Det var en idyllisk dag. Solen sken och det var gnistrande kallt. Och det var sådär vackert att jag fick lite ont i magen. Och så slog det mig - att denna plats på jorden, den är något alldeles särskilt. Där mitt ute i ingenstans, långt bort från allt, där är jag närmre mig själv än på många andra platser.
Jag tror det handlar om att hitta de platserna, där allting snurrar lite långsammare. Så att man kan hinna ifatt sig själv ibland. Och kan man inte hitta de platserna någonstans då får man försöka hitta dem i sig själv, eller i en annan människa. I samtal och stunder, där man inte vill vara någon annan stans än där man är. Kanske just för att livet själv då ryms i ögonblicket.
Just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar