Förut satt vi och läste några förfärligt långa texter inför ett textseminarium som vi ska ha i nästa vecka när det ramlade in en hel hög med kompisar genom dörren. Det riktigt lös ur ögonen på dem och de liksom svävade på moln. De hade tydligen fått träffa någon sjukt cool fotbollsmänniska när de varit på studiebesök i Göteborg under dagen och det bara bubblade av glädje i dem. De droppade in i rummet, en efter en, slog sig ner lite överallt och pratade i ett kör om allt de varit med om.
Jag satt där med min djupa teologiska text och läste samma rad om och om igen utan att förstå någonting medan jag lyssnade på hur de pratade om dagens upplevelser och hela jag blev så himla glad. Över hur jag kunde få vara så lycklig för deras skull. Och över att de kände att mitt och Ellens hem var en plats att vara glad på, även om ingen av oss riktigt förstod vad de varit med om. (Och i ärlighetens namn nog inte hade velat uppleva samma sak pga obefintligt sportintresse...)
Jag blev så lycklig över att vi verkligen får dela livet här, både glädje och sorg. Och för att båda delarna kan delas och kännas med även om vi inte upplevt exakt samma saker. För vi tycker om varandra här, och då blir det liksom så att om någon är ledsen, då känner vi med hen - och om någon är glad, då känner vi med hen. Och det, det är så himla himla fint.
Och jag får tacka Gud för att mina vänner haft en helt fantastisk dag och fått uppleva saker de längtat efter, men framför allt för att deras glädje får smitta och över att jag, med ett uppriktigt hjärta får möjlighet att glädjas med dem.
Och jag tänker att det är precis detta som mycket handlar om - att våga dela livet, och förstå hur mycket rikare det blir när man får vara glad, bara för att någon annan också är det. Tack gode Gud för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar