Om det fantastiska i att vara ensam och göra ingenting - med någon annan. Om det fina med att ha en syster att hålla av.

Det här är min syster Sofia. Min älskade, fina syster som jag är väldigt tacksam över att få ha i min närhet. Hon har funnits i mitt liv i ungefär ett och ett halvt år, men få känner mig så väl som henne trots att vi inte har umgåtts så länge. Sofia flyttade till Tranås förra sommaren för att börja arbeta som ungdomsledare i min församling och behövde en extrafamilj när hennes egna föräldrar bodde långt bort. Vi tog emot henne med öppna armar jag, min syster Lisa och våra föräldrar.

Sofia har sin egen tandborste hos oss, mitt rum kallas nu får "vårt" och vi har satt upp en namnskylt till i badrummet så att hon ska få sin egen handduk. När hon fyllde år kom vi med paket och tårta hela familjen och sjöng för henne på sängkanten. Kvällen innan hade vi legat och pratat om våra liv för varandra tills vi somnade hon och jag. Det är någon vi ofta gör hon och jag - pratar. Eller sover också för den delen. 

För med Sofia är jag aldrig någon annan än mig själv. Är vi trötta så sover vi. Vi kan ligga tysta i varsitt säng i vårt rum, somna och sedan skiljas åt utan att ett ord har yttrats. Kanske sitter jag och gör läxor medan hon läser en bok. Ingen säger något, egentligen är det som om den andra inte är där. Vi brukar kalla det
att vara ensam och göra ingenting - med någon annan. Det är så otroligt fint. De stunder man liksom bara är själva - tillsammans.
Vissa gånger behövs liksom inte ord. Men vi kan också sitta på ett café och prata i timmar. Vi har delat det mesta, vänt och vridit på problem i livet och funderingar vi har. Det är värdefullt att ha någon i sin närhet som inte är rädd för att säga sanningen. Hos Sofia får jag alltid ett ärligt svar och jag slipper alla krusiduller och artighetsfraser. Därför vet jag att hon menar det hon säger även de gånger hon berättar hur viktig jag är för henne.

Sofia är tre år äldre än mig, så rent logiskt borde hon vara min storasyster. Det är hon ibland, den här hösten har jag verkligen varit den lilla av oss. Men ibland är det tvärt om, då är det jag som får bära och ta hand om. Då är det jag som får bli storasyster. Egentligen spelar det inte så stor roll, jag tänker nästan aldrig på vem av oss som är äldst. Sofia är min syster. Hon är inte min vän, inte min klasskompis, inte någon halv-bekant människa. Det enda ord jag kan hitta som förklarar är just syster. Därför måste jag alltid tänka till när folk frågar hur många syskon jag har, för min automatiska tanke är 2. Trots att jag bara har samma gener och utseende som Lisa. Det är inte så viktigt för mig. Även om inte Sofia alltid bor hos oss så är det inget ovanligt att hon ligger i vår soffa och ser på tv, inget konstigt att hon kallas vårt hem för sitt. Min mamma och pappa har fått ännu en tjej som kallar dem för mor och far. Det var givet att Sofia skulle med på vår familjesemester och att presenten på mors dag var från mammas tre döttrar. Sofia, Lisa och Jonna. Jag tycker det är fantastiskt.

Det är roligt att ha en syster till att göra klassiska syster-saker med. Dela garderob, bestämma vad man ska ha på sig, prata om allt och ingenting med. Väldigt stor del av min garderob är egentligen hennes, och hon lånar kläder av mig när hon inte orkat tvätta på ett tag. Men hur roligt det än att få dubbelt så mycket att ta på sig, hur smidigt det än är att dela blusar och långklänningar, hur skönt det än är att få tips om vilka byxor man borde ha till just den festen så går inget upp mot det allra finaste - att ha ännu en syster. En syster i vått och torrt att dela livet och vardagen med.
Jag tror man kan räkna antalet gånger vi kramat varandra på en hand. Det behövs liksom inte. Vi vet att vi har varandra ändå och vi vet var. Nära.