Jag har verkligen saknat våra promenader, våra ibland flera timmar långa pauser från allting annat. Ända sedan hon bara var några dagar gammal har vi upptäckt nya gator tillsammans, pustat i uppförsbackar och skumpat på kullersten. Vi har älskat det båda två. För det är så himla mycket mysigare att inte gå ensam. Oftast pratar vi inte, vi bara är. Lilla E tittar och upptäcker världen, sjunger lite för sig själv eller somnar under filten. Jag sträcker på benen och får sällskap i min bästa träningsform, samtidigt som jag hjälper hennes föräldrar att få lite tid till de andra barnen eller sig själva. Kort och gott har det bara funnits fördelar med att ha lilla E i vagnen när jag är ute och går.
Det har bara funnits ett problem - jag har inte orkat, det har inte fungerat att promenera de senaste månaderna. Efter någon kilometer är benen som spagetti, de värker och jag måste lägga mig och vila. Därför har jag hellre lagt energin på annat, på att orka cykla till skolan eller kanske gå en liten sväng på stan. Min vanliga 9-kilometersrunda runt hela staden har inte använts sedan i slutet av september, och jag har verkligen saknat den. Därför var det så otroligt roligt att gå idag igen. Visserligen gick jag bara 2-3 km (den sista i en 2-årings tempo) och jag stannade ganska ofta och hämtade andan. Men ändå! Vi var återigen ute på äventyr lilla E, vagnen och jag. Så efterlängtat!
Fröken har blivit så stor! Hon ville gå själv hem från stationen och efter att ha berömt hennes starka ben fick hon väldig fart. Förutom när hon stannade upp intill en extra fin isbit som hon ville ta med sig hem. Hennes favorit fick följa med ett helt kvarter och många andra tittades, sparkades på och beundrades på vägen hem. Tänka sig - att en isbit kan vara så fantastisk att två små armar vill bära den flera hundra meter. Undra vad hon såg i den? Jag bestämde mig för att det inte var min sak att fundera över. Lilla E gillade den, och jag gillar henne, så isbiten fick följa med. Barn alltså. Underbara unge.
Vi bestämde att vi skulle börja gå promenader oftare igen. Nästa gång ska vi ta med bröd till ankorna och kanske samla ännu fler isbitar till samlingen. Jag längtar redan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar