suck.

just nu är jag så trött att jag mår illa. jag längtar, l ä n g t a r till sommarlov. tills dess äter jag vattenmelon och chips till kvällsmat och väntar på bättre tider. typ. hejdå.

till äppelträd i tystnaden, dit längtar jag.

igår var en fin dag minsann. pluggade hemifrån med trevligt sällskap och stöd. när jag behövde en paus spelade vi kubb och drack jordgubbssaft. när arbetet var klart åkte vi till landet, till de blommande äppelträden och tystnaden. och så gick vi på promenad i hagen och tittade på de nyfödda små kalvarna. 

sådana dagar behövs ibland. 

idag är en lite mindre fin dag, men sådana dagar kanske behövs ibland de med för att dagar som igår ska betyda desto mer. jag är trött och allergisk och längtar efter lediga dagar vid äppelträd och tystnad. om tre veckor är det sommarlov. längtan. 

jag ser en citronfjäril i kvällsolen.

jag vaknade i morse av att klockan på ungen pep för att berätta att pappas sockerkakor var färdiggräddade, och sedan dess har jag varit i farten. jag har en stor uppgift i samhällskunskap b som jag har jobbat med hela dagen, med hjälp av både pappa, mamma och mormor. vi har suttit ute i trädgården och sammanställt en enkät samtidigt som vi lyssnat på morfars dåliga skämt och funderingar kring var han kan ha lagt sin nyckelknippa. 

efter en liten fikarast är det nu dags att ta tag i arbetet igen. jag längtar så till sommarlov och ledig tid. 

jag ska läsa böcker i hängmattan under körsbärsträden i söråsen, äta frukost på ebbas altan, dricka överblivna ljumna festisar på hätteviks tak när solen går ner med mina vänner, tälta i trädgården bara för att det är kul och ja.. allt sånt där ni vet. bara vara. 

men nu - statistik. 

tur att fåglarna kvittrar i alla fall. 

någon förstår fast man talar utan ord

mitt äppelträd blommar i år igen, trots att jag varje år tror att det inte ska överleva ännu en vinter. det har inte vuxit en centimeter på 18 år, trädet som jag fick i dopgåva och som skulle växa sig stort och bära frukt. men trots att det inte vuxit någonting och stammen är skadad har det nästan varje år givit ett enda äpple. det har vi delat i familjen och ätit med andakt.

kanske kan jag, liksom mitt träd få bära frukt. kanske kan jag få lysa upp någons tillvaro ibland precis som blommorna på trädet gör. kanske kan jag ibland få visa på den Kärlek som jag tror är källan till allt liv.
det är min längtan och min bön.

på finpromenad med min älskade e.

Man är lyckligt lottad när man får tillbringa två timmar med lilla E. När man får höra Imse vimse spindel 100 gånger och Blinka lilla stjärna minst lika många gånger den också av en liten söt röst. När man får gå på Storgatan lagom snabbt för att två korta ben ska hinna med, med en liten hand hårt knuten om sitt lillfinger. När man får skratta åt livet tillsammans och bli glad varje gång en bil åker förbi så att man kan peka och glatt utbrista: Biiiiil! När man efter en lång och skön promenad får en massa slängpussar av en liten hand och någon som vinkar hejdå.
Ja, då är man lyckligt lottad.
Det var jag idag.

muumu!

Årets första kalv. Lille Mosart är så söt att jag går av. 

Tänkte bara visa er med. 5 till väntar, spännande! 

You came to show the way.

Har landat hemma igen efter 5 dagar i Bleking skärgård där jag varit på läger med mina 17 konfirmander. Vilka fantastiska dagar! Mycket snack, skratt, samtal, bön, lovsång, undervisning, gemenskap och Gud. Jag har laddat mina batterier hos Jesus och också fått välkomna flera syskon i Herren, något som jag tror är bland den största glädje vi lärjungar kan få uppleva. Otroliga upplevelser. 

Tacksam. 

till vem skulle jag gå om inte till dig till vem skulle jag skrika min smärta.

trots att livet är upp och ner och allting är lagt i ett dämpat mörker av tomhet är det dags för äventyr. imorgon bitti ska jag åka på läger med mina konfirmander till blekinge skärgård. där ska vi lära oss med om Gud, varandra och ha tid för gemenskap. Jag hoppas att jag mitt i allt kaos ska kunna finnas för mina konfirmander, leda med ett leende och vara en förebild.

men kanske är man ibland en förebild genom att våga visa sig svag. våga gråta och skrika åt den Gud jag har försökt visa dem i ett års tid nu. jag kan vara arg på Honom och undra varför livet ska göra så ont och vara så orättvist. kanske kan jag vara en förebild på ett annat sätt än jag brukar. släppa mitt vanliga glada jag och visa att min tro håller även när livet är käpprätt åt skogen orättvist och ont. min tro håller. eller snarare - den gör så att jag håller.
för mitt i allt detta, var skulle jag vara - om inte hos Gud?

för dig, Emmelie, för dig.

livet är upp och ner. tomt. sorgligt. orättvist. mörkt och ledsamt.
saknaden efter en kvinna som under kort tid påverkat mig otroligt mycket är stor. sorgen är mörk. hela gatan är dämpad. folk gråter. vi gråter för dig.
emmelie. 

jag ska aldrig glömma.

jag orkar inte ens gråta. 

My love is like a red, red rose

Inland ser det ändå ganska mysigt ut att plugga poesi och litteratur. Tyvärr bedrar skenet. Nu är provet gjort i alla fall och det är därmed dags att ta tag i nästa uppgift och uppgiften efter det, och efter det... Väck mig när lovet är här tack.

och jag skulle gå där i rutigt förkläde och be dig om hjälp att provsmaka smeten.

ungefär lika suddig, yrvaken och trött som denna bild (tagen i går morse) känner jag mig just nu. jag är så innerligt trött på allt vad skolan heter. åh vad jag önskar mig några veckor fram i tiden, till lediga dagar, morgonpromenader, nattdopp, gos med kattungar i söråsen, grillkvällar med alla vänner, slappdagar, att få ligga med huvudet i någons knä och läsa romantiska böcker bara för att man inte har något bättre för sig. jag längtar så det nästan gör ont. 

jag gissar att den så kallade skoltröttheten har slagit mig hårt i magen denna gång. värre än vanligt. motivationen vill inte infinna sig och då blir allt så mycket svårare. istället för litteraturkunskapsplugg drömmer jag mig bort till mitt önskade café i ett litet trähus i hörnet vid en smal gränd i en vacker stad. med en skylt som visar att man hittat till Emmelie's. ett ställe att koppla av vid, läsa en bok, dricka massa te och äta mina goda kakor. och jag skulle gå runt i rutigt förkläde och känna mig glad. glad över att göra det möjligt för trötta skolungdomar att komma in ett slag, värma sig med en kopp choklad och få lite tröst av någon som en gång suttit där med näsan i böckerna om svensk litteratur på 1700-talet och också längtat bort. och jag skulle krama dem och ge dem en extra kaka, peppa dem och hjälpa dem framåt. tänk vilken lycka!

men - inte blir det något lyckligt slut på denna dröm om jag inte kan säga till dessa trötta ungdomar - "du klarar det, det gjorde jag. för jag gav inte upp" 

det är med andra ord dags att sluta drömma, att fortsätta läsa och hoppas att jag någon gång får känna att mitt liv berikats av dessa kunskaper om Sveriges litteraturhistoria. 

mitt café får vänta. tyvärr. 

jag längtar efter frihet så mycket att det nästan gör ont.

jag längtar efter mer tid med dig, efter mer ork, efter mer inspiration och engagemang. jag längtar efter tid med min familj och med mina vänner, efter egentid och tid för vila. jag är trött på att fel saker tar så mycket av min kraft. jag vill inte plugga. jag är så innerligt trött på att min tid går till saker jag inte brinner för, saker som bryter ner mer än bygger upp. så vill jag inte leva. 

jag vill ligga på en filt i gräset, jag vill slumra till och känna hur solens strålar värmer mina ben som får smaka svensk sol för första gången på tre årstider. jag vill hjälpa och finnas för andra. jag vill inte försvinna bakom böcker, miniräknare och jobb. så idag struntade jag i allt annat som borde göras och gjorde vad jag egentligen ville istället. jag var barnvakt i 2,5 timmar (smidigt då ungen sov i 2 timmar i skuggan vid mig) och under tiden var min älskade syster Sofia hos mig och pratade strunt på med mig på filten i solen. När Sofia hade åkt hem vaknade lilla hjärtat och vi åt frukt och tränade på att prata. Sedan gick vi på promenad till brevlådan och cyklade till kyrkan. 

och jag vet, tiden finns inte. jag kommer gråta om två veckor när skolan tar livet från mig. jag kommer få sitta uppe på nätterna och skriva klart arbeten, plugga till prov och förbereda redovisningar. jag kommer få betala för att jag tar tid och gör så som jag gjorde idag. det kommer kosta och det kommer vara dyrt. 

men det kommer vara värt det. för jag vill leva. jag älskar känslan av min lilla älskade flickas hand, hårt sluten kring mitt lillfinger på promenad i trädgården, jag älskar känslan av att få vila lite, låtsas att måsten inte finns. 

får jag inte de stunderna så går jag av. och vad tjänar då allt slit till? 

jag längtar så innerligt efter frihet. tills dess tänker jag låtsas att jag har någon.