för hjärtat slår och jag blir trött, trött på att inte orka en vardag som jag vill.

Jag lär mig sakta men säkert hur mycket jag orkar, vad jag klarar av och hur jag reagerar är det blir för mycket. Många gånger märker jag det först efteråt. Då är det jobbigt. Det har varit svårt nu första veckorna när vardagen liksom drar igång för alla andra. Alla utom mig.

Min sommar var som sagt helt fantastisk. Jag mådde bra nästan hela tiden och kände mig väldigt harmonisk. Livet var i balans mellan jobb, sysselsättningar och konkret vila. Efter att mitt sommarschema tog slut hade jag lovat mig själv en veckas ledighet. När den tog slut skulle vardagen försöka börja. Och det har den väl gjort, men jag har inte hängt med.

Jag är väldigt trött och extremt stresskänslig. För att ge er lite perspektiv kan jag säga att jag kan få hjärtklappning av att både hinna duscha och plocka ur en diskmaskin på 1,5 h. Eller att jag blir väldigt orolig så fort jag inte vet hur min dag ser ut eller om jag kommer hinna alla måsten. Måsten som kanske är: fika med en vän, äta, lägga ett brev på posten och gå en promenad. Med andra ord är mina dagar egentligen inte fyllda med tunga, krävande saker men ändå är det svårt att orka med och som framförallt är svåra för mig att inte stressa upp mig över. Min psykolog förklarade för mig att det beror på att min kropp inte vet hur mycket den måste reagera på att ha saker att göra. Den kör liksom fullt drag på stresshormonerna när enbart litegrann behövs. Tids nog kommer min kropp lära sig exakt hur mycket den behöver reagera för olika saker och tills dess får jag ha tålamod.

Jag tränar. Tränar på att lägga upp mina dagar med goda marginaler. Idag hade jag bestämt mig för att försöka klara mig utan middagsvila. Att gå upp klockan 9 och sedan försöka vara aktiv hela dagen fram till kvällen. Det funkade (om man inte räknar 5 minuter som jag låg ner men ändå inte kunde få ro) men det gick inte så bra. Jag har varit trött, stressad och känt att jag inte mått bra. Därför ska i morgon bli lugnare. Jag har tre timmars hål i mitt schema för vila och mat och på eftermiddagen ska jag och mamma göra äppelmos. Hoppas det blir lagom. Jag vet att jag behöver vara aktiv för att göra framsteg i mitt tillfrisknande, jag ska bara hitta vad som funkar just nu och just här.

Jag vet inte om ni bryr er, om ni ens tycker det är värt att läsa om detta. Men jag tänker att kanske känner någon igen sig, kanske kan någon bli upplyft av att "åh, det är inte bara jag som blir trött av att göra något som alla andra verkar klara med en klackspark". I så fall är det här till dig. Du är inte ensam. Här finns en till som inte får vågskålen mellan vardag och energi att väga jämt just nu. Men jag lär mig. Och i morgon ska bli en bra dag. En lagom dag. Min dag.

för i rutiga stövlar och håret i knopp känner jag mig så livs levande. och med barr i håret och mossa under fötterna mår jag fint.

Åh vad jag älskar att plocka blåbär. Känslan av att ta tillvara på vad som finns givet, att veta att man fyller på förråden inför vintern. Jag tycker det är så härligt. Tror seriöst jag blir helt klubbad av endorfiner när jag kvistar fram där i skogen och fyller mina hinkar. Hittills har jag plockat närmare 30 liter och jag planerar att plocka mer imorgon. Tyvärr är vår frys full till bredden men jag tänker att det finns andra människors frysar som gärna skulle ta emot en liter blåbär eller två. Eller vad säger ni? 

Idag har jag haft min första dag som arbetslös och semesterveckan jag givit mig själv är över. Inte för att det är särskilt stor skillnad eftersom jag är arbetslös, men ändå. Jag ska försöka ge mig själv lite rutiner - sova, äta och motionera vettigt. Jag tycker Clara beskrev det så bra här. Nu är det dags att ta hand om mig själv! 

I morgon ska jag vabba istället för mamma C i huset intill som börjat jobba igen efter flera år hemma med barnen. Fröken S (som börjat skolan - hjälp vad tiden går fort) blev sjuk efter första dagen med klassen så vi ska vara hemma i morgon, äta glass och mysa med film. Vilken förmån att få rå om henne lite extra och samtidigt hjälpa den familjen med livspusslet. Glädje! 

om en sommar jag för evigt kommer minnas. om den sommaren jag log.

Vilken sommar jag har haft alltså. Mitt hjärta blir alldeles varmt när jag tänker på det. Jag har mått bra, riktigt bra. Bättre än jag kan minnas att jag tidigare gjort. Det har varit helt fantastiskt. Jag har njutit, varje dag. Av att få vakna av fågelkvitter istället för smärta i bröstet av ångest. Av att få skratta tills tårarna rinner och inte för att det gör så ontontont inuti. Av att få klara av att jobba heltid, även om jobbet i fråga är väldigt lugnt. Av att bada i ljumma sjöar där en man som är min simmar mot mig och kysser mig tills jag glömmer hålla mig vid ytan. Av att få skratta högre än vad man borde bara för att livet känns så himla fint. 

Fina vänner, alla ni där ute. Om ni haft en bra sommar - var tacksamma och glada. Tänk vad underbart livet kan vara. Jag gläds med er. Verkligen. 

Om er sommar har varit som min höst och vinter var - kom ihåg, det kommer bli bättre. Livet kan göra så in i helskotta ont, JAG VET. Men jag vet också att det kommer dagar längre fram då du inte för ditt liv kommer kunna förstå hur allt kändes så meningslöst och mörkt. Det kommer alltid en sommar. Det gör det. Och livets vår kan komma i oktober också. 

ett 140 cm brett misslyckande.

Jag har spenderat min dag med dessa två herrar. De ska bo i en lägenhet ovanför kyrkan i höst och idag skulle vi införskaffa diverse nödvändigheter till deras hem. Sagt och gjort, vi lånade skåpbil och släpkärra av Alexanders föräldrar och åkte till Jönköping. Mååååånga timmar på Ikea och 15 000 kronor fattigare åkte vi sedan hem igen. Glada och nöjda med byrå (till mig), sängar, köksredskap och annat smått och gott satt vi och njöt av hur bra allt hade gått. Tyvärr byttes glädjen mot deppighet när vi insåg att det var helt omöjligt att få upp Alexanders säng till lägenheten. Verkligen helt omöjligt. Inte ens om vi fixar skylift går det att få in den genom fönstret. GAH. Vi köpte 140 cm bred säng för att vi ska kunna ha kvar den när vi flyttar ihop längre fram (eftersom vi tröttnat på att dela 90 cm nu efter drygt ett år). Men vårt långsiktiga planerande visade sig vara helt åt pipsvängen onödigt, för 90 cm i en lägenhet är bättre än 140 cm på trottoaren utanför. Så ja. Nu har vi en säng som vi inte kan sova i och en lägenhet utan en säng. Jippi. 

Tack gode Gud för öppet köp. 

om en dag på sjukhuset och om hur tacksamheten kan bli stark.

I måndags åkte vi till Eksjö för att jag skulle genomgå en andra gastroskopiundersökning. Jag gjorde en i maj som tyvärr gick väldigt dåligt och denna gång skulle jag vara sövd när undersökningen gjordes. Vilken skillnad! Visserligen var jag rädd innan, att sövas innebär vissa risker och jag kände mig dålig som inte klarat av undersökningen vaken, men nu i efterhand känns det så bra. Jag klarade det!

Resultatet var lite bättre än väntat. Skönt! Den muskel som "stänger" mellan matstrupen och magsäcken på mig fungerar inte riktigt som den ska. Därför får jag en hel del problem med magen i form av illamående, smärta och problem i vardagen. Jag kan till exempel inte böja mig fram för att plocka upp något på golvet utan att behöva "svälja" och jag kan inte heller ligga ner inom några timmar efter en måltid. Att min muskel inte fungerar som den ska får jag leva med och det känns helt okej även om det begränsar mig en del ibland. Vad som däremot var positivt med resultatet var att jag inte längre har svamp i matstrupen och att jag troligen inte är glutenintolerant. Hurra! 

Denna dag var jag så fylld av tacksamhet. Tänk att vi lever i ett land där sjukvård är bra och näst intill gratis, där det finns utbildad, trevlig personal som vill hjälpa oss att må bättre. Tänk att vi har denna förmån - fantastiskt. När jag vaknade ur narkosen och mådde illa var jag ändå väldigt glad, och så tacksam. Jag fick vakna, jag klarade av det och jag får hjälp. Det är verkligen ingenting man ska ta för givet. 

Vad har du att vara tacksam för just idag? 

Själv var jag (förutom det fantastiska bemötandet på sjukhuset och resultatet av undersökningen) så tacksam över min A som fanns vid min sida hela dagen. Som köpte banankola till mig för att han visste att det var det enda jag var sugen på efter förra undersökningen och som höll min hand och klappade mig på pannan när jag mådde kasst under uppvaket. Som sa "jag skulle gjort det alla dagar, alltid" när jag beklagade mig över vad han hade behövt bevittna i form av mindre trevliga saker. Tänk - hur lyckligt lottad är jag inte? 

Och mest tacksam av allt är jag över att jag nu kan se det. Att jag nu kan se allt det fantastiska i mitt liv och med helt ärligt hjärta säga 

Jag är lycklig. 

för vi är elva stycken nu. elva människor att gräla med, brottas med, kramas med och älska genom allt.

Märkligt nog är denna bild den enda jag har från en helt fantastisk vecka tillsammans med min stora familj. (Det är vi som äter kvällsmat ihop en gång i veckan och historien kring det kan du läsa här). Vi brukar åka bort en vecka tillsammans varje sommar och i år blev det till ett hus i Timmernabben mellan Kalmar och Oskarshamn. Här bodde vi precis intill havet, åt nybakat bröd till frukost på terassen, plockade blåbär, tränade, shoppade, läste, drack te, spelade spel, promenerade, jagade hysteriska mängder mygg och bara hade det allmänt bra. 

Två dagar åkte vi till Kalmar för shopping och glass på Ben&Jerrys. Resterade dagar var vi hemma vid huset och njöt av ledighet. Det var värdefullt med några dagar i annan miljö med fina människor. Alexander och jag lyckades få ledigt båda två i nästan en vecka så vi kunde åka ner till resten av familjen och vara med alla dagar utom en. Det hade vi inte räknat med och vi blev väldigt glada över att det gick att pussla ihop livet så att vi båda kunde följa med och vara lediga samtidigt. Detta innebar att vi fick jobba desto mer veckorna efter - men det var det värt. 

För en semester med detta gäng är inget man vill missa. 

en del av de veckor som gått, om stunder som varit och tid som passerat. om minnen och tankar och konsten att njuta.

Hejsan alla ni och TACK till er som tappert klickat in här varje dag nu i sommar trots min näst intill obefintliga uppdatering. Jag har saknat bloggen men valt att pausa helt från datorn nu i sommar. Faktum är att internet och sociala medier har prioriterats ner även på telefonen. Jag har tagit en liten paus helt enkelt - välbehövligt. Nu har jag massor jag vill berätta och visa er istället. Det går liksom inte att berätta allt, men min sommar har varit helt fantastisk! 

Funderade på att göra ett megalångt inlägg om hela min sommar men bestämde mig för att dela upp det lite. Därför får ni endast två bilder denna gång. Det ena är på mig och Maria en kväll i juli när vi åt körsbär tills magen stod i fyra hörn. I år har vi haft turen att få massa bär på vårt träd och fåglarna har hållit sig borta så jag har ätit för glatta livet. Mums! 

Samma kväll skördade vi också dessa läckra morötter och skrattade högt när vi tyckte de såg ut som en hel liten familj. I år har jag odlat både morötter och ömt vårdat en liten paprikaplanta (som faktiskt bär tre paprikor för tillfället) vilket nästan innebär personligt rekord i trädgårdsintresse. Pappa Morot med bebis Morot i knät, lillebror Morot i mitten och så Mamma Morot lite läckert på kanten. Fint va? Goda var de också! 

Ibland funderar jag på vad jag har haft för mig de senaste månaderna egentligen och jag vet inte riktigt om jag ska vara ärlig. Jag har jobbat heltid som personlig assistent och där emellan vilat, åkt på små dagsutflykter och båtturer. Dagarna har gått snabbt men jag har tagit vara på varje stund och verkligen njutit. Det har jag blivit bra på den senaste tiden - att njuta. Det är väldigt bra att vara bra på det. Livet blir så mycket mer då. Så njut kära ni. njut av regnet, solen, vinden och livet. Lev.

Puss!