du viskar till mig, du visar mig min väg och du älskar mig utan att jag ber dig. Tack.

Jag har förutom Lotta som är kurator på skolan även träffat en psykolog från sjukhuset några gånger. Igår var jag där en timme och efteråt var jag så trött att jag stupade i säng. Det är bra att få hjälp att tänka, att få höra någon formulera och strukturera upp i hjärnan och uppmärksamma vad av allt jag tänker som inte är bra - men galet vad trött man blir efteråt. Jag hoppas det är ett tecken på att behandlingen gör nytta och att saker händer i mig när jag går dit.

Igår pratade vi om vem jag är, vad jag vill göra och vad jag längtar efter. Vi pratade om för vems skull man gör saker och i vilket syfte. Vi pratade om hur jag vill leva mitt liv och vad jag vill lägga energi på. Det var lite knepigt att svara på som ni kanske förstår. Och jag blir nästan lite rädd - för jag vet inte. Eller jag har glömt bort snarare. Så när jag gick min promenad idag funderade jag lite och kom på massa saker jag ville göra. Men ingen av dem svarade på vem jag är och vem jag vill vara. Men då, helt plötsligt där på grusvägen kom jag på det. Helt plötsligt bara slog det mig, som en blixt från klar himmel. Jag kunde nästan höra det inom mig. "Jag är Guds älskade barn".

Jag är övertygad om att det inte var jag utan Han. Han visste att jag behövde honom för att inte bli förtvivlad och han lät det ske när jag var redo att ta emot. Jag bara stannade där på vägen, helt häpen och tyst. Viskade ett litet tack och försökte fatta vad som hade hänt. Att jag hade fått veta det viktigaste. För egentligen är det allt jag behöver veta och vara säker på. Att jag är Guds barn, Guds älskade, helt oersättliga barn. Hans ögonsten. Vad jag sedan vill göra och ägna mig åt är inte det viktiga. För jag är en VARelse och inte en GÖRelse, och det jag är, det jag vill vara - det är Guds barn.

För mig var detta så stort. Jag är uppvuxen i kyrkan och har hört 1000talsgånger om en Gud och Hans kärlek. Jag har trott på Honom så länge jag kan minnas och jag har valt att leva mitt liv för Honom. Men den här hösten har jag liksom inte orkat. Jag har litat på att andra ber för mig och låtit mig själv vila i Hans famn utan att ens försöka ge något tillbaka. Att då på ett så konkret men ändå stilla sätt få känna Hans närvaro idag, helt oväntat - det betydde väldigt mycket för mig. Att Han lät mig, på ett djupare plan än förr förstå vem jag är - det är något jag kommer vara evigt tacksam för.

Så tack käre Pappa för att du hållit om mig en höst när jag vridit mig i plågor och tack för att du först idag, stilla som en liten bris rörde vid mig och lät mig förstå vad som är viktigt. På vad jag ska bygga min grund. Tack.