1 adventsfirande på hjärtintensiven

det är mörkt ute och jag fryser nästan näsan av mig. magen är full av pepparkaksdeg och jag väntar på att min kära vän Li ska komma hit. vi ska plugga lite och mysa destå mer.

ute i trädgården står vår fula gran med två toppar och lyser och jag känner in julstämningen. 1 advent firades med familjen på hjärtintensiven där vi hälsade på mormor Gagga som tyvärr hamnat där i några dagar. vi spelade kort och skrattade alldeles för högt i sjukhuskorridorerna.

november är snart över och december väntar. en månad som man stressar igenom år efter år. jag ska verkligen försöka ta det lugnt i år och känna in julefriden. för någonstans under alla högar av måsten och krav ska den väl finnas?

jag hoppas på det. om inte blir det nog bra ändå.
kram

Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.

vi lämnar alla spår efter oss. det slog mig idag när jag fick skura hela butiken där jag jobbar eftersom en kund som gick runt där inne råkat kliva i målarfärg utanför affären. hon fick vansinnigt dåligt samvete när vi såg alla fotavtryck som hon orsakat och vi hjälptes åt att torka. det var färg över allt och det blev liksom väldigt tydligt det där med att vi lämnar spår efter oss. man kunde se var varje fot hade satts ner och var hon stannat lite extra och tittat.

och jag började tänka - vilka spår vill jag ska finnas kvar där jag har gått? vilket intryck vill jag ge till andra? vad vill jag lämna för hälsning i deras hjärta?

och ungefär här är det väl tänkt att jag ska komma med nåt fint välformulerat svar som avslutning på ett ovanligt filosofiskt inlägg. men jag gör faktiskt inte det. jag lämnar det som en fråga och hoppas att mitt sätt att leva får svara på det sätt som jag själv önskar.

hjälp mig med det är Du snäll.

abrakadabra..

jag sitter i skolan, vi har en 3 timmar lång lektion och jag måste ta en paus. jag skriver på en rapport om häxor och dess förföljelser. det är intressant, men hjälp vad trött man blir av att skriva och alla ruskigheter de blev utsatta för, de stackars oskyldiga kvinnorna.
det är en gåva att få leva i den tid och det land vi gör. visst - vi har problem här med, men vi riskerar i alla fall inte att avrättas eftersom vi flugit till Blåkulla över natten. tack gode Gud för det.

en lyckad söndagkväll.

jag vet inte vad ni tycker, men enligt mig är en kväll med 4 vänner, god mat, fin musik, tända ljus, romantisk film och vansinnigt mycket popcorn en ganska fin kombination. särskilt när den avslutas med cykeltur hem mitt i natten med fina samtal där vägar skiljdes åt. jag gillar det riktigt mycket faktiskt.

lift your hands and say.

no matter what may come my way
my life is in Your hands.

fjorton minuter.

ibland förstår jag inte var tiden tar vägen. jag vaknade en kvart innan klockan skulle ringt vilket innebar att jag hade 1,5 timme på mig att ha en lugn och skön morgon. och det var den - fram tills jag insåg att jag behövde klä på mig, äta frukost, borsta tänderna, cykla till skolan och springa upp till fjärde våningen i huset längt bort på 14 minuter. då fick jag lite bråttom.

nej, ibland förstår jag inte var tiden tar vägen. den bara rinner iväg. och jag skulle vilja kunna frysa ögonblick ibland. för det finns så många fina.

typ vår kvällspromenad i snöfallet.

Fi.Li.Lo.Lo.Jo.

det är minsann ett bra tag sedan denna bilden togs på mig och mina fina vänner. närmare bestämt över ett år sedan. vi befinner oss på Hättevik där vi har ett dygn tillsammans med klassen. fina minnen det där!

sis.

jag älskar dig. fast att du tar mina kläder och glömmer lämna tillbaka dem. och jag älskar dig för att du förlåter mig när jag gör likadant.
jag älskar dig. för att du lämnar disk i köket som jag får ta hand om. och jag älskar dig för att du förlåter mig när du får diska det jag lämnat kvar.
jag älskar dig. fast att du aldrig hör din väckarklocka som istället väcker resten av huset. och jag älskar dig för att du många gånger väcker mig när jag själv glömt ställa klockan.
jag älskar dig. fast att du blir galen på mig ibland. och jag älskar dig för att du står ut med mig som blir minst lika galen på dig.
jag älskar dig. fast att du slänger ner mina stövlar till källaren. och jag älskar dig för att det betyder att du städade hallen som jag stökat ner.
jag älskar dig. fast att du ber mig om hjälp med saker jag verkligen inte kan. och jag älskar dig för att jag inte ens kan räkna alla de gånger du hjälpt mig.
jag älskar mig. fast att vi bråkar så jag nästan blir rädd ibland. och jag älskar dig för att du i nästa stund låter mig förstå att du älskar mig.

jag älskar dig syster min.
typ tre varv runt jorden och tillbaka igen.

livet på en pinne.

blev just vansinnigt sugen på singoallakex. ni vet såna där med god, seg sylt i mitten och nån smaskig kräm. MUMS.
förutom singoallans frånvaro så är livet näst intill perfekt. för tillfället går jag runt bland levande ljus, mysig musik och känner att det snart är jul.
då ska jag slå in fina paket, äta pepparkaksdeg och bara mysa.

men först ska jag fortsätta drömma. om singoallakex.

drippedidropp.

jag gillar sega lördagsmornar. att ligga och dra mig i sängen länge, länge innan jag tar på mig mina tofflor och min morgonrock och sedan går upp och dricker te. nu tänkte jag sy lite grann och bara njuta av att vara ledig.

det regnar ute förövrigt. så jag stannar inne.

att det kan bli så fint.

jag gillar att vara spontan. att mitt under lektionen fråga två fina vänner i bänken framför om de vill åka hem till mig och äta fruktsallad efter skolan, och bli glad av deras svar.
vi drack te, tände ljus, pratade, åt fruktsallad och bara lärde känna varandra lite mer. sånt gillar jag.

det behöver inte vara svårare än så. och det krävs så lite för att komma varandra närmre än förut. jag tror det är viktigt att ha nära relationer. att lita på varandra och dela livet.

för livet är som bäst när man delar det med människor man tycker om.

upp och ner.

konstig vecka det här.. igår var hjärnan min i baklås, och idag verkar magen vara det. dessutom är det svinkallt och snö överallt. är det redan vinter?!
lovet försvann fortare än kvickt och ännu en vecka i skolan har gått sen jag skrev sist. min kamera har varit på villovägar och datorn är tom från bilder, därav den kassa uppdateringen.
nej, nu vet jag inte mer. bäddar ner mig i min mjuka säng och läser min bok tror jag allt. imorgon är nog världen på rätt håll igen.

lov.

jag har lov, tiden rinner iväg men jag njuter. tänkte bädda ner mig i min dubbelsäng nu och sova gott tills jag vaknar. det är ju trots allt lov.

60 dagar.

är typ tre månader. och så länge har min vän E befunnit sig på andra sidan Atlanten. ikväll blev ett kärt återseende med bildvisning och ifatt-prat.
tänk vad mycket som har förändrats på tre måndader, och tänk vad allt ändå är precis som förut.
tid är märkligt. så ogreppbart och skört. man ska inte hänga upp livet på tiden. det blir så lätt fel då, fokus på saker som egentligen inte är viktiga.

livet är inte de dagar som gått, utan de dagar man minns.

ska försöka lära mig leva efter det hade jag tänkt.