Jag har många hemma. Många platser där jag kan landa, men också där det mer är människors närvaro som avgör om jag är hemma eller ej.
Tranås som stad är den plats i världen där jag har flest minnen, och jag älskar den staden. Det är ett hemma, och väl där är min familjs hus den punkten där jag är hemma allra mest. Med min närmaste familj, i den tillvaro jag vuxit upp, där är jag hemma. Men även min församlings lokaler där jag tillbringat många stunder är ett hemma, liksom nära vänners hus och skogsstigar man gått många gånger.
Så har vi Söråsen, mina svärföräldrars gård några mil från Tranås som på senare år också blivit ett hem, en plats som jag på sätt och vis kan kalla min. Där i kohagen med stövlarna på känner jag mig mer hemma än på många andra platser.
Så har vi Lund, där jag som stad inte känner mig hemma för fem öre, men som ändå blir en ett hemma för att det är där Alexander bor. För att han jag delar mitt liv med lever sitt där. Och jag minns känslan när jag kom tillbaka till Sverige från Kenya och kände att så länge jag är med Alexander - då är jag hemma, var det än må vara.
Och så har jag Kenya, mitt hatade älskade Kenya som tog mitt hjärta och inte lämnat tillbaka det än. Där, mitt i en främmande kultur skapades en tillvaro som efter ett tag också kändes som hemma. Som jag kan längta tillbaka till, längta hem till.
Och nu, nu har jag även Jönköping och mitt älskade SVF som hemma. Här i vår brokiga lilla bibelskole-familj finns också ett hemma. Och det känns fantastiskt att en från början främmande stad, full av okända människor, på några veckor blivit den punkt på kartan dit jag oftast återvänder, där jag sover flest nätter och där jag tillbringar den mesta av min tid - och älskar det. Och att det, redan, känns som ännu en viktig, trygg plats att kalla hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar