Ibland känns det som att jag står still, som att ingenting har blivit bättre sedan augusti och att livet är lika mörkt nu som då. Idag insåg jag hur fel de tankarna är. Jag har blivit så mycket friskare. Om man tänker efter är det en otrolig skillnad, och det är skönt att inse. Idag har jag burit vanliga kläder, jeans och en tröja, jag har vaknat på morgonen ätit frukost utan att Sofia eller mamma har behövt säga till mig, jag har gått till skolan, varit på en hel lektion utan att känna att det var jobbigt, träffat läkare, handlat med mamma och sedan varit hemma. Väl hemma har jag gjort en pepparkaksdeg och diskat efter de bestyren (och ätit lite deg såklart) och nu sitter jag här. Jag har inte slösurfat bort hela kvällen även om jag har legat i soffan och vilat.
Skillnaden är ju enorm! Tänk att jag inte har sett det innan. När jag började med medicinerna sov jag 12-14 timmar varje natt, sedan ca 4 timmar varje dag ofta uppdelat på två tillfällen. All vaken tid låg jag i soffan med hemska tankar och utan ork, matlust eller vilja att göra någonting. Jag hade svårt att koncentrera mig, tappade ord och glömde bort vad jag skulle säga mitt i en mening - ofta. Det var så mörkt, så mörkt i mig.
Jag är fortfarande trött. Jag har kört på i 110 km/h i flera år och nu är det som om kroppen strejkar. Ibland är det frustrerande. Jag är inte van att behöva vila i två timmar efter lika lång tid hemifrån. Men jag har lärt mig acceptera de förändringar som krävts. Tids nog ska jag hitta en balans där jag får med lagom mycket av vad jag vill och behöver göra. Men nu är tid för vila, för kravlösa sysselsättningar och promenader. Alla måsten är borttagna och jag känner mig som ett litet barn.
Ibland blir jag galen, känner att nu får det vara nog, nu vill jag inte ha det såhär länge. Väck mig i maj tack. Jag vill bli frisk - bums! Men ibland känner jag frid över att livet, sakta men säkert blir ljusare och mina tankar går åt rätt håll. Jag dippar ibland, vissa gånger värre än andra, och de stunderna är nästan lika hemska som innan. Men de kommer betydligt mer sällan nu. Och jag vet att man överlever. Mörkret sprider sig inte längre i hela kroppen utan stannar i mitt psyke. Jag blir inte helt lamslagen, och mörkret är mer kontrollerbart. Ovant men väldigt skönt. Kanske är det såhär vanliga människor upplever livet de dagar då livet är svårt? Jag vet att det är medicinens förtjänst, de har höjt min dos och det påverkar mig, hjälper min kropp att fungera igen. Mediciner, de skrämde mig i början, jag ville klara mig själv. Men jag tänker inte streta emot längre. Jag är så tacksam till de som kommit på dessa läkemedel. De gör mig inte lycklig, inte någonstans. Men de tar bort det allra allra värsta så att man får en chans att orka kämpa.
Det är det jag ska göra nu. Kämpa. Nästa vecka ska jag äntligen börja min behandling hos psykolog. Jag är så förväntansfull och är beredd att börja striden. För tankarna är de samma som innan, och de är fel. Det har jag vetat länge. Det är bara det att det är först nu jag orkar kämpa. Det kommer säkert bli jobbigt. Jag kommer behöva stöd och jag kommer säkerligen vilja ge upp en massa gånger på vägen. Men jag ska göra mitt bästa, kämpa för att bli frisk och få en sund inställning till mig själv och mitt liv.
Jag kan inte vänta, nu ska här kämpas. Heja på mig tack. Mörkret kan slänga sig i väggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar