Gud som haver barnen kär låt mig få sova gott tack amen.

Nu har jag krupit ner i min säng, tänt ljuset på sockerlådan som agerar sängbord och tänkte läsa en skvätt innan jag somnar. Tyvärr är mitt rum stökigt, det gillar jag inte även om det är det 99% av årets dagar. Ska försöka städa lite imorgon, men bara om jag känner för det. För att orka det bestyret krävs nämligen en god natts sömn och en ledig, frisk dag imorgon. Tyvärr orkar jag inte följa med mina vänner till Stockholm så det får bli ännu en hemmadag imorgon. Blir nog mysigt hoppas jag. Pepparkaksdeg kanske vill bli kakor, skorna kanske vill gå ett varv runt kvarteret.. Vi får se. Hoppas halsen mår bättre då, idag har det gjort så väldigt ont.

Nu ska jag knäppa mina händer och be min aftonbön. Det ger frid i hjärtat mitt.
Godnatt på er gott folk.

det är nu jag ska kämpa, ge allt och lite till. det är nu jag har en chans mot mörkret, för det ljusnar i mitt hjärta.

Ibland känns det som att jag står still, som att ingenting har blivit bättre sedan augusti och att livet är lika mörkt nu som då. Idag insåg jag hur fel de tankarna är. Jag har blivit så mycket friskare. Om man tänker efter är det en otrolig skillnad, och det är skönt att inse. Idag har jag burit vanliga kläder, jeans och en tröja, jag har vaknat på morgonen ätit frukost utan att Sofia eller mamma har behövt säga till mig, jag har gått till skolan, varit på en hel lektion utan att känna att det var jobbigt, träffat läkare, handlat med mamma och sedan varit hemma. Väl hemma har jag gjort en pepparkaksdeg och diskat efter de bestyren (och ätit lite deg såklart) och nu sitter jag här. Jag har inte slösurfat bort hela kvällen även om jag har legat i soffan och vilat.

Skillnaden är ju enorm! Tänk att jag inte har sett det innan. När jag började med medicinerna sov jag 12-14 timmar varje natt, sedan ca 4 timmar varje dag ofta uppdelat på två tillfällen. All vaken tid låg jag i soffan med hemska tankar och utan ork, matlust eller vilja att göra någonting. Jag hade svårt att koncentrera mig, tappade ord och glömde bort vad jag skulle säga mitt i en mening - ofta. Det var så mörkt, så mörkt i mig.

Jag är fortfarande trött. Jag har kört på i 110 km/h i flera år och nu är det som om kroppen strejkar. Ibland är det frustrerande. Jag är inte van att behöva vila i två timmar efter lika lång tid hemifrån. Men jag har lärt mig acceptera de förändringar som krävts. Tids nog ska jag hitta en balans där jag får med lagom mycket av vad jag vill och behöver göra. Men nu är tid för vila, för kravlösa sysselsättningar och promenader. Alla måsten är borttagna och jag känner mig som ett litet barn.

Ibland blir jag galen, känner att nu får det vara nog, nu vill jag inte ha det såhär länge. Väck mig i maj tack. Jag vill bli frisk - bums! Men ibland känner jag frid över att livet, sakta men säkert blir ljusare och mina tankar går åt rätt håll. Jag dippar ibland, vissa gånger värre än andra, och de stunderna är nästan lika hemska som innan. Men de kommer betydligt mer sällan nu. Och jag vet att man överlever. Mörkret sprider sig inte längre i hela kroppen utan stannar i mitt psyke. Jag blir inte helt lamslagen, och mörkret är mer kontrollerbart. Ovant men väldigt skönt. Kanske är det såhär vanliga människor upplever livet de dagar då livet är svårt? Jag vet att det är medicinens förtjänst, de har höjt min dos och det påverkar mig, hjälper min kropp att fungera igen. Mediciner, de skrämde mig i början, jag ville klara mig själv. Men jag tänker inte streta emot längre. Jag är så tacksam till de som kommit på dessa läkemedel. De gör mig inte lycklig, inte någonstans. Men de tar bort det allra allra värsta så att man får en chans att orka kämpa.

Det är det jag ska göra nu. Kämpa. Nästa vecka ska jag äntligen börja min behandling hos psykolog. Jag är så förväntansfull och är beredd att börja striden. För tankarna är de samma som innan, och de är fel. Det har jag vetat länge. Det är bara det att det är först nu jag orkar kämpa. Det kommer säkert bli jobbigt. Jag kommer behöva stöd och jag kommer säkerligen vilja ge upp en massa gånger på vägen. Men jag ska göra mitt bästa, kämpa för att bli frisk och få en sund inställning till mig själv och mitt liv.

Jag kan inte vänta, nu ska här kämpas. Heja på mig tack. Mörkret kan slänga sig i väggen.

om hur små saker ger glädje i livet och hur snabbt en dag kan gå.

Vår intensiva och fixa-massor-dag blev inte så värst innehållsrik. Helt plötsligt var det kväll kändes det som, utan att något egentligen hade pysslats. Vi håller i alla fall på att torka skivade citrusfrukter som ska hängas i granen till jul. Om jag får lite ork senare ska jag göra en pepparkaksdeg. Det är så rysligt gott och så vill jag göra pepparkakor att hänga i fönstret. Det får nog bli imorgon, för just nu känner jag mig ynklig och sjuk. Troligtvis har jag inte halsfluss (tack och lov!) men det gör ont som 17 ändå. Tur jag har lite piggelinglass att sörpla på ikväll. Om jag nu inte fixar mig lite deg... Den som lever får se! 

Läkarbesöket gick bra, allt går åt rätt håll vilket är skönt. Till sommaren borde jag vara klar med medicineringen. Skönt! Jag har i alla fall köpt mig en fin liten burk att ha alla mina tabletter i fram tills dess. Jag gillar att göra mindre trevliga saker lite roligare att titta på, och vad är då inte bättre än en fin liten pillerburk? Kanske töntigt, men om det kan få mig att må lite bättre är det ett relativt enkelt sätt eller hur? 

Man för göra vad man kan för att må bra. Piggelin och små fina burkar kan göra mer än man tror. 

om att ha ont, vara konstant trött och hoppas på bättre tider samtidigt som tiden nu är fin.

Jag är på förskräckligt mycket julhumör. Det är härligt. Jag tror minsann jag både ska baka pepparkakor, torka apelsiner och julpynta här hemma idag. Snart är det ju första advent och jag vill njuta så länge som möjligt. Men först har jag dagens enda lektion och ett läkarbesök att klara av. Jag träffar min läkare ungefär en gång i månaden och så hörs vi på telefon i mellan mötena. Det funkar bra. Idag ska jag dock be honom kolla min hals också eftersom jag har så ont att jag knappt kan svälja eller prata. Så fort jag rör käken grimaserar jag av smärta, att svälja är ännu värre. Bäst att kolla upp tänker jag för att försäkra mig om att det inte är halsfluss.

Jag är väldigt trött nu för tiden, har haft det lite sämre ett tag. Ofta blir det minst en timmes sömn varje dag för att orka vara vaken resten. Det funkar, men jag längtar efter en mer normal dygnsrytm där jag orkar vara vaken från morgon till kväll. Så mycket tid försvinner av all denna trötthet. Men idag hoppas jag på en innehållsrik dag med mycket trevligt. Mamma och jag ska mysa och fixa här hemma. Det ska bli roligt. Och vad gör väl en liten tupplur på det?

om viktiga saker här i livet och vackra tändsticksaskar som kan bli dina.

Idag hade jag min tjejgrupp i kyrkan. En grupp med 4 tjejer några år yngre än mig själv som gick konfa förra året när jag var ledare. När konfan var slut ville varken de eller jag släppa taget om varandra och de frön året sått - lösningen blev en tjejgrupp. Varannan tisdag ses vi, fikar, berättar om våra liv och så pratar vi om något ämne. Idag handlade det om hur svårt det kan bli är folk och kanske man själv förväntar sig att man ska förändras och bli annorlunda när man blir kristen. "Vad måste jag ändra på nu?!" var alltså temat. Intressant och viktigt att prata om. 

Efter en andakt satte vi oss och pysslade tillsammans. Vi gjorde fina tändsticksaskar som ska säljas på julmarknaden som är i kyrkan på lördag. Då blir det auktion och lotterier och annat trevligt. En av mina främsta jultraditioner. Har varit på denna marknad varje år i hela mitt liv och ser fram emot den än en gång. Välkommen att fynda! Löfstadkyrkan på lördag kl. 15. Auktionen börjar någon timme senare. Alla saker är skänkta och intäkterna går oavkortat till Löfstaskyrkans ungdomsverksamhet. Just därför tror jag minsann man ska få betala 40 kr för dessa vackra askar. Kom och köp! 

om att somna på kontoret, göra något meningsfullt, ha ont i halsen och lite pepparkaksdeg. en vanlig dag helt enkelt.

Här tillbringade jag en stor del av min dag. I Andreas lägenhet, närmare bestämt i hennes otroligt sköna säng. Vi tyckte det verkade skönare än det studierum i skolans bibliotek som vi planerat att skriva vårt projektarbete i. Jag tror vi hade rätt. Det var så skönt och mjuk på vårt kontor att vi somnade någon timme, men det var vi värda efter flera timmars arbete. Det känns riktigt bra med vårt projektarbete som alltså handlar om kvinnlig könsstympning. Hoppas på givande studier och en känsla av att vi gör något viktigt. Det blir så mycket lättare att motivera sig att plugga då. 

Nu har jag hemskt ont i halsen. Har försökt dämpa det med pepparkaksdeg, ipren och lite julkola. Vet inte vilken av dessa tre som kommer ha störst effekt så jag smaskar i mig av alla tre för säkerhets skull. 

Imorgon ska jag (om jag inte blir sjukare vill säga) äta frukost hos Li och sedan ha en lektion i skolan. Efter det blir det läkarbesök med mina föräldrar och resten av dagen ska jag och mamma julpyssla. Jag ska torka apelsiner i ugn, göra i ordning lyktor och annat smått och gott. Sånt gillar jag! 

Men först ska jag försöka sova gott. Hoppas på fina drömmar eller helst inga drömmar alls. 

Godnatt på er. 

om att inte vara en storstadstjej. om att längta från pulsen och istället söka lugnet. den tillvaro jag behöver.

Varje gång jag är i Stockholm eller andra större städer så längtar jag hem. Hem till tystnaden, lugnet och det faktum att man känner igen människor på storgatan. Jag är verkligen ingen storstadstjej, och det gör mig inget alls faktiskt. Det är roligt att åka och besöka dessa städer några dagar ibland, känna pulsen och förstå att man inte gillar den. Att åka tunnelbana och inse att cykeln där hemma är rätt bra ändå. Att ha 1000 olika restauranger att välja mellan, men ändå längta efter yoghurt vid mitt eget köksbord. 

Jag har många i min närhet som längtat efter att få flytta i flera år, som inte gillar små städer. Jag är inte en av dem. Jag tycker det är fantastiskt att kunna cykla överallt på en kvart, att ha en enda gata med affärer och det faktum att mina vänner känner igen min mormor för att alla känner alla i denna bygd. 

I Stockholm hann jag knappt över gatan på övergångsstället för ljuset slår om från grönt till rött i ett tempo som förutsätter att man småjoggar över filerna. Om man inte går upp för rulltrappan för att komma ännu snabbare upp verkar man konstig och allting räknas i minuter. 

Det passar vissa människor, men jag är inte en av dem. Efter två dagar i storstadshetsen är det otroligt skönt att komma hem. Hem till mitt hus, min familj och lugnet. Men efter sådana här dagar vill jag nästan fly själva småstaden med. Jag längtar till Söråsen. Till tystnaden och skogen. Jag behöver liksom ladda upp mina batterier, varva ner igen. För stressen från Stockholm smittar av sig på mig. Och stress är det sista jag behöver. Så nu är det dags att komma in i småstadslunken igen, sluta springa för att hinna med nästa tunnelbana och akta sig när man korsar stora gator. Ge mig grusväg och kor tack. Tacksam för min stad och lugnet här. Det ger mig energi och låter mig andas. Och det, mina vänner, har jag lärt mig är väldigt viktigt. 

om hur roligt det kan vara att tillbringa ett dygn i stockholm men också hur trött man kan bli av det.

Nu är jag hemma igen, trött som få trots att jag sovit hela vägen hem från storstan. Det blev ett bra dygn med mycket som hände. Först ut var Jesus Christ Superstar som verkligen var sevärd. Skådespelarna är riktigt duktiga och det var en häftig upplevelse att ha sett och hört sverigetoppens musiker och skådespelare. Efter föreställningen gick vi och åt på resturang och begav oss sedan åt olika håll. Jag följde med hem till Martin och Philip där det vankades te och kvällssamtal - mysigt! Kröp ner i soffan och sov sedan till morgonen då vi gick på gudstjänst på Hillsong Sthlm. Fantastiskt! Så olikt det jag är van vid, glad att det finns olika sätt att tillbe och ära Gud. Blev väldigt inspirerad av denna församling - sånt är alltid bra. Efter en god lunch åkte vi hem mot Småland igen.

Jag märker hur jag har otroligt lite energi jämfört  med innan denna höst. Ett dygn i Stockholm och jag är trött och svag som en urvriden disktrasa. Men jag tänker att jag ändå måste försöka fortsätta göra sådana här saker. Vara med och uppleva livet, även om det får bli betydligt mer sällan och i mindre utsträckning än tidigare. Det är viktigt. Precis som det är viktigt att faktiskt förstå att livet är här och nu och lika verkligt i en soffa hemma en söndagkväll som på Göta Lejon med blicken fäst på Ola Salo.

Så, lär er leva. Bestäm er för att leva. Det liv ni har.
Nu.

en liten tripp till stockholm

Imorgon åker jag till Stockholm för andra gången denna vecka. (Var där i tisdags med min klass och var kulturell) Det är nämligen dags att se Jesus Christ Superstar och tillbringa ett dygn i huvudstaden med trevligt folk. Det ska bli roligt tycker jag. Men först blir det lite tonår ikväll och förhoppningsvis en god natts sömn innan bussen går imorgon förmiddag. Hejdå så länge!

Om det fantastiska i att vara ensam och göra ingenting - med någon annan. Om det fina med att ha en syster att hålla av.

Det här är min syster Sofia. Min älskade, fina syster som jag är väldigt tacksam över att få ha i min närhet. Hon har funnits i mitt liv i ungefär ett och ett halvt år, men få känner mig så väl som henne trots att vi inte har umgåtts så länge. Sofia flyttade till Tranås förra sommaren för att börja arbeta som ungdomsledare i min församling och behövde en extrafamilj när hennes egna föräldrar bodde långt bort. Vi tog emot henne med öppna armar jag, min syster Lisa och våra föräldrar.

Sofia har sin egen tandborste hos oss, mitt rum kallas nu får "vårt" och vi har satt upp en namnskylt till i badrummet så att hon ska få sin egen handduk. När hon fyllde år kom vi med paket och tårta hela familjen och sjöng för henne på sängkanten. Kvällen innan hade vi legat och pratat om våra liv för varandra tills vi somnade hon och jag. Det är någon vi ofta gör hon och jag - pratar. Eller sover också för den delen. 

För med Sofia är jag aldrig någon annan än mig själv. Är vi trötta så sover vi. Vi kan ligga tysta i varsitt säng i vårt rum, somna och sedan skiljas åt utan att ett ord har yttrats. Kanske sitter jag och gör läxor medan hon läser en bok. Ingen säger något, egentligen är det som om den andra inte är där. Vi brukar kalla det
att vara ensam och göra ingenting - med någon annan. Det är så otroligt fint. De stunder man liksom bara är själva - tillsammans.
Vissa gånger behövs liksom inte ord. Men vi kan också sitta på ett café och prata i timmar. Vi har delat det mesta, vänt och vridit på problem i livet och funderingar vi har. Det är värdefullt att ha någon i sin närhet som inte är rädd för att säga sanningen. Hos Sofia får jag alltid ett ärligt svar och jag slipper alla krusiduller och artighetsfraser. Därför vet jag att hon menar det hon säger även de gånger hon berättar hur viktig jag är för henne.

Sofia är tre år äldre än mig, så rent logiskt borde hon vara min storasyster. Det är hon ibland, den här hösten har jag verkligen varit den lilla av oss. Men ibland är det tvärt om, då är det jag som får bära och ta hand om. Då är det jag som får bli storasyster. Egentligen spelar det inte så stor roll, jag tänker nästan aldrig på vem av oss som är äldst. Sofia är min syster. Hon är inte min vän, inte min klasskompis, inte någon halv-bekant människa. Det enda ord jag kan hitta som förklarar är just syster. Därför måste jag alltid tänka till när folk frågar hur många syskon jag har, för min automatiska tanke är 2. Trots att jag bara har samma gener och utseende som Lisa. Det är inte så viktigt för mig. Även om inte Sofia alltid bor hos oss så är det inget ovanligt att hon ligger i vår soffa och ser på tv, inget konstigt att hon kallas vårt hem för sitt. Min mamma och pappa har fått ännu en tjej som kallar dem för mor och far. Det var givet att Sofia skulle med på vår familjesemester och att presenten på mors dag var från mammas tre döttrar. Sofia, Lisa och Jonna. Jag tycker det är fantastiskt.

Det är roligt att ha en syster till att göra klassiska syster-saker med. Dela garderob, bestämma vad man ska ha på sig, prata om allt och ingenting med. Väldigt stor del av min garderob är egentligen hennes, och hon lånar kläder av mig när hon inte orkat tvätta på ett tag. Men hur roligt det än att få dubbelt så mycket att ta på sig, hur smidigt det än är att dela blusar och långklänningar, hur skönt det än är att få tips om vilka byxor man borde ha till just den festen så går inget upp mot det allra finaste - att ha ännu en syster. En syster i vått och torrt att dela livet och vardagen med.
Jag tror man kan räkna antalet gånger vi kramat varandra på en hand. Det behövs liksom inte. Vi vet att vi har varandra ändå och vi vet var. Nära.

och stunder som denna vill jag be dig dra så långt bort som möjligt och aldrig komma tillbaka.

Idag är mörkret lite igång igen, eller mörkrets skugga snarare. Han vågar sig inte in helt och hållet längre. Far åt pipsvängen med dig tänker jag. Det går sådär. Värst är nog att jag inte kan sova. Att jag vaknar genomsvett på morgonen efter några oroliga timmar av mardrömmar. Detta i kombination med all stress jag börjar känna över skolarbeten som inte blir gjorda tär på mig. Jag veeeeet att jag ska ta det lugnt, men det är ju omöjligt att inte bli stressad över att man missat en halv termins uppgifter och inse att jag samtidigt inte har en chans att orka ta igen dem i nuläget. Eller kanske inte över huvud taget.

Ikväll är en bajs på alltihop-kväll. Hoppas att jag för första gången på en vecka inte behöver drömma hemska drömmar inatt. Att jag får sova (halleluja!) Att jag vaknar imorgon, går på dagens enda lektion och att mörkret har flytt sin kos.

Jag hoppas jag klarar av att ta studenten med avgångsbetyg i de kurser jag går och att jag inte behöver läsa om något i höst. Om jag lyckas med det, om jag står där med min vita mössa på huvudet och har klarat av det - då ska jag vara så himla stolt över mig själv. Att ta studenten kommer betyda långt mycket mer för mig än att jag gjort klart min grundutbildning. Det kommer innebära att jag överlevt ett år jag inte trodde var möjligt. Att kvällar som den här faktiskt inte tog knäcken på mig och att jag klarat mig ur detta mörker. Att jag är fri.

Kvällar som den här lever jag på hoppet om att allt kommer bli bättre. Hoppas med mig.

om lyckan i ett få göra sin egen glass och om hur små saker förändrar världen.

Jag måste ju bara visa er bildbevis. Idag är en stor dag! Dels för att min fina vän Andrea tagit körkort (vilket vi firade genom en tur till Mcdonalds) men också för att jag där fick göra min egna Mcflurry. Märktigt!  Jag kände för att experimentera och testa flera toppingar och den sjukt roliga McDonaldssnubben (som förövrigt borde få en löneförhöjning) tyckte det vore kul om jag fick lära mig hur man gjorde. Så han sa helt enkelt till mig att kliva in till honom och så fick jag mixtra ihop min egen favoritglass. 

Denna man gjorde min dag! Om jag inte redan hade hittat mina drömmars man kunde jag tänkt mig att gifta mig med Mcdonaldskillen. Heja människor som sprider glädje och genom små och enkla medel gör livet ljusare. Det gör sådan skillnad. 

Det fattas någon intill mig, du är inte längre här.

Helt plötsligt känns det konstigt att inte ha någon att krypa intill under täcket. Att ingen pussar mig godnatt eller viskar fina saker i mitt öra när jag lagt mig i sängen. Ingen som snusar bredvid mig hela natten, inte heller någon som sveper täcket om mig då jag inte ska frysa om en endaste liten tå.

Det är konstigt vad fort man vänjer sig vid att vara två.

Jag saknar dig.

pyjamasdag med Andrea.

Klockan är halv 8 på kvällen och jag går fortfarande omkring i pyjamas. Vi har haft kompledigt idag eftersom vi hade skola i lördags då det var öppet hus. Skönt! Var uppe i ottan och skjutsade Alexander till stationen, sedan somnade jag om till klockan 10 då Andrea kom till mig. Hon är en sådan person jag kan vara mig själv med, så jag struntade i att klä på mig ordentliga kläder. Vi har sedan suttit och gjort klart ett religionsarbete i 5 timmar. Stolta över oss och vårt flit! Sedan såg vi på en film som start på vårt projektarbete och diskuterade lite hur vi ska lägga upp det. Det är nämligen så att vi båda ska avbryta våra tidigare projekt för att istället göra ett gemensamt arbete om kvinnlig omskärelse. Det känns viktigt och bra!

Nu ska jag snart för första gången idag gå ut i friska luften och promenera lite med min alldeles nyss hemkomna bror Joel. Längtar efter att krama honom!

Hoppas ni får en fin kväll.

om pepparkaksbak, promenader och annat trevligt en helg tillsammans med sin kärlek.

Jag har haft en så fin helg tillsammans med min bättre, för tillfället lite sjuke hälft. Han kom hit i fredags och vi gick på bio för första gången ensamma. (Vi är visst inte så bra på det här med att gå på dejt..) Sedan sov vi gott, gick upp till min skola på lördagen då det var öppet hus och jag skulle montra för samhällsprogrammet. Eftermiddagen och kvällen spenderades hemma hos hans föräldrar. Jag och Kristina fick för oss att baka (egentligen ville vi mest äta deg..) pepparkakor och sagt och gjort. Det blev en mysig kväll med glögg, pepparkakor och julmusik. 

Vi åkte hem till mig på kvällen, nästa morgon var det gudstjänst i min församling. Så otroligt fint att få sitta intill varandra på en kyrkbänk, hålla varandra i handen under bönen och bara vara glad över att dela det viktigaste - vår tro. Det gör mig lycklig.

Söndagseftermiddagen var vi på olika håll men på kvällen fick vi ett bakryck och gjorde chokladbollar och en annan väldigt god och kladdig kaka. Mums! 

När man bara har möjlighet att ses ibland på helger blir tiden väldigt värdefull och varje timma räknas. En söndagkväll och natt intill varandra fick därför kosta lite för få timmars sömn då bussen till Jönköping gick fruktansvärt tidigt i morse. Jag ångrar det inte. Jag njuter nämligen så över att få vara tillsammans länge ibland. Det är fantastiskt att ses lite kort någon timme ibland, men ännu bättre att ha tid för varandra i flera dygn. Att kunna ha tid att vara tysta ihop är viktigt. Att hinna prata om allt och inget, att hinna bara vara. Det värdesätter jag. Därför blev det en väldigt bra helg.

Tack. 

tänk att du varit på andra sidan jorden och tänkt på mig. Vi ser samma himmel du vet.

Åh, en sak gjorde mig just fantastiskt glad. Min älskade bror Joel som befunnit sig i Nya Zeeland i tre månader ringde för några minuter sedan. Han är i Sverige igen och vill gå kvällspromenad med mig. Jag började nästan gråta när jag hörde hans röst. Älskade, fantastiska Joel -denna envisa människa som ibland gör mig galen - är hemma! Så himla fint. Jag har saknat honom så.

Här är vi på semester för några år sedan, nu har gänget vuxit ytterligare vilket är underbart. Joel är nummer två från vänster. Han och jag har vuxit upp tillsammans och har en mycket speciell och värdefull relation. 

Välkommen hem brorsan. KRAM.  

om hur glad man kan bli av att någon berörs och låter mig veta.

Idag när jag tittade in här blev jag så glad. Jag hade fått tre kommentarer och det gjorde min dag lite bättre. Faktum var att jag faktiskt hade tänkt skriva ett inlägg om att det vore kul med lite respons från er, men vilken fin överraskning det då var att hitta dessa kommentarer! Tack till er.

Ibland funderar jag på för vems skull jag skriver allt här. På varför jag sitter och tänker ut formuleringar och fina meningar för att sedan publicera dem för allas ögon på en blogg. Är det ens någon som vill läsa?

Kanske.
Det svaret räcker. Jag trivs med att dela med mig lite av mitt liv och mina tankar. Och jag hoppas ni också tycker det. Men, ni ska veta att det vore ännu roligare och mer motiverande att ge ut av mig själv på detta sätt om ni också lämnade avtryck här. Det är allt fler som läser här varje dag och det gör mig glad och nyfiken. Vilka är ni? Vad vill ni läsa om? Hur får jag er att vilja klicka er hit igen?

Och  till alla ni som hör av er på olika sätt även utanför denna - tack för att ni visar att ni uppskattar mina inlägg. Det får mig att vilja leverera ännu mer i fortsättningen.
Utan er allihopa vore det ganska lönlöst det här med bloggandet, och det vore tråkigt tycker jag. För jag gillar att låta er bli en liten del av min vardag. Och som ni kanske läst vill jag
visa er det vackra. 

om att sjunga sånger som ingen annan hört och se det vackra i en värld som glömts bort.

Vi var på promenad i förrgår, gick och matade änderna nere vid ån. Det har hon velat göra i flera veckor och hon sken som en sol när jag sa att idag skulle vi äntligen gå och ge bröd till pippifåglarna. Det var en lyckad tur. Lilla E sjöng för mig, blinka lilla stjärna och en hel hög av egenkomponerade melodier. Efteråt gick vi ett varv på Storgatan, tittade i fina skyltfönster och kollade på lyftkranar och brandbilar. Jag lärde henne lite färger på olika bilar som vi passerade som jag brukar göra varje gång vi går ut och går. Alla bilar är alltid intressanta och hon har lärt sig så mycket på bara några månader. Så fint att se hur hon utvecklas. Hon som bara var timmar gammal när jag höll henne första gången ropar nu mitt namn och vill kramas när vi ses. Lycka! 

När vi gick vår promenad mötte vi flera bekanta som med lite tröstande och samtidigt förtjusta röster sa "ah, du är barnvakt idag...vad snällt av dig." Det är inget ovanligt att folk kommenterar när jag går med lilla E på stan. Kanske tror många att jag är en väldigt ung mamma och tittar därför lite extra om jag verkligen har klätt på ungen ordentligt som för att få sina fördomar om jag inte kan ta hand om mitt barn bekräftade. Det kan göra mig irriterad, men det är en annan historia. För det som fick mig att börja fundera under vår promenad igår är vem av oss som egentligen tar hand om den andra? Och på vem av oss som egentligen har mest att lära om vad som är viktigt? 

Jag lär lilla E vad som är skillnaden på rött och rosa och att det är viktigt att ha vantar på sig en kvällspromenad i november. Hon däremot lär mig se stunder som annars hade gått förlorade, hjälper mig att leva här och nu. En liten hand som pekar mot trädet och förtjust säger "titta Jonna" får mig att lyfta min blick och studera den vackra värld vi lever i. En liten röst som sjunger en sång innan annan någonsin hört får mitt hjärta att le och mitt mörker att ljusna för några minuter. Armar som lyfts mot mig påminner mig om den kärlek som finns och som vi alla så mycket behöver. 

Detta barn besitter en gåva vi andra har tappat eller gömt långt inom oss. Den totala ärligheten, förmågan att älska förbehållslöst och utan fasader är en gåva att få uppleva och ha i sin närhet. Hon älskar våra promenader och tycker om att leka med mig. Jag njuter av de timmar jag får med henne. Bara genom att gå tysta ihop lär vi varandra om livet. Om hur viktigt det är att dela det och om hur man kan vara vänner även om man är väldigt olika gamla. Lilla E och hennes syskon värmer mitt hjärta, får mig att minnas det jag inte längre tror är tappat, bara gömt. 

Vi sjöng tillsammans hela vägen hem. Och just i den stunden var ingen lyckligare än jag. 

Kanske hon i och för sig, för hon hade ju äntligen fått mata änderna. 

om att växa upp i någon annans tröja och om att vilja drömma fint med noppriga nallar på benen.

Jag fick ett par gamla nötta pyjamasbyxor av min storasyster idag. (Eller egentligen, för att undvika missförstånd, så är hon inte min biologiska syster. Vi har en märklig relation, vi är liksom inte vänner, inte bekanta, inte klasskompisar. vi är... systrar. Hon är lång och smal, jag är kortare och inte direkt tjock men i alla fall rundare än henne, hon har blont hår och fräknar och jag har en mer brun hy och mörka ögon. Ni har fattat grejen nu kanske? Ingen skulle se på oss att vi är systrar, och det är heller inte nödvändigt. Det känns, och det räcker..)

Jag fick alltså ett par nötta, rosa pyjamasbyxor med nallar på idag. För er som känner mig riktigt väl blir denna information onödig, men jag ä l s k a r pyjamasbyxor. Det är mitt favoritplagg i hela världen. Och det bästa av allt är när man får dem sådär lagom noppriga och lite för korta. Då vet man att de har använts med kärlek.

Jag har alltid ärvt massa kläder, vuxit upp i mina äldre kusiners tröjor, mammas jobbarkompisars byxor, deras barns jackor, grannars skor och ja.. Jag gillar hela tanken med att återanvända kläder. Låta dem bäras av de människor som behöver dem mest just då. Jag skulle tippa på att mer än hälften av alla plagg är ärvda som finns i min garderob, och jag tycker det känns bra. Jag har på detta sätt kunnat få väldigt mycket kläder, och också kunnat ge bort ännu mer, vilket har varit en fördel när man tycker det är roligt att klä sig fint. Stor variation till minimal kostnad - hur bra som helst!

Second hand är bra grejer. Ett plagg som någon annan har tröttnat på kanske passar mig perfekt och är just vad jag behöver? Och min gamla svarta klänning som hängt i min garderob i åratal utan att bli använd hänger nu istället i Sofias. Fin klänning byttes mot nötta sovbrallor, till bådas glädje!

Dessutom så har vi ett ansvar. Med en jord som förstörs mer och med ett sjukt konsumtionssamhälle är det allas ansvar att bidra till en mer hållbar värld. Att inte köpa nya kläder hela tiden är ett enkelt sätt. Byt istället kläder med varandra, ge till bättre behövande och se till att inte köpa en massa nytt i onödan. Leta på second hand-butiker och upptäck vilka skatter som kan gömmas där. Våga tänk nytt och dela med dig samtidigt som du ber andra att göra detsamma. Låna klänning till den där festen istället för att köpa en ny och ge bort kläder du inte använder. Jag tycker inte vi ska gå klädda i massa trasor och aldrig få känna oss fina, men vi kan dela garderober i större utsträckning. Det är bara roligt. Något gammalt för mig kan bli något nytt för någon annan. Jag är ett levande exempel.

Så, för att avsluta detta inlägg - nu ska jag krypa till kojs i mina fina "nya" pyjamasbyxor. Kanske kan de små nallarna hjälpa mig att drömma fina saker istället för alla de otäcka bilder som spelats upp i mitt huvud om nätterna den senaste tiden. Hoppas ni får sova gott, och har du tråkigt någon dag kan du alltid städa din garderob. Kanske inser du liksom jag att du glömt bort 10 plagg som du aldrig använder och skulle passa bättre i någon annans hem... Värt att fundera över!

om att älska någon genom livet och vara lycklig över att dela det med någon. all min kärlek till dig Alexander.

Jag vet inte om ni också har hittat någon ni vill dela erat liv med? Någon ni älskar så mycket att hjärtat nästan gör ont ibland? Någon som ni kan vara er själv med och någon som gör er lycklig? Jag hoppas att ni någon gång får uppleva det, för det är fantastiskt.

Jag har hittat en sådan människa. Och just ikväll känner jag för att berätta om hur fin han är och hur mycket jag älskar honom. Kanske kan ni läsa och le med mig, kanske kan ni bli påminda om hur viktigt det är att ta hand om varandra, kanske kan ni vara glada för vår skull.

Jag minns hur jag och mina vänner brukade sitta över en kopp te och beklaga oss över att vi inte hittat våra drömmars man ännu. Vi var ju trots allt 14 år - nästan gamla (förskräckliga tanke), rynkiga och inte valda av någon. Vi insåg att vi skulle förbli singlar i hela vårt liv och passade på att äta en muffins till som tröst. För hur skulle någon kunna vilja ha oss?

Nu är jag snart 19 år och jag ler åt den flicka som deppade ihop med sina tjejkompisar. Jag vet inte om jag och Alexander kommer gifta oss, vi brukar le åt den frågan och säga att tiden ger oss svar, men jag vet att någon vill ha mig nu och en oviss tid framöver. Någon som jag dessutom vill ha tillbaka. Jag brukar tänka på det - hur fantastiskt det är att man kan hitta någon att älska som älskar en tillbaka. Sannolikheten känns liten, men uppenbarligen sker det rätt ofta. Många människor blir kära, gifter sig och lever sina liv tillsammans. Jag tycker det är fascinerande. Kärlek är så fint.

För det är fint att vakna av att någon pussar en på kinden och säger att man är vacker, fast att mascaran hänger under ögonen och håret står åt alla håll. Det är fint att känna någons armar runt midjan, att känna läppar i nacken och fingrar som dras genom mitt hår. Jag älskar allt det. Men jag älskar också att ha någon att diskutera saker med, någon att vara tyst med, någon att uppleva saker med. Jag älskar att någon tar mig på allvar, tror på mig och hjälper mig att bli en bättre människa.

Med Alexander får jag uppleva allt det och mycket mer. Jag känner ingen med sånt tålamod som honom, med sådan förmåga att se, behandla och bemöta alla människor på ett respektfullt och tillgivet sätt. Jag beundrar honom och han får mig att utvecklas som människa. Det vi har gått igenom och fortfarande kämpar med tillsammans denna höst är någon många par inte möts av förrän efter årtionden tillsammans, om ens då. Det är inte lätt att leva närmast intill någon som inte mår bra. Att han har orkat och stannat vid mig genom all smärta och mörker har varit avgörande för mitt tillfrisknande, och jag är så otroligt tacksam att han funnits vid min sida.

Jag älskar dig Alexander. Jag älskar dig för att du kysser mig i nacken varje gång vi ska sova och för att du sedan håller om mig till morgonen. För att du slänger mig över axeln och bär iväg på mig när vi låtsas vara osams, ungefär som Mattis gör med Lovis i Ronja Rövardotter. Jag älskar dig för att du kan bli arg på mig, för att du kan säga ifrån och hjälpa mig att älska dig på rätt sätt. Jag älskar dig för att du, när vi har grälat klart, har så lätt att förlåta och några minuter senare kan hålla om mig tills allt är bra igen.

Jag älskar dig för att du lyssnar på mig. För att du tycker mina åsikter är viktiga och för att du bryr dig om mig. Jag älskar dig för att du kokar ägg till mig varje morgon bara för att du vet att jag aldrig skulle unna mig den lyxen, för att du viker mina kläder när jag öst ut allt ur garderoben och hjälper mig att bära alla väskor när jag packat alldeles för mycket som vanligt. Jag älskar dig för att du kan baka pepparkakor med mig i oktober, för att du skrattar åt mig när jag är knasig och accepterar våra olikheter utan att vilja förändra mig.

Tänk vad fantastiskt det är att det är vi. Du & jag. Du och jag när det stormar, när vi får prata i timmar för att lösa saker och när vi säger att fy vad det här suger. Men också att det är du och jag när vi svävar på moln, när livet ler mot oss och när allting är perfekt. Det finns många sådana dagar, och jag hoppas på fler.

Det har varit vi i snart ett år nu. Jag ångrar inte en dag och jag är tacksam för varje minut. För jag har hittat någon jag vill dela mitt liv med. Någon som jag älskar så mycket att hjärtat nästan gör ont ibland. Någon som jag kan vara mig själv med och någon som gör mig lycklig. Tack Alexander, tack för allt.

det kryper i hjärtat men inte i benen och jag orkar ingenting men jag vill allt.

Idag har jag varit i skolan från 9 till 14. Med andra ord en hel dag - hurra och heja mig. På väg hem lånade jag lite filmer på biblioteket och en av dem såg jag direkt när jag kom hem. Det går åt mycket film i mitt liv just nu, det är ett sätt att vila och göra ingenting utan att känna att man slösar bort tiden genom att ligga och stirra in i väggen. Jag har hunnit se många märkliga filmer (vilket gör att man ibland frågar sig om det inte vore mer givande att stirra in i väggen ändå) men vissa har även varit ganska bra. Jag och Alexander har ett konto på Netflix (En tjänst typ som Spotify fast med filmer och serier) och där är jag flitig användare.

Men, ikväll räddar inte nog ingen film mig. För första gången på nästan en månad är jag rastlös, och jag vet att det inte är något man dör av, men just nu är det lite jobbigt. Jag har liksom mer ork i hjärtat än i kroppen och det blir lite konflikt mellan vad jag vill göra och vad jag kan göra. Just nu ser jag därför på ett tv-inslag om en orgel som användes i biografer för att ge ljud åt stumfilmen. Extremt intressant... Eller inte.

Vad har ni för er ikväll? Någon som vill ge mig lite inspiration? 

Om att skratta tills magen gör ont och att känna att man lever.

Igår jobbade jag först som personlig assistent hela dagen, och sedan skyndade jag mig för att åka till Jönköping på konsert med fina vänner. Vilken lyckad kväll! Vi åkte till Immanuelkyrkan och lyssnade på
Loney Dear, sedan var det café och efter det andakt med Immanuel Gospel som avslutning på kvällen. Riktigt bra!

Eftersom våra magar kurrade åkte vi till Max på vägen hem, åt lite hamburgare och funderade på att bjuda kassörskan på glass eftersom hon verkade ha en extremt dålig dag. Vi var dock inte så vänliga utan åkte hem. Jag skrattade så mycket att jag fick ont i magen.

Det var en chansning att göra så mycket på en och samma dag och nog var jag trött alltid. Men ibland måste man göra lite mer än man orkar för att känna att man lever. Igår var en sån dag och det var det värt! Jag tar det lugnt idag istället, och det är också bra. Hoppas ni har en fin helg. Kram

fredagens syssla - vila och kärleksfilm.

På grund av bakslag senaste dagarna har jag återigen varit hemma från skolan för att vila och göra saker som inte kräver prestation. Ovanligt för mig som är van att vara i farten, men väldigt välbehövligt. Därför sov jag länge i morse under mina tre täcken som håller mig varm om natten och gick sedan upp och gjorde en mycket god frukost. Promenerade en sväng ner till stan och köpte lite smått och gott som kan behövas när man är på pysselhumör och resten av dagen låg jag mest i soffan och såg på twilightfilmer.

Det har blivit min hobby denna vecka eftersom soffan blivit min räddning alla eftermiddagar efter skolan. Jag måste inte längre sova minst 2 timmar om dagen för att orka vara uppe resten av dagen, det är skönt att inte känna att all tid på dygnet försvinner till djup sömn. Men jag även om jag inte längre måste sova efter varje sak som krävt lite energi (typ en promenad) måste jag vila och ibland är det ännu svårare. Det liksom kliar i benen av längtan att orka, vi är inte riktigt överens min kropp och jag. Då är film bra, särskilt romantiska sådana så man kan drömma sig bort lite.

Nu ska jag ta och åka ner till kyrkan en stund och träffa människor. Philip var visst på besök från storstan - hurra! :) min fina vän som jag har saknat. Tror vi skulle äta varma mackor och mysa typ. Gillar sådana fredagar, gillar tonår. Gillar livet.

Hoppas ni får en fin kväll!

kvällssvammel.

Jag sitter i pyjamasbyxor på vardagsrumsgolvet, håret i en slarvig tofs. Jag har tittat på en och en halv twilightfilm, ätit en chokladboll och gäspat massor. Funderar på att gå på vattengympan ikväll, tror bestämt jag ska göra det. Det brukar vara skönt, dels att bli trött i kroppen så att jag kan sova sen men också för att jag då får 45 minuters paus från alla mörka tankar. Istället kan jag enbart fokusera på att ta i, göra rörelser rätt och inte tänka på något annat än att kämpa. Det brukar vara bra. Sedan är det också ett så himla mysigt gäng av kvinnor (och en man) som är i gruppen. Alltid lika mysigt med ett "hej" och "uuhh, vattnet var visst extra kallt idag!" från någon. Japp, nu var det bestämt. Gympa får det bli! Godkväll.

om sämre dagar och nyfikna funderingar.

Det här är jag en bra dag, tror det var igår. Då cyklade jag till Li och åt frukost och sedan vidare till skolan. Det funkade i några timmar men sedan dippade jag totalt. Är på väg upp nu, mer än ett dygn senare. Det tar så otroligt mycket energi, jag är helt slut och kraftlös som få igen. Tji fick jag för hoppfullhet och känsla av ljus som jag så stolt berättade om tidigare i veckan. 

Meeeen, det kommer inte bli bra hux flux det här. Jag ska inte ge upp även om jag vissa stunder mest vill det.  

Nu till en helt annan sak - tack för all omtänksamhet som har visat sedan jag skrev mitt inlägg. Alla ni som har hört av er och kramat mig lite extra. Det värmer mitt hjärta och det behövs. Men ändå är jag nyfiken, vilka är ni allihopa? Ni som inte skrivit och hört av er? Vilka är ni som läser min blogg? Hur hittade ni hit? Varför har ni stannat kvar? Vad vill ni läsa om? Jag ser att ni ändå är ganska många, och det vore kul att få lite ansikten på er. Det är fascinerande att ni allihop är intresserade av min vardag. 

Kram till er. 

och jag ska köpa henne pärlor, det finns pärlor utav glas, det är sådana jag ska skaffa - såna som kan gå i kras.

Andra dagen i skolan idag efter sjukskrivning och lov. Det gick bra även om det var en kamp att kliva upp i morse. Jag minns inte när jag tvättade håret senast, jag struntade i smink och jag drog på gamla kläder... Men jag gick i alla fall dit. Två hela lektioner. Sedan sov jag till klockan halv 3. Seger! 

Sedan hade jag två fantastiska timmar i kyrkan med mina tjejer i cellgruppen. Vi pratade om gåvor och annat mys. Så fikade vi massor och slog våra kloka huvuden ihop för att förstå Gud lite mer.

Nu ska jag se på första twliligtfilmen med familjen. Pappa pratar redan om hur cool Bellas bil är, det börjar bra det här... hihi.

Hon frågar var jag har ont någonstans, och jag funderar på om"i hjärtat" är ett bra svar?

Jag sitter ner på golvet i gympasalen i mina nya jeans som jag efter mycket om och men valt att ta på mig denna morgon. Gympakläderna är lämnade hemma, jag hade inte krafter till att både cykla till skolan och ha idrott så jag valde cykelturen framför armhävningar. Det är sådana prioriteringar jag har fått lära mig att göra den senaste tiden. Min klasskompis frågar var jag har ont någonstans eftersom jag inte kan vara med och träna, eftersom jag inte är ombytt. Jag funderar en sekund på vad ska jag svara. På vem som förstår? Och om jag ens vill jag ens att andra ska veta?

- Jag är sjuk, säger jag. Jag äter mediciner och de får mig att bli totalt orkeslös. Jag valde att komma hit idag, men det var all energi jag hade.

Ett ärligt svar. Men inte hela sanningen.
Lite har kanske kunnat läsas mellan raderna i mina inlägg de senaste månaderna, men inte allt. Ni kommer fortfarande inte få veta allt. Men jag hoppas och tror att ni vill veta, även bara en bråkdel och att ni bryr er.

Jag har en depression.

Mitt liv har de senaste veckorna varit fyllt av ångest, gråt och mörker. Det har varit den värsta tiden i mitt liv och det mest fruktansvärda jag har upplevt. Det har varit otroligt läskigt att inte ha kontroll över min kropp, mina tankar och känslor och att inte kunna hantera reaktioner på händelser i livet. Mörkret har tärt på mig och mina närmaste, krävt energi som inte finns och kostat mig många dagar som kunde varit fyllda av betydligt mer trevliga saker än panik och smärta. Det är inte över än, jag mår inte bra, jag har fortfarande knappt ork att ta mig ur sängen på morgonen. Men ett litet ljus har tänts där det förut var kolsvart och jag har återigen börjat hoppas på ett friskt liv, ett lyckligt liv. 

Jag brukar kalla de negativa tankarna, oron, apatin som kan lamslå mig totalt för Mörkret. Det har hängt i min kropp i två år, smugit sig in i min hjärna tills jag till slut inte längre hade någon kontroll. Kämpat tills det fick makten och jag försvann. Givetvis har inte mitt liv enbart varit dåligt, i våras höll Mörkret sig undan i flera månader, jag trodde jag hade vunnit kampen och jag firade. Men en sommardag flyttade det in igen och det tog mig en stund innan jag reagerade på dess återkomst. Känslan var så bekant, jag var så van vid Mörkret att jag inte lade märke till hur det återigen erövrade hela mig och mitt jag. 

I augusti sökte jag hjälp hos en kurator och fick fantastisk sådan. Länge vägrade jag ta emot medicinsk hjälp, tänkte att jag inte var så sjuk att jag inte skulle klara av det hela på egen hand. Fröken Duktig kunde inte acceptera att hennes egna krafter var slut. Tills läget blev ohållbart och jag fick åka akut till sjukhus. Där bekräftades kuratorns misstankar om djup depression och jag fick medicin för att komma på fötter. Till en början slog medicinen ut mig totalt, mitt tillstånd försämrades  och jag blev sjukskriven från skolan. Jag sov mer än hälften av dygnets timmar och orkade knappt en promenad på 10 minuter utan att hela huvudet snurrade av trötthet. Jag grät, skrek och drömde mardrömmar. Konstant. 

Nu, en månad senare har medicinen börjat hjälpa och idag gick jag till skolan för första gången på flera veckor. Jag är fortfarande trött och jag brottas mot tankarna och ångesten ofta. Men det lamslår inte längre hela mitt jag, livet börjar sakta återvända och jag med det. Det är fantastiskt!

Men - jag har lång väg kvar. Ett lång depression ger sig inte på några veckor, och medicin är inte lösningen. Men genom att låta den ta mig över vattenytan, ge mig hopp och lite ork får jag möjlighet att kunna börja det verkliga jobbet - kampen mot tankarna med siktet på att bli frisk. Den striden kan ingen annan än jag vinna åt mig själv, även om jag får livsviktig hjälp på vägen med samtal och stöd.

Jag hade inte tagit mig till den punkt jag är idag om det inte vore för alla de fantastiska människor som stöttar mig i, genom och så småningom ur denna sjukdom. "Åt helvete med ensam är stark" säger min vän ibland, och det stämmer verkligen. Jag är så tacksam att ni funnits vid min sida. 

Min fantastiska pojkvän som hållit om mig när ångesten rivit mig i timmar, som har torkat mina tårar och viskat att han älskar mig genom detta. Utan honom hade jag aldrig orkat, och jag är tacksam varje dag för att jag får ha honom i min närhet. Jag älskar dig Alexander. Du&jag.

Mina underbara föräldrar som följt med mig till sjukhus, som påmint mig om mediciner, som petat i mig mat och suttit vid min sängkant tills jag somnat av utmattning mitt i alla tårar. Som har låtit mig sova vid deras säng i månader och som har låtit mig bli ett litet barn igen. Jag älskar er och hoppas att jag någon gång får möjlighet att hjälpa er som ni hjälper mig nu.

Mina systrar Lisa och Sofia som har låtit bli att bli arga en massa gånger när jag kanske egentligen gjort mig förtjänt av er ilska. Som har låtit mig vara liten och tagit hand om mig, pratat med mig och hjälpt mig, som har stått ut med att jag har fått mest uppmärksamhet av mamma och pappa. Ni är bäst och jag älskar er.

Mina vänner som har funnits där, hört av sig, tagit med mig på promenader och lyssnat, kramat och väntat. Jag vet att ni älskar mig och jag är så glad att ni finns i mitt liv. Ni är så viktiga och jag älskar er.

Min kurator, som lyssnar och hjälper till långt mer än vad som kunde krävas av henne. Som har funnit på skolan, hittat akuta tider för samtal, som har hört av sig på sms, mail och telefon även utanför arbetstid. Utan dig hade jag gett upp. Tack för ditt stöd.

Min rektor och lärare på skolan som visat stor förståelse och gjort frånvaron från skolan lättare att hantera. Tack vare det stöd jag fått från skolan har jag kunnat släppa alla måsten och istället kunnat fokusera på att bli frisk. "Du får inte komma hit, öppna inte en skolbok och våga inte ens tänka på skolan" sa min rektor, "du ska istället ta och gå ut en promenad". Tack.

Mina medmänniskor som har visat förståelse och omtanke på olika sätt. Tack för visad omsorg och kärlek.

Min Gud, min klippa, som har funnits där, burit mig genom nätter jag helst av allt bara velat försvinna och som har stått vid min sida genom denna tid och aldrig lämnat mig. Utan Dig är jag ingenting.

Jag är er alla otroligt tacksam.


Nu har jag delat med mig lite av mig och mitt. Men jag vill att ni ska komma ihåg att jag inte är min sjukdom. Jonna finns fortfarande och depressionen är inte min identitet, den är inte en del av mig. Den bor i mig, men är på väg bort. Jämfört med hur jag mådde för en månad sedan är mitt liv fantastiskt. Men vissa stunder är jag så liten och kraftlös mot Mörkret att jag bara vill lägga mig ner och ge upp. Men det går inte, det får jag inte och det är egentligen inte vad jag vill.

Jag vill dansa, sjunga, springa och hoppa. Jag vill älska och älskas. Jag vill leva. Sakta men säkert kommer krafterna tillbaka, och fast än det blir mörkare och mörkare om kvällarna börjar mitt hjärta tina och livet ljusna. En vacker dag ska jag bli frisk. Jag ska klara det här. Någonstans inom mig finns hoppet nu, och jag vet att det är starkast av allt.

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Joh 1:5 

Tack.

om en sockerbagare här bor i staden som vill äta deg. och om att hela livet ryms i en pepparkaksdeg.

Jag älskar pepparkaksdeg och jag älskar Alexander. Därför tyckte jag det var bra att kombinera dessa två. Förra fredagen bestämde jag mig för att det var dags. Jag bjöd in min man till pepparkaksbak med fokus på degätande. Det blev succé om jag får säga det själv. 

Vi åt mycket och bakade lite. Sedan fick vi ont i magen, men det var det verkligen värt. 

Och jag vet att man egentligen inte ska baka pepparkakor i oktober (som det var då) men jag vet också att man ska försöka göra saker som är roligt och får en att må bra när man är sjuk. Jag var sugen på jul, jag ville ha adventsånger och bagarmössor och julstämning. Så då fick det bli så, fast att det egentligen inte alls var dags. Tack och lov har jag en pojk som förstår sig på mig (eller i alla fall att jag ibland måste få genomföra mina knasiga idéer) och hjälper mig att genom dem. För det är nämligen så att pepparkaksdeg är som bäst när man delar den med någon. 

Typ som livet självt. 

fina familjen på äventyr i storstaden.

I slutet av lovet var jag och min kära familj i huvudstaden och hittade på roligheter. Vi bodde hos min morbror och hans fru, umgicks, var på bio, shoppade, besökte bageriet Petrus och sist men inte minst - åkte rulltrappa. Sicket äventyr för småstadfolket!

när solen försvinner bakom ladugården och ni värmer mitt knä, då tinar mitt hjärta.

Det har varit höstlov och jag har hittat på alldeles lagom mycket. Några dagar bodde jag hos Alexander ute i Söråsen och det var fantastiskt. En eftermiddag sken solen och alla på gården arbetade, alla utom jag. Jag gick omkring och njöt av hösten, kylan och 5 små gulliga kattungar. 

De kröp upp i mitt knä och somnade där. Så satt vi länge, länge. Alexander kom och satte en mössa på mitt huvud och torkade näsan som rann och lät mig sedan sitta kvar en lång stund till. Jag behövde det tror jag. 

Så gick jag och gav de 6 korna, en tjur, 2 kvigor och 5 kalvar massa äpplen från trädgården. Då blev de glada, och vem vill inte ha glada kor tänkte jag? Att vi sedan har föst tillbaka dem ett antal gånger för att de rymmer till trädgården och pallar frukt är ett annat problem... (Igår hittade Alexander tre stora koblajor i farmors trädgård under äppelträden, dumma kossor.) 

Hur som haver var det en fantastisk eftermiddag. Dagen efter det målade lite i ett lastbilsgarage tillsammans med resten av familjen S. På eftermiddagen när de andra fortsatte jobba passade jag på att bada bubbelbad och ha spa alldeles ensam. Så skönt! 

Sakta men säkert återvänder livet. Ingen är gladare för det än jag.