Det är så konstigt att tänka sig att människorna jag här får vara så otroligt nära inte fanns i mitt liv för 6 månader sedan. Att jag aldrig hade träffat en endaste en av dem som jag nu inte kan förstå hur jag ska klara mig utan när terminen är slut. Just nu går jag runt i någon slags konstigt känslokaos av total lycka över allt jag får vara med om här, över alla relationer jag får ha här och över hur underbart livet är - kombinerat med en hjärtesorg över att det en dag kommer ta slut och aldrig mer bli såhär igen.
Hur ska jag klara mig utan alla de fina fina personerna som blivit en så självklar del av mitt liv? Blir alldeles grinig när jag tänker på det. Så jag försöker låta bli. Det går.. ganska dåligt faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar