Jag har alltid hatat det ordet. Duktig. Vem vill vara duktig?
Inte jag. Jag vill leva, jag vill älska, jag vill bli älskad. Men inte för att jag är duktig. Det vore ju bara hemskt. Jag vill bli älskad för att jag är jag.
Jag tänker sluta kalla mig själv för duktig, fast att jag når mina mål och lyckas med det jag gör. Jag är inte duktig. Vad är det för duktigt med att göra saker man är bra på?
Människor blir ofta så förvånade när de kommer till mig, kliver in i mitt rum. "Jag trodde du hade värsta städade rummet, du är alltid så ordningsam i allt du gör. Konstigt att du inte visar den sidan här, haha. Vad stökigt!" Och jag kan inte låta bli att tänka - är det inte mer konstigt att du aldrig sett bakom min duktiga fasad? Att du inte sett mer än den Jonna som fixar, och ställer upp och som är en sådan duktig flicka. För hon finns förstår du. Jag kanske bara är väldigt bra på att dölja henne?
Jag pillar i näsan, jag har inte damsugit mitt rum på en månad, man ser inte mitt skrivbord och jag glömmer mata mina fiskar ibland. Jag har inte hjälpt pappa att klippa gräset en enda gång denna sommar och gör aldrig mina matteläxor. Jag vägrar gå upp på morgonen och jag glömmer lämna in timrapporter i tid till jobbet. Nu vet ni.
Kalla mig inte duktig
Älska mig ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar