Vi var på promenad i förrgår, gick och matade änderna nere vid ån. Det har hon velat göra i flera veckor och hon sken som en sol när jag sa att idag skulle vi äntligen gå och ge bröd till pippifåglarna. Det var en lyckad tur. Lilla E sjöng för mig, blinka lilla stjärna och en hel hög av egenkomponerade melodier. Efteråt gick vi ett varv på Storgatan, tittade i fina skyltfönster och kollade på lyftkranar och brandbilar. Jag lärde henne lite färger på olika bilar som vi passerade som jag brukar göra varje gång vi går ut och går. Alla bilar är alltid intressanta och hon har lärt sig så mycket på bara några månader. Så fint att se hur hon utvecklas. Hon som bara var timmar gammal när jag höll henne första gången ropar nu mitt namn och vill kramas när vi ses. Lycka!
När vi gick vår promenad mötte vi flera bekanta som med lite tröstande och samtidigt förtjusta röster sa "ah, du är barnvakt idag...vad snällt av dig." Det är inget ovanligt att folk kommenterar när jag går med lilla E på stan. Kanske tror många att jag är en väldigt ung mamma och tittar därför lite extra om jag verkligen har klätt på ungen ordentligt som för att få sina fördomar om jag inte kan ta hand om mitt barn bekräftade. Det kan göra mig irriterad, men det är en annan historia. För det som fick mig att börja fundera under vår promenad igår är vem av oss som egentligen tar hand om den andra? Och på vem av oss som egentligen har mest att lära om vad som är viktigt?
Jag lär lilla E vad som är skillnaden på rött och rosa och att det är viktigt att ha vantar på sig en kvällspromenad i november. Hon däremot lär mig se stunder som annars hade gått förlorade, hjälper mig att leva här och nu. En liten hand som pekar mot trädet och förtjust säger "titta Jonna" får mig att lyfta min blick och studera den vackra värld vi lever i. En liten röst som sjunger en sång innan annan någonsin hört får mitt hjärta att le och mitt mörker att ljusna för några minuter. Armar som lyfts mot mig påminner mig om den kärlek som finns och som vi alla så mycket behöver.
Detta barn besitter en gåva vi andra har tappat eller gömt långt inom oss. Den totala ärligheten, förmågan att älska förbehållslöst och utan fasader är en gåva att få uppleva och ha i sin närhet. Hon älskar våra promenader och tycker om att leka med mig. Jag njuter av de timmar jag får med henne. Bara genom att gå tysta ihop lär vi varandra om livet. Om hur viktigt det är att dela det och om hur man kan vara vänner även om man är väldigt olika gamla. Lilla E och hennes syskon värmer mitt hjärta, får mig att minnas det jag inte längre tror är tappat, bara gömt.
Vi sjöng tillsammans hela vägen hem. Och just i den stunden var ingen lyckligare än jag.
Kanske hon i och för sig, för hon hade ju äntligen fått mata änderna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar