Det är något magiskt med Söråsen, min kära Alexanders barndomshem. Mitt ute i ingenstans finns lugnet, ljuset, luften, vilan. Så fort jag ser huset i änden på grusvägen när jag äntligen kommit ur skogen saktar mitt hjärta ner och jag blir lugn. I samma stund jag öppnar bildörren och känner doften av gödsel (hehe) känner jag "ah, hemma". Här kan jag andas. I min takt.
Livet på en gård innebär mycket arbete och hela Alexanders familj jobbar större delen av dygnets vakna timmar med att ta hand om djur och marken de äger. Jag har ännu inte så mycket energi att jag kan hjälpa till särskilt mycket och det kräver de heller inte. Jag brukar därför mest se till att antingen inte vara i vägen för dem och ibland göra något för att underlätta i den mån jag orkar. I onsdags körde jag en skottkärra 100 meter och fixade fika, resten av tiden tittade jag på korna som äntligen fått komma ut i hagen. Eller så sov jag i en solstol eller spatserade runt och kollade läget.
Men det bästa av allt - jag fick köra en traktor. Eller det var inte en traktor, det var någon annan stor sak. Men den såg ut som en traktor och jag fick köra alldeles själv i Alexanders knä. Nästa gång ska jag klara av att köra utan att ha någon med mig. Det ska nog bli en liten bondmora av mig till slut minsann.
Hur som helst är jag så tacksam för min oas. De timmar jag får tillbringa i Söråsen ger mig så mycket återhämtning. Där kan jag bara vara och just därför klarar jag av att göra ingenting. Än så länge behöver jag komma bort, byta miljö för att bli av med stressen. Just därför är det fantastiskt att jag får ha ett andra hem. Ännu en plats i världen att älska. En plats att andas. Ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar