Såhär såg jag ut i våras när min fantastiskt duktiga klasskompis Lizette fotade mig i en park för lite mindre än ett år sedan. Det var den allra friskaste tiden, då jag mådde som bäst under våren. Jag minns ändå hur modig jag tyckte jag var som satte mig framför kameran och försökte känna mig vacker.
Nu i efterhand ser jag hur jag riktigt strålade. Det syns i mina ögon att livet inte var mörkt då.
Igår sa min vän att jag strålar igen. Att jag ler och ser ut att må bra. Det gör mig varm i hjärtat.
Jag har gått runt i många långa månader och längtat efter ögon som ler igen. Längtat efter att skrattet ska kännas ända ner i magen igen och att energin och inspirationen återigen ska finnas i mig. Därför känns det så bra att få höra att det syns på mig att jag mår bättre nu. Vissa dagar är lika grå som innan, men inte alla. Det är fantastiskt.
Jag är på väg mina vänner. Och det går åt rätt håll.
Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar