om saft i en philadelphiaost-burk och om fotboll utan regler.

Solen sken och vi slutade tidigare än vanligt idag och vi ville hitta på något särskilt. Vi hittade några kakor i frysen, lite saft och ett halvt paket kex, några skorpor och lite singoalla som packades ner i en väska. Så gav vi oss iväg på utflykt. Vi gick till en lekplats och Gustav fick så hög fart på gungan att jag trodde att antingen den eller han skulle gå sönder, och så spelade vi fotboll. Utan regler. Jag gjorde ett mål. Självmål. Och Erik lyfte Ellen av planen när hon tog bollen och jag fick en spark på smalbenet. Men mest av allt skrattade vi. Åt dåliga passningar, snygga mål och en milt sagt spännande match där alla fick vara med.

Varma och rosiga om kinderna gick vi upp för backen till vattenledningsparken. Vi bar bordet till solskenet och slog oss ner. Vi åt vårt fika och drack vår saft ut creme-fraiche-burkar och sånt eftersom vi inte hade något bättre till buds i köket och det var himla fint ändå. När vi suttit där så länge att vi börjat frysa packade vi ihop allting igen och gick tillbaka hem till Svf. Alldeles glada, som barn på förskoleutflykt.

Ikväll försöker vi läsa bibeln tillsammans, så nu sover Ellen i min säng och Johannes sitter här och läser bibeln och jag har precis vaknat efter att ha somnat någonstans mellan Amos och Hebreebrevet och jag tänker att precis såhär är det fint när livet är.

om att misslyckas med att åka en karusell i taget.

Det är så konstigt att tänka sig att människorna jag här får vara så otroligt nära inte fanns i mitt liv för 6 månader sedan. Att jag aldrig hade träffat en endaste en av dem som jag nu inte kan förstå hur jag ska klara mig utan när terminen är slut. Just nu går jag runt i någon slags konstigt känslokaos av total lycka över allt jag får vara med om här, över alla relationer jag får ha här och över hur underbart livet är - kombinerat med en hjärtesorg över att det en dag kommer ta slut och aldrig mer bli såhär igen.

Hur ska jag klara mig utan alla de fina fina personerna som blivit en så självklar del av mitt liv? Blir alldeles grinig när jag tänker på det. Så jag försöker låta bli. Det går.. ganska dåligt faktiskt.

om att få en extra syster.

Igår kväll låg vi i hennes säng och funderade på vad vi inte visste om varandra. Jag berättade om barnkören jag varit med i och om vem jag var kär i när jag gick i lågstadiet, och hon om hur hon i sin barnkör alltid mimade för att hon inte visste hur man sjöng. Vi skrattade åt varandra och hur fint det är att finnas till. Och någonstans där blev vi väldigt trötta, knäppte våra händer och bad vår kortaste godnattbön hittills innan vi somnade, tätt ihop i hennes säng. Nio timmar senare vaknade jag, fortfarande alldeles intill och alldeles varm i hjärtat. Över att ha en så fin vän som den jag råkar dela mitt hem och vardag med detta år. Över att dygnets vakna timmar ibland känns för få för att räcka till för varandra, så att vi ibland också sover i samma rum.

Och nu ler jag över att jag får sitta, hurven och lite småhängig i hennes fotölj, ätandes popcorn med sked (för att inte kleta ner mina tangenter) samtidigt som hon sitter i sängen två meter bort och läser. Över att vi får dela livet här, både när vi gör något särskilt och när vi inte gör någonting alls.

Och för att det faktiskt tar en stund att komma på något hon inte vet.

om att vara glad för att någon annan är det i mitt hem

Jag är så tacksam över mitt och Ellens hem här på Svf, våra två rum som fler än vi känner sig hemma i. Som folk kommer in i för att bara säga hej, kanske somna i någon av våra sängar en stund eller bara hänga i. Jag är tacksam över att det ofta ligger ett par skor i vår hall som tillhör någon annan än oss, att handduken märkt med "vänner" faktiskt får användas ibland och över att vi är så överens om att folk är välkomna till oss. 

Förut satt vi och läste några förfärligt långa texter inför ett textseminarium som vi ska ha i nästa vecka när det ramlade in en hel hög med kompisar genom dörren. Det riktigt lös ur ögonen på dem och de liksom svävade på moln. De hade tydligen fått träffa någon sjukt cool fotbollsmänniska när de varit på studiebesök i Göteborg under dagen och det bara bubblade av glädje i dem. De droppade in i rummet, en efter en, slog sig ner lite överallt och pratade i ett kör om allt de varit med om. 

Jag satt där med min djupa teologiska text och läste samma rad om och om igen utan att förstå någonting medan jag lyssnade på hur de pratade om dagens upplevelser och hela jag blev så himla glad. Över hur jag kunde få vara så lycklig för deras skull. Och över att de kände att mitt och Ellens hem var en plats att vara glad på, även om ingen av oss riktigt förstod vad de varit med om. (Och i ärlighetens namn nog inte hade velat uppleva samma sak pga obefintligt sportintresse...)

Jag blev så lycklig över att vi verkligen får dela livet här, både glädje och sorg. Och för att båda delarna kan delas och kännas med även om vi inte upplevt exakt samma saker. För vi tycker om varandra här, och då blir det liksom så att om någon är ledsen, då känner vi med hen - och om någon är glad, då känner vi med hen. Och det, det är så himla himla fint. 

Och jag får tacka Gud för att mina vänner haft en helt fantastisk dag och fått uppleva saker de längtat efter, men framför allt för att deras glädje får smitta och över att jag, med ett uppriktigt hjärta får möjlighet att glädjas med dem. 

Och jag tänker att det är precis detta som mycket handlar om - att våga dela livet, och förstå hur mycket rikare det blir när man får vara glad, bara för att någon annan också är det. Tack gode Gud för det. 

om att vara en folkis-familj och om hur fint det är.

Det var så fantastiskt fint att komma tillbaka hit till Svf igår kväll, kramar och "hej hur har du haft det?" och så. Denna plats på jorden har verkligen blivit ett hem och människorna här en extra familj. Här har vi liksom inga syskon eller föräldrar, så vi skapar vår egna lilla nya folkis-familj. Det är precis så fint och konstigt som det låter. Vi hjälps åt med saker som ska fixas och delar med oss av vad vi har. Det blir så mycket smidigare och roligare och alltigenom bättre på det viset. Jag lagar någons byxor och någon annan fixar min dator när den krånglar, en tredje tar disken en extra gång medan någon annan städar köket. Någon lånar ut sin bil och en annan tvättar som tack. Jag tycker om det sättet att leva väldigt mycket. Att ta vad som finns och göra det bästa av allt - tillsammans.

Vi bor nästan hela klassen i en och samma korridor (och många av de som inte bor i detta hur är ändå här alla sina vakna timmar), vi delar ett mini-kök och ett vardagsrum och det går hur bra som helst.

Ikväll har jag, Ellen och Lydia bakat semlor som vi imorgon ska bjuda klassen på. Och vi hade visserligen ingen bakmaskin, vi fick röra med ett salladsbestick i en kastrull som bunke och en tårtspade fick bli degskrapa. För visst är det lite si och så vad som finns här och så, men vi blir bra på att tänka positivt, improvisera och göra saker på ett nytt sätt och under tiden ha väldigt roligt.

Ja, jag är otroligt tacksam för vardagen här, för min folkis-familj och allt jag får uppleva.

Gå bibelskola vänner. Det är typ det bästa jag gjort. Någonsin.

om några dygn hos vänner, dagar att spara länge länge i hjärtat.

Det här med att ha fina bilder på sin blogg... det brukar inte vara min grej. Men så tänkte jag att äh va 17, det kanske inte måste vara superkvalité på alla bilder för att de ska få vara här. Suddiga mobilfoton i konstiga ljus kanske är bättre än inget, åtminstone ibland? Jag har nämligen några fantastiskt trevliga dagar bakom mig som jag vill visa för er. Så nu kör vi - med skruttiga bilder och allt.

Vi har lov denna vecka, och trots att vi träffar varandra nästan dygnet runt på skolan så tänkte vi "varför inte tillbringa lovet ihop med?". Sagt och gjort - några av oss bestämde sig för att under några dagar ta en liten turné runt om i södra Sverige för att hälsa på hemma hos varandra. Himla bra grej, för visst känner vi varandra otroligt väl på ett sätt, samtidigt som vi vet väldigt lite om varandra på ett annat plan. Nu fick två världar "hemma-världen" och "svf-världen" smälta ihop för några stycken, och det var väldigt fint att få vara en del av det.

Vår turné började i Tibro hos Erik. Jag och Ellen tog tåg och buss dit och övriga åkte bil, och när vi väl var framme allihop gick vi på ett jättemysigt café. Sedan promenerade vi runt i det lilla samhället, kollade in olika ställen som på olika sätt format Erik och sådär. Vi kollade in hans hemförsamling och handlade mat på hans Ica och föll pladask för alla fina hus. Sedan gick vi husesyn och landade i Eriks soffa i innan vi lagade kvällsmat.

Här är Erik, måttligt road över "posera nu fint framför ditt hus"-uppdraget. När vi ätit gott tillsammans med Eriks familj spelade vi spel och somnade sedan allihop i en hög i vardagsrummet till Pelle Svanslös-film som någon vänlig själ stängde av framåt småtimmarna. 

Elias och Johannes skulle vidare på andra äventyr redan nästa morgon, men vi andra gick och matade änder (det var mitt bidrag till aktiviter att hitta på.. hur tänkte jag där kan man fråga sig?). En and bet mig i tån och brödet tog slut, så vi packade picknickväskan och begav oss ut och åkte pulka och fikade vid kyrkans scoutstuga ute på landet istället. Det var fantastiskt fint. Väl hemma igen åt vi lunch, kollade fotoalbum och packade väskorna för nästa anhalt. Så tog vårt dygn i Tibro slut, Erik skulle på skidläger och vi andra åkte vidare.

För jag, Ellen och Anna fortsatte vår lilla tripp till Lidköping som Ellen kommer ifrån. Hennes bror hade lagat en rysligt god kvällsmat till oss och vi hade en lugn kväll i soffan framför melodifestivalen. Trötta efter alla nya intryck somnade vi alla tre i en alldeles för smal säng och rätt trötta nästa dag gick vi på gudstjänst i Ellens församling. Var väldigt, väldigt fint.

Här har vi Ellen som på samma sätt som Erik fick posera framför sitt hem. Hon tog oss sedan med på en promenad genom staden och en liten biltur där vi fick se olika platser som betytt mycket för henne. På söndagskvällen tittade vi på gamla foton och sedan gick vi på yoga (hahaha, var konstigt och sjukt bra på samma gång!) tillsammans med Ellens mamma. Efter det åt vi god frukost-kvällsmat (bästa!) tillsammans med familjen. 

Nästa morgon, efter ännu en natt i Lidköping åkte vi norrut mot Hallsberg där Anna vuxit upp. På vägen stannade vi till hos Ellens vän som bjöd på fika.

Hos Anna gjorde vi samma sak som vi gjort i Lidköping och Tibro. Vi kollade in stan, platser som har många minnen, fotoalbum och kyrkan. Annas mamma gjorde den godaste laxen i världshistorien till kvällsmat och Ellen och jag var heeeelt slut efter alla nya intryck så vi segade mest hela kvällen. (återkommande tema märker jag..haha)

Nästa morgon gick vi promenad genom staden, kollade in Annas gymnasieskola och gick över en massa järnvägar. Solen sken och vi var lyriska efter några helt fantastiska dygn. Sedan åkte jag hem på tåget och landade i Tranås och det var väldigt fint det med. 

Vi har inte gjort så mycket speciellt dessa dagar, inte hittat på en massa saker. Vi har promenerat, spelat spel, tittat på bebisbilder, ätit mat och tagit det lugnt. Men vi har fått göra det i varandras hem, och det är något särskilt med det minsann. Jag är så tacksam för dessa dagar, verkligen. 

just här och just nu.

Jag sitter i min fåtölj i mitt rum här på Hemgården. I rummet intill sitter mina vänner och spelar de nya spel som kom med posten idag. Jag hör hur Erik förklarar hur Bohnanza fungerar för någon som aldrig spelat det förut. Han lyckas alltid förklara på ett sånt där pedagogiskt sätt som jag aldrig kan. John klev precis in här och frågade om han fick limma fast mässingsknoppen på min sänggavel som jämt och ständigt trillar i golvet. Eftersom den för cirka en timme sedan för första gången landade på min fot när den gjorde det sa jag ja. Så nu står han här intill och skruvar i min säng. Och jag, jag sitter här och ska försöka få ner spretiga tankar till en predikan. Om att välja att älska även när man inte vill tror jag den ska handla om. För det är ju inte det lättaste direkt, men jag tror det är det vi är kallade till.

Ja, just precis nu på hemgården limmar någon i min säng, jag hör skratt från uppehållsrummet, min dator laddar snart ur och jag lyssnar på musik och väntar på att jag ska kunna formulera mina tankar.
Välkommen till ett ögonblick härifrån. Just nu vill jag inte vara någon annan stans än just här.

en liten fredagsuppdatering.

Just nu pausar jag lite på mitt rum, efter en skoldag bestående av lektion på morgonen och sedan två fantastiska föreläsningspass innan och efter lunch. Jag har skrattat så att tårarna rinner och samtidigt känt en klump i hjärtat för livets jobbigheter. När jag hunnit landa i allt klokt som sades idag kanske jag formulerar något klokt här, vi får se.

Ikväll ska vi iväg på praktik med delar av klassen till en församling några mil härifrån. Vi ska ha en tonårskväll med lekar och andakt och min uppgift är mest att vara där och fixa i bakgrunden vilket ska bli väldigt skönt. Det blir en lång dag idag med skola från kl 8 till runt midnatt, men det har varit lättlyssnat och roligt hittills idag så det känns inte så jobbigt även om jag har minst lika många timmar till att vara vaken och igång.

Och något väldigt fint är att jag om cirka en timme och en kvart får se min Alexander igen. Han kommer hit till mig denna helgen och det ska bli så skönt att träffas. Livet blir mer helt när vi är på samma ställe.

Jag önskar er en fin helg!
Kram

Där och i våra hjärtan.

Och vi kan sitta där i timmar och prata, tills jag får ont i rumpan fast att jag sitter i sängen. Och ännu längre ändå, för det är det viktigaste. Det här med att dela livet. Att våga. Att våga brottas med saker som känns, skratta åt roligheter, fundera över saker som är svåra att förstå och ibland säga att nu är du jobbig minsann och kasta en kudde i huvudet. Som skickas tillbaka med orden att det är du med. Och det är okej. 

Det här med nya vänner alltså. Tacksamheten över den rikedom det är att få ännu fler fantastiska personer att kalla vänner. Som jag kan ringa och säga att nu behöver jag dig. Och som kommer och är, tills de somnar i en hög i min säng. Eller på golvet. Eller inte alls. Tills klockan är sent och vi ber godnattbön tillsammans innan vi alla går till våra rum.  

Om någon skulle tvinga mig att välja vad som är det bästa här. Då skulle det vara kvällar som dessa, med samtal och skratt och bön och tystnad i en enda gröt. Och jag tänker att under taket i mitt rum är det tjockt av alla ord och böner, de har samlats där och ligger kvar. 

Där och i våra hjärtan. 

skrattgråt över det konstiga som kallas livet.

Klockan är sent och jag är trött, sådär så man skrattgråter lite. Vi har haft en lugn kväll här på internatet och jag har fått gjort lite saker som jag skjutit på för länge, typ kopiera papper, söka jobb och maila människor. Känner mig alltid 10 stresskilo lättare när sådana saker fått lyfta från mina axlar. Till min hjälp har jag haft min älskade roomie Ellen. Vi har fulsjungit lovsånger till tonårsarbetet hemma i Tranås och skrattat åt hur livet här kan vara.

Igår kom vi hem från ett dygn på en lägergård med klassen. Vi var där och åt, fick undervisning, hade snöbollskrig, pratade, spelade en himla massa spel och hängde. Sov gjorde vi inte mycket så idag har jag varit lite seg. Borde därför sovit för länge sedan. Men så kommer vi på något som vi absolut måste prata om eller skratta åt, och så går timmarna.

Jag antar att det är så det är, detta charmiga, jobbiga, fantastiska liv. Saker som måste göras, borde göras och vill göras. I en enda salig blandning där det helst bör vara mest av det man vill göra. Typ skratta åt hur konstigt livet är. Tillsammans.

nystart.

Just nu sitter jag på en stol i Mikaelas rum här på internatet. Hon klipper mitt hår. Tre personer sitter i hennes säng och gör mest ingenting. Jo, nu ska de dricka varm choklad med vispgrädde. Om en timme ska vi gå till kapellet och ha andakt. Bara vara där, tillsammans inför Gud. Vi har vår vardag här, vänner som samtidigt är lite en familj. Som hjälps åt med saker och delar livet. Det är fint.

Jag är tillbaka på Svf efter nästan tre veckors jullov. Förväntansfull på vad denna vårtermin ska innebära. Och eftersom ni fortfarande - trots att jag är oerhört dåligt på att uppdatera - tittar in här, tänkte jag att jag ska försöka ta er med lite mer på denna termin, för det verkar som om ni vill följa med. Att jag inte har skrivit så mycket på sistone tror jag mest beror på att jag vill att allt som står här ska vara så genomtänkt och välskrivet. Och det tar en tid jag inte har. Men kanske är det okej med bara snabba tankar ibland, som den här - så vi gör ett försök.

Välkommen med.

4 novembers kväll.

Vi satte oss i min säng, med varsin tekopp med kladdkakesmet i. Så startade vi filmen. Snyftade, skrattade, ojade oss, grät högt och hade det mysigt i två timmar. Sedan hängde vi lite till. Pratade om filmen och livet och hur illa man kan må efter för mycket kladdkakesmet. Sedan diskade vi, sa godnatt och nu sitter jag här. Glad i hjärtat över ännu en fin kväll här. Över att vi kan grina ihop och skratta ihop, vara fula tillsammans och ändå någon annan dag klä upp sig lite. Över att det är okej att inte orka ibland, för att då tar någon annan i lite extra, och för att jag ibland får vara just den.

Jag är på rätt plats här. Det känns bra i magen. (Förutom att det var en dålig idé att offra sig och äta upp den sista smeten.)
Godnatt.

Om ännu ett hemma.

Jag har många hemma. Många platser där jag kan landa, men också där det mer är människors närvaro som avgör om jag är hemma eller ej. 

Tranås som stad är den plats i världen där jag har flest minnen, och jag älskar den staden. Det är ett hemma, och väl där är min familjs hus den punkten där jag är hemma allra mest. Med min närmaste familj, i den tillvaro jag vuxit upp, där är jag hemma. Men även min församlings lokaler där jag tillbringat många stunder är ett hemma, liksom nära vänners hus och skogsstigar man gått många gånger. 

Så har vi Söråsen, mina svärföräldrars gård några mil från Tranås som på senare år också blivit ett hem, en plats som jag på sätt och vis kan kalla min. Där i kohagen med stövlarna på känner jag mig mer hemma än på många andra platser. 

Så har vi Lund, där jag som stad inte känner mig hemma för fem öre, men som ändå blir en ett hemma för att det är där Alexander bor. För att han jag delar mitt liv med lever sitt där. Och jag minns känslan när jag kom tillbaka till Sverige från Kenya och kände att så länge jag är med Alexander - då är jag hemma, var det än må vara. 

Och så har jag Kenya, mitt hatade älskade Kenya som tog mitt hjärta och inte lämnat tillbaka det än. Där, mitt i en främmande kultur skapades en tillvaro som efter ett tag också kändes som hemma. Som jag kan längta tillbaka till, längta hem till. 

Och nu, nu har jag även Jönköping och mitt älskade SVF som hemma. Här i vår brokiga lilla bibelskole-familj finns också ett hemma. Och det känns fantastiskt att en från början främmande stad, full av okända människor, på några veckor blivit den punkt på kartan dit jag oftast återvänder, där jag sover flest nätter och där jag tillbringar den mesta av min tid - och älskar det. Och att det, redan, känns som ännu en viktig, trygg plats att kalla hemma. 

om min Ellen och om en eftermiddag med oss.

Det här mina vänner - det är Ellen som jag bor ihop med. Hon är typ världens bästa kombo. Lite virrig precis som jag, men också pysslig, tedrickande och allmänt väldigt lik mig. Vi bor som i en lägenhet i vår korridor här på skolans internat och har var sitt sovrum men gemensam hall, dusch och toalett. Om vi hade velat hade vi kunnat ha var sitt eget rum och knappt delat något alls, men det tyckte vi kändes tråkigt. Så därför har vi öppna dörrar till vår hall (som vi försökt göra så mysig det går) och så ser vi våra två rum rätt mycket som ett enda hem. Vi städar vårt hem på torsdagar när vi också tvättar våra kläder, och i övrigt mest bara myser vi. Vi pratar mycket och är tysta ännu mer - precis som det ska vara. 

Igår eftermiddag satt vi i min säng och läste. Ellen var from och  läste bibeln och jag i min deckare. Så drack vi te och åt dammsugare från Ikea. Vi sa nog inte så mycket alls, men nog är det väldigt mycket trevligare att vara ensam med någon annan än att vara det själv. Ja, sämre än igår kan man ha det minst sagt. Jag är så tacksam över att få bo här med Ellen. Att ha någon som kommer in, sätter sig i min säng och filurar lite innan vi ska sova, eller som säger "godmorgon Jonna" när jag yrvaket släpar mig till toaletten på morgonen. Samtidigt är det skönt att vi har var sitt eget rum och inte behöver umgås precis hela tiden. Ja, det känns väldigt fint att få bo här, i vår älskade lägenhet i Hemgården.

Så ja, då har ni sett kvinnan jag delar mitt liv med detta år. Världens bästa Ellen. 

om att en hop människors uppmuntran kan vara sista pusselbiten för ett friskt liv.

Såhär såg det ut ifrån hörnet på mitt rum häromkvällen när jag dödstrött och glad i hjärtat satte mig på en stol och pustade ut efter två timmar i idrottshallen med min klass. Vi är 23 personer i klassen, varav 12 går en bibel-idrott-inriktning och 11 (däribland jag) som går en vanlig bibellinje. Vi har ungefär hälften av våra lektioner tillsammans, och andra halvan var för sig där de fokuserar på idrott och ledarskap och vi mer kurser inom själavård, etik och praktik i församlingar. Men på kvällarna - då är det som att vi allihop går en idrottsinriktning. Alla har alltid sagt till mig att folkis innebär kladdkaka och sällskapsspel...men när vi i klassen umgås - då spelar vi volleyboll, innebandy, fotboll eller leker i idrottshallen. 

I början var det ovant, lite tråkigt att jag som är så fruktansvärt ointresserad av sport skulle umgås i princip dygnet runt med 12-15 personer som har idrott som sitt största intresse. Men vet ni - något har hänt - jag har börjat gilla att sporta! Jag fick liksom bestämma mig för att jag skulle försöka hänga på i den mån jag orkar, dels för att det är vad resten gör (och jag vill umgås med dem!) och för att jag vet att jag behöver få tillbaka mina muskler. Så de senaste 3 veckorna har jag tränat mer än jag gjort på evigheter, och jag har älskat det! Det är en så totalt ny upplevelse för mig att idrott inte bara behöver handla om prestation och att vara bland de sämre på vad man än gör - utan om en gemenskap och något där man har roligt ihop. 

Människorna här är fantastiska - de uppmuntrar mig att vara med, passar bollar till mig fast att jag missar hela tiden och låter mig bli en i gänget, trots att det innebär att de får springa dubbelt så långt och mycket eftersom jag oftast gör mer skada än nytta i laget. Jag har kommit på mig själv med att skratta högt, mitt i en innebandymatch där svetten rinner och jag får ont i benen som inte fått springa på flera år. Jag får uppmuntran och pepp att bli bättre och ingen klagar när jag är dålig. Det är en så sjukt häftig känsla för mig och jag uppskattar det så mycket. 

Så idag åkte jag till A6 och köpte nya idrottskläder (det enda ombyte jag hade med hit räcker inte på långa vägar) och för första gången i mitt liv ett par inneskor till lite allmänt sportande. För jag hoppas att detta är något som kan hålla i sig, att jag tillsammans med vänner får bygga upp min kropp igen. Bli stark fysiskt igen och faktiskt orka mer än tidigare. Jag tror detta är den sista pusselbiten för att jag ska bli helt mig själv igen efter sjukdomen. Jag hoppas det, och längtar redan efter att få inviga mina nya träningsgrejer efter helgen. 

Hurra! 

tacksam och förväntansfull.

Så är det fredag, jag har fått gå ytterligare en vecka på bibellinjen på Svf och en helg väntar. Snart ska jag ta bussen ner till stan och sedan åka via Gränna hem. Jag har nämligen blivit hembjuden till min vän Linn, som bor i Adelöv på vägen hem. Hon har varit i bla Spanien och gått bibelskola det senaste halvåret så vi har inte träffats sedan innan jag var i Kenya. Ser så mycket fram emot att få krama om henne igen! 

I kväll ska jag mysa hemma, i morgon ska jag jobba och sedan ha pyjamasparty med mina små grannbarn, söndag ska jag på gudstjänst hemma i församlingen, innan jag åker tillbaka till Svf framåt eftermiddagen. En lagom intensiv helg väntar med andra ord. Jag är glad och ser fram emot den! Men också glad när jag ser tillbaka på veckan. Jag har fått vänner i klassen, redan lärt mig massa nytt och allmänt kommit in i livet här. 

Tacksam och förväntansfull ska jag nu ta min packning för helgen och bege mig hemåt. Kram på er! 

tacksam.

Jag mår himla bra just nu. Trivs bra här i Jönköping, orkar och vill och kan göra det mesta. Det är fantastiskt. Snart har jag gått på bibelskolan i två veckor, och det känns faktiskt redan ganska hemma. Jag gick nyss in till Ellen (som jag delar lägenhet med) och gav en godnattpuss i pannan. Vi bestämde oss för frukosttid i morgon och idag har vi städat hela vårt hem. Jag fotade masssa bilder som jag tänkte visa er, men nu är jag för trött. Snart så. Hejsvejs på er.