om att äta tabletter men må bra. om varför det inte gick att sluta.

Av en händelse så blev jag påmind om det här inlägget som jag skrev för drygt ett år sedan där jag berättar om mina tankar kring att ta hjälp av medicin när man är deprimerad. Idag hade jag min sista kontakt med en psykolog som alltså bedömer mig vara frisk. Det var en läskig men skön känsla. Men - kan man vara frisk och äta mediciner samtidigt? Jag tror det. Jag äter nämligen fortfarande mediciner, samma sort och lika hög dos.

I slutet av sommaren 2013 var det tänkt att jag skulle trappa ner min medicin. Jag var peppad att göra det och längtade så efter att få vara fri. Jag ville inte äta tabletter i onödan nu när jag var frisk och mådde bra. I samråd med min läkare bestämde vi att dosen skulle halveras för att två veckor senare tas bort helt. Det kändes bra och jag trodde allting skulle fungera fint. Jag hade fel.

Det visade sig gå väldigt dåligt. Efter några dygn var jag tillbaka i ångest, att gå varv efter varv runt kvarteret och med sjuka tankar som tog över all form av friskhet i min hjärna. Jag kunde inte hitta någon orsak till ångesten förutom minskad mängd medicin. Det gjorde mig såååååå otroligt ledsen. Jag som trodde att JAG mådde bra, inte att det var tabletternas förtjänst. Fy vad jag var ledsen. Min läkare hade sagt att oavsett så skulle jag ge det 7 dagar, så det gjorde jag. Jag grät och var ledsen men envis som jag är så stod jag ut i några dagar och det blev bättre. Visserligen var jag lägre än vanligt men hade ingen kaos-ångest. Jag började landa, men mådde inte helt bra.

Då ringde min läkare och undrade hur jag mådde. Jag berättade att jag hade reagerat väldigt på minskningen av medicin men att det nu var mer stabilt igen. Han bedömde då att det var bättre att gå upp till min ordinarie dos igen för att göra ett försök att sluta framåt våren istället. Han sa att en reaktion över huvud taget var ett tecken på att nedtrappningen var för tidig och han ville vänta så att jag med all säkerhet skulle må bra när jag väl klarade mig utan medicinen. Det var jobbigt att höra men jag höll med honom om att en reaktion på minskningen var ett tecken på att min kropp inte var färdig nog att klara sig utan den. Och jag insåg att vad jag inte velat var att äta tabletterna i onödan. Uppenbarligen behövde jag dem och då slutade jag vara arg på mig själv för att jag inte kunde sluta just då. Precis som en person med diabetes behöver insulin för att må bra så behövde jag antidepressiva mediciner för att göra det.

Sedan dess har jag ätit min normala dos av mitt antidepressiva läkemedel och planen var att jag skulle göra det fram till mars. Jag känner ju mig själv och vet att en härlig vårdag med fågelkvitter ger bättre förutsättningar för att må bra än en tråkig grå kall novembertisdag. Därför känns våren som en bättre tid att göra förändringen än en höst. Men eftersom jag nu åker till Kenya och verkligen inte vill riskera några onödiga bekymmer där nere har jag bestämt att nedtrappningen får vänta ytterligare några månader. Exakt när det blir får jag och min läkare komma överrens om men jag tänker att juni kanske är bra.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är rädd för att det ska bli en likadan reaktion igen den gången, men ska göra allt jag kan för att det hela ska gå så smidigt som möjligt. Jag tänker att i sommar, men sol, bad, ledig tid och minimalt med stress så har jag goda förutsättningar att sluta. Den här gången ska jag se om det kan få ta längre tid, om nedtrappningen kan gå långsammare så att min kropp hinner vänja sig och reaktionerna utebli. Om det inte går så får vi ta det problemet då.

Tills dess tänker jag vila i att jag är frisk. Jag äter visserligen en liten tablett om dagen, men den är inte jag. Just nu behövs den, men det kommer inte vara så hela livet. Och jag får må bra, kanske lite på grund av den. Därför är jag fortfarande tacksam. Tacksam för hjälpen jag fått genom den och tacksam för att få vara frisk. Det är sjukt häftigt ska ni veta.