En av de kommentarer med frågor jag fick till det här inlägget handlade om hur länge jag varit i mörker och om det var innan eller efter det att jag blev tillsammans med Alexander. Jag tänkte försöka mig på ett litet svar. Och som sagt - jag uppskattar era frågor och kommentarer så mycket. Så har du något på hjärtat, eller bara vill skicka en kram, gör det! Jag blir glad varje gång.
Hur länge jag varit i mörker är en bra fråga, jag har själv tänkt på det väldigt mycket och jag vet inte exakt. Jag vet att jag kring nyår 2010-2011, alltså för ungefär 2 år sedan började dala. Då var jag tillsammans med en annan kille och någonstans på våren 2011 började hemska tankar bryta ner mig själv. Jag krympte och efter en ganska turbulent försommar tog vårt förhållande slut. Jag, som varit otroligt kär blev givetvis ledsen och de förändringar som medföljde av att helt plötsligt vara ensam och stå på egna ben bröt ner mig ännu mer. Samtidigt trodde nog varken jag själv eller människor i min närhet att jag led av något annat än brustet hjärta. Kanske gjorde jag inte heller det. Till en början.
Hösten kom och efter några månader mådde jag ganska bra igen, åtminstone på ytan. Men såren fanns kvar, och de gjorde ont. Jag var rädd och ledsen men samtidigt var jag inte sjuk, inte djupt deprimerad. Mörkret tog en paus, jag levde relativt normalt igen. Jag minns att jag tog hand om en nära vän som mådde dåligt och jag kunde inte föreställa mig det mörker som fanns i henne då. Det kan jag nu, mer än väl. Jag antar att det är ett litet bevis på att jag då bara var sårad, sargad och ledsen. Men inte sjuk.
Vintern 2012 kom, alltså för ungefär ett år sedan och en viss pojke började visa intresse för mig. Jag sa till honom att jag gärna lärde känna honom och blev hans vän. På ett villkor - att han inte blev kär i mig. Jag fick honom att lova det och vi blev bästa vänner. Alexander blev ljuset i mitt liv, den som fick mig att le och våga skratta igen. På riktigt. Vi pratade mycket och jag berättade vad som hade hänt med mig, varför jag var så skör och hade så svårt att lita på kärlek. Han höll om mig och sa att han aldrig någonsin med vilja skulle göra mig illa. Tiden gick och jag började ångra vad jag fått honom att lova. För jag, som inte trodde jag någonsin skulle vilja vara ihop med någon igen var kär.
Den 10 mars 2012 såg han mig i ögonen och sa att han älskade mig. Jag kommer aldrig glömma det. Vi blev tillsammans och vi fick några fantastiska månader. De tankar som funnit i mig sedan våren 2011 hade börjat suddas ut och jag mådde bättre än på flera år. Jag hade en frisk vår även om jag aldrig riktigt vågade tro på det. Sedan vände allt, på bara någon månad i sensommaren 2012 gick jag från en relativt normal vardag till djupt mörker. Vad som orsakade det vet jag inte. Kanske bearbetade jag aldrig klart det lilla mörker som kom på besök något år tidigare, kanske fick det ligga och gro i mitt hjärta för att sedan slå till med stor kraft när jag minst anade det. Jag vet inte. Jag vet bara att jag föll och att fallet blev stort.
Resten vet ni, eller kan läsa om här. Så, för att svara på din fråga. Mörkret har på sätt och vis funnits i mig i 2 år, även om det senaste halvåret varit det absolut värsta. Dessutom hade jag nästan ett halvår mitt i då jag mådde bra. Och på frågan om Alexander varit med på resan, om jag blev sjuk innan eller efter vi blev tillsammans så beror det på hur man ser på saken. Han plockade upp mig ur det mörker jag varit i cirka ett år för att ge mig ett halvår av ljus. Det var under de månaderna vi blev ihop, det var de korta månaderna vi fick på oss att bygga en grund som skulle bära för en lång tid av mörker och storm. Det har fungerat även om det kostat mycket och gjort så mycket skada på den vackraste personen jag vet.
Jag hade försökt förvarna honom, jag bad honom att inte bli kär i mig. Jag sa till honom att jag inte var någon lätt människa att dela sitt liv med. På något vis hade jag på känn vad som väntade. Men han lyssnade inte. Hade han vetat vad som väntade är jag inte säker på att han hade gjort samma val som då, men han visste inte. Han följde sitt hjärta och älskade en mig. Från början genom rosa moln och sedan rakt genom mörkret och smärtan. Han älskade mig och han älskar mig. Och jag, jag tränar på att ta emot. Att ta in att en 20-årig kille gått från pojke till man i kampen att få se sin flicka frisk igen.
Han är min bäste vän. Min bästa medicin och min bättre hälft. Ord kan inte beskriva hur viktig han är för mig och vad jag skulle göra för honom. Han har sett mig på botten, han har hållit om mig där och han har gjort allt han kan för att hjälpa mig. Ingen har sett mig så liten som han. Ingen av alla människor i min närhet har fått så mycket skit från mig. Det gör ont i mig hur mycket jag har sårat, eller inte jag, men sjukdomen. Ibland kan det göra mig så ledsen att Mörkret har tagit vår tid. De där första åren som ska vara så förälskade och underbara har istället kantats av mediciner, ångest och skrik.
Men samtidigt har vi gjort den lite till vår ändå. För störst av allt är Kärleken.
Och den har vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar