Den här bilden tog jag för några veckor sedan, en sådan där perfekt kväll när jag fick sova intill han jag älskar. När jag fick lyssna på hans hjärta hela natten och känna hans armar runt mig. Jag minns att jag satte mig upp i sängen och bara tittade en stund innan jag somnade. Tittade på honom, han som liksom blivit min, som jag börjar forma mitt liv med, tittade på ljuset, gardinen och kände all kärlek.
Ikväll får jag inte känna hans armar, höra hans hjärta slå. Ibland tycker jag det är ledsamt att vår vardag inte är på samma ställe, jobbigt att inte få vakna av en kyss i pannan eller att han stoppar om mig så jag inte ska frysa. Jobbigt att inte få säga "du är den bästa jag vet" på morgonen och berätta hur mycket jag älskar honom. Tråkigt att jag inte kan göra i ordning frukost till honom eller bädda hans säng, kanske rufsa om honom i håret när han går förbi.
Men vi har klarat oss rätt bra det här året även om vi inte bott i samma stad eller träffats så ofta. Jag är stolt över oss. Över tålamod, förlåtelse, tillit och kärlek. Vi håller ihop även om vår vardag inte gemensam.
Vi har skapat vår egen värld för att känna att vi hör ihop, små vanor för att ändå vara en del av varje dag. Ett sms varje kväll när man ska sova och ett annat när man vaknar, ofta några fler sms under dagen med både viktig och totalt oviktig information. Ibland pratar vi i telefon eller har en skype-dejt och då känns det nästan som om vi satt intill varandra. Men ändå, ingenting kan ersätta de allra bästa gångerna, de stunder då vi får ses, på riktigt. När vi får kramas ifatt och bara vara. Ensamma. Utan stress eller krav. Bara vi. Bara kärlek.
De stunderna älskar jag mest av allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar