Såhär såg det ut i mitt rum för några kvällar sedan när jag skulle gå och lägga mig. KAOS. Nu är det lite mer ordnat för en hel del ligger nedpackat i två stora väskor. Men hela tiden kommer jag på nya saker som jag fixas, fler saker som ska packas ner och ännu mer saker jag vill hinna med.
Jag tillbringade lördagen hemma med att fixa och planera inför resan. Packade med hjälp av mina föräldrar och fick framåt eftermiddagen sällskap av Alexander, Tomas och deras vän Stina. På kvällen lagade vi tacos tillsammans och spelade spel. Vi var på gudstjänst i morse och sedan dess har jag fortsatt mitt fixande inför resan.
Alexander kom hit en stund innan han började sitt nattpass på jobbet. Jag fick ligga i hans famn, prata om allt möjligt och mest om resan som väntar. Tycker det är så o e r h ö r t jobbigt att lämna honom. Får en klump i halsen mest hela tiden när jag tänker på det. Av allting som skrämmer mig så är det att lämna min familj och Alexander som är värst. Istället för att vara livrädd för extrem kriminalitet, korruption, läskiga sjukdomar, slum och ny kultur är det att åka ifrån dem jag är rädd för. Jag vet inte om det är bra eller dåligt faktiskt.
Jag insåg idag att jag är rätt modig. För jag är livrädd för vad som väntar. Jag har gett mig in på något som skrämmer skiten ur mig. Och samtidigt är jag helt säker på att det är detta jag ska göra. Jag tänker göra något jag är rädd för. Och det är det som är att vara modig. När man gör något fast att man egentligen inte vågar. Det är inte modigt att hoppa från 10ans hopptorn om man inte är höjdrädd, men är man rädd för höjder är det modigt att våga hoppa från en meters höjd.
För vissa är det säkert ingen stor grej att åka iväg, att lämna familj, vänner och pojkvän för att upptäcka världen. Men för mig är det svinläskigt. Och därför är jag modig. För jag tänker göra just det jag inte vågar. Och för det tänker jag vara stolt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar