan.

imorgon åker han norrut, han den där som jag är kär i. och så får vi 3 hela dygn tillsammans. hur fint?

jättefint.

om några dygn hos vänner, dagar att spara länge länge i hjärtat.

Det här med att ha fina bilder på sin blogg... det brukar inte vara min grej. Men så tänkte jag att äh va 17, det kanske inte måste vara superkvalité på alla bilder för att de ska få vara här. Suddiga mobilfoton i konstiga ljus kanske är bättre än inget, åtminstone ibland? Jag har nämligen några fantastiskt trevliga dagar bakom mig som jag vill visa för er. Så nu kör vi - med skruttiga bilder och allt.

Vi har lov denna vecka, och trots att vi träffar varandra nästan dygnet runt på skolan så tänkte vi "varför inte tillbringa lovet ihop med?". Sagt och gjort - några av oss bestämde sig för att under några dagar ta en liten turné runt om i södra Sverige för att hälsa på hemma hos varandra. Himla bra grej, för visst känner vi varandra otroligt väl på ett sätt, samtidigt som vi vet väldigt lite om varandra på ett annat plan. Nu fick två världar "hemma-världen" och "svf-världen" smälta ihop för några stycken, och det var väldigt fint att få vara en del av det.

Vår turné började i Tibro hos Erik. Jag och Ellen tog tåg och buss dit och övriga åkte bil, och när vi väl var framme allihop gick vi på ett jättemysigt café. Sedan promenerade vi runt i det lilla samhället, kollade in olika ställen som på olika sätt format Erik och sådär. Vi kollade in hans hemförsamling och handlade mat på hans Ica och föll pladask för alla fina hus. Sedan gick vi husesyn och landade i Eriks soffa i innan vi lagade kvällsmat.

Här är Erik, måttligt road över "posera nu fint framför ditt hus"-uppdraget. När vi ätit gott tillsammans med Eriks familj spelade vi spel och somnade sedan allihop i en hög i vardagsrummet till Pelle Svanslös-film som någon vänlig själ stängde av framåt småtimmarna. 

Elias och Johannes skulle vidare på andra äventyr redan nästa morgon, men vi andra gick och matade änder (det var mitt bidrag till aktiviter att hitta på.. hur tänkte jag där kan man fråga sig?). En and bet mig i tån och brödet tog slut, så vi packade picknickväskan och begav oss ut och åkte pulka och fikade vid kyrkans scoutstuga ute på landet istället. Det var fantastiskt fint. Väl hemma igen åt vi lunch, kollade fotoalbum och packade väskorna för nästa anhalt. Så tog vårt dygn i Tibro slut, Erik skulle på skidläger och vi andra åkte vidare.

För jag, Ellen och Anna fortsatte vår lilla tripp till Lidköping som Ellen kommer ifrån. Hennes bror hade lagat en rysligt god kvällsmat till oss och vi hade en lugn kväll i soffan framför melodifestivalen. Trötta efter alla nya intryck somnade vi alla tre i en alldeles för smal säng och rätt trötta nästa dag gick vi på gudstjänst i Ellens församling. Var väldigt, väldigt fint.

Här har vi Ellen som på samma sätt som Erik fick posera framför sitt hem. Hon tog oss sedan med på en promenad genom staden och en liten biltur där vi fick se olika platser som betytt mycket för henne. På söndagskvällen tittade vi på gamla foton och sedan gick vi på yoga (hahaha, var konstigt och sjukt bra på samma gång!) tillsammans med Ellens mamma. Efter det åt vi god frukost-kvällsmat (bästa!) tillsammans med familjen. 

Nästa morgon, efter ännu en natt i Lidköping åkte vi norrut mot Hallsberg där Anna vuxit upp. På vägen stannade vi till hos Ellens vän som bjöd på fika.

Hos Anna gjorde vi samma sak som vi gjort i Lidköping och Tibro. Vi kollade in stan, platser som har många minnen, fotoalbum och kyrkan. Annas mamma gjorde den godaste laxen i världshistorien till kvällsmat och Ellen och jag var heeeelt slut efter alla nya intryck så vi segade mest hela kvällen. (återkommande tema märker jag..haha)

Nästa morgon gick vi promenad genom staden, kollade in Annas gymnasieskola och gick över en massa järnvägar. Solen sken och vi var lyriska efter några helt fantastiska dygn. Sedan åkte jag hem på tåget och landade i Tranås och det var väldigt fint det med. 

Vi har inte gjort så mycket speciellt dessa dagar, inte hittat på en massa saker. Vi har promenerat, spelat spel, tittat på bebisbilder, ätit mat och tagit det lugnt. Men vi har fått göra det i varandras hem, och det är något särskilt med det minsann. Jag är så tacksam för dessa dagar, verkligen. 

just här och just nu.

Jag sitter i min fåtölj i mitt rum här på Hemgården. I rummet intill sitter mina vänner och spelar de nya spel som kom med posten idag. Jag hör hur Erik förklarar hur Bohnanza fungerar för någon som aldrig spelat det förut. Han lyckas alltid förklara på ett sånt där pedagogiskt sätt som jag aldrig kan. John klev precis in här och frågade om han fick limma fast mässingsknoppen på min sänggavel som jämt och ständigt trillar i golvet. Eftersom den för cirka en timme sedan för första gången landade på min fot när den gjorde det sa jag ja. Så nu står han här intill och skruvar i min säng. Och jag, jag sitter här och ska försöka få ner spretiga tankar till en predikan. Om att välja att älska även när man inte vill tror jag den ska handla om. För det är ju inte det lättaste direkt, men jag tror det är det vi är kallade till.

Ja, just precis nu på hemgården limmar någon i min säng, jag hör skratt från uppehållsrummet, min dator laddar snart ur och jag lyssnar på musik och väntar på att jag ska kunna formulera mina tankar.
Välkommen till ett ögonblick härifrån. Just nu vill jag inte vara någon annan stans än just här.

en liten fredagsuppdatering.

Just nu pausar jag lite på mitt rum, efter en skoldag bestående av lektion på morgonen och sedan två fantastiska föreläsningspass innan och efter lunch. Jag har skrattat så att tårarna rinner och samtidigt känt en klump i hjärtat för livets jobbigheter. När jag hunnit landa i allt klokt som sades idag kanske jag formulerar något klokt här, vi får se.

Ikväll ska vi iväg på praktik med delar av klassen till en församling några mil härifrån. Vi ska ha en tonårskväll med lekar och andakt och min uppgift är mest att vara där och fixa i bakgrunden vilket ska bli väldigt skönt. Det blir en lång dag idag med skola från kl 8 till runt midnatt, men det har varit lättlyssnat och roligt hittills idag så det känns inte så jobbigt även om jag har minst lika många timmar till att vara vaken och igång.

Och något väldigt fint är att jag om cirka en timme och en kvart får se min Alexander igen. Han kommer hit till mig denna helgen och det ska bli så skönt att träffas. Livet blir mer helt när vi är på samma ställe.

Jag önskar er en fin helg!
Kram

när livet ryms i ett ögonblick.

Det var en idyllisk dag. Solen sken och det var gnistrande kallt. Och det var sådär vackert att jag fick lite ont i magen. Och så slog det mig - att denna plats på jorden, den är något alldeles särskilt. Där mitt ute i ingenstans, långt bort från allt, där är jag närmre mig själv än på många andra platser. 

Jag tror det handlar om att hitta de platserna, där allting snurrar lite långsammare. Så att man kan hinna ifatt sig själv ibland. Och kan man inte hitta de platserna någonstans då får man försöka hitta dem i sig själv, eller i en annan människa. I samtal och stunder, där man inte vill vara någon annan stans än där man är. Kanske just för att livet själv då ryms i ögonblicket. 

Just nu. 

Där och i våra hjärtan.

Och vi kan sitta där i timmar och prata, tills jag får ont i rumpan fast att jag sitter i sängen. Och ännu längre ändå, för det är det viktigaste. Det här med att dela livet. Att våga. Att våga brottas med saker som känns, skratta åt roligheter, fundera över saker som är svåra att förstå och ibland säga att nu är du jobbig minsann och kasta en kudde i huvudet. Som skickas tillbaka med orden att det är du med. Och det är okej. 

Det här med nya vänner alltså. Tacksamheten över den rikedom det är att få ännu fler fantastiska personer att kalla vänner. Som jag kan ringa och säga att nu behöver jag dig. Och som kommer och är, tills de somnar i en hög i min säng. Eller på golvet. Eller inte alls. Tills klockan är sent och vi ber godnattbön tillsammans innan vi alla går till våra rum.  

Om någon skulle tvinga mig att välja vad som är det bästa här. Då skulle det vara kvällar som dessa, med samtal och skratt och bön och tystnad i en enda gröt. Och jag tänker att under taket i mitt rum är det tjockt av alla ord och böner, de har samlats där och ligger kvar. 

Där och i våra hjärtan. 

skrattgråt över det konstiga som kallas livet.

Klockan är sent och jag är trött, sådär så man skrattgråter lite. Vi har haft en lugn kväll här på internatet och jag har fått gjort lite saker som jag skjutit på för länge, typ kopiera papper, söka jobb och maila människor. Känner mig alltid 10 stresskilo lättare när sådana saker fått lyfta från mina axlar. Till min hjälp har jag haft min älskade roomie Ellen. Vi har fulsjungit lovsånger till tonårsarbetet hemma i Tranås och skrattat åt hur livet här kan vara.

Igår kom vi hem från ett dygn på en lägergård med klassen. Vi var där och åt, fick undervisning, hade snöbollskrig, pratade, spelade en himla massa spel och hängde. Sov gjorde vi inte mycket så idag har jag varit lite seg. Borde därför sovit för länge sedan. Men så kommer vi på något som vi absolut måste prata om eller skratta åt, och så går timmarna.

Jag antar att det är så det är, detta charmiga, jobbiga, fantastiska liv. Saker som måste göras, borde göras och vill göras. I en enda salig blandning där det helst bör vara mest av det man vill göra. Typ skratta åt hur konstigt livet är. Tillsammans.

nystart.

Just nu sitter jag på en stol i Mikaelas rum här på internatet. Hon klipper mitt hår. Tre personer sitter i hennes säng och gör mest ingenting. Jo, nu ska de dricka varm choklad med vispgrädde. Om en timme ska vi gå till kapellet och ha andakt. Bara vara där, tillsammans inför Gud. Vi har vår vardag här, vänner som samtidigt är lite en familj. Som hjälps åt med saker och delar livet. Det är fint.

Jag är tillbaka på Svf efter nästan tre veckors jullov. Förväntansfull på vad denna vårtermin ska innebära. Och eftersom ni fortfarande - trots att jag är oerhört dåligt på att uppdatera - tittar in här, tänkte jag att jag ska försöka ta er med lite mer på denna termin, för det verkar som om ni vill följa med. Att jag inte har skrivit så mycket på sistone tror jag mest beror på att jag vill att allt som står här ska vara så genomtänkt och välskrivet. Och det tar en tid jag inte har. Men kanske är det okej med bara snabba tankar ibland, som den här - så vi gör ett försök.

Välkommen med.