Jag kan inte riktigt fatta att han är min. Denna underbara människa. Vilken lycka.
Sekunden efter att kortet tagits hoppade han av gungan och landade i något som skulle varit min famn om jag inte hade backat av ren reflex. Så istället för att fortsätta experimentera med hur ont man kan få när man hoppar av gungor spelade vi kubb. Jag vann. (Eller ne, jag råkade missa kungen med sista pinnen så Alexander anser att han vann men jag tycker inte det räknas...)
Sedan grillade vi och det var gott. Nu har han åkt tillbaka till Jönköping och som alltid känns det lite tomt. Men jag har mycket att göra i veckan och jag vill att han ska njuta de sista veckorna med sin klass på folkhögskolan. Vi ses igen på lördag för då ska vi gå på bröllop. Så fint!
För övrigt är det sjukt häftigt att vara två. Att ha någon som skriker "Jonna mitt golv är inte en tvättkorg!" eller att ha någon att ligga och småprata med på kvällen innan man somnar. Någon alldeles särskild. Att kunna varandra men samtidigt ha så mycket kvar att lära. Det är fint, svårt, viktigt och alldeles underbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar