för jag tänker tro åt oss båda tills du vågar. jag ska göra vad jag kan för att ge dig ljuset igen.

Jag klarade det . Jag skrev provet. Jag satte mig i salen och jag skrev. Det blev inte långt och det blev inte bra. Men jag gjorde det. Efteråt var jag så trött att jag stupade i säng och sov i tre timmar. När jag vaknade ur mardrömmarna hade jag svårt att minnas var jag var. Om jag hade orkat dagen. Då mindes jag vad som fått mig att inte ge upp.

Jag satt där, längst fram i salen. Antagligen rätt sliten och grå. Jag fick provet och tittade på det. Ville skrynkla ihop det och slänga det i papperskorgen men jag bli. Jag skrev svaret på de första 6 frågorna och det gick bra. Sedan tog det stopp och jag tappade gnistan totalt. Kvar fanns två stora, invecklade frågeställningar med mycket reflektioner kvar att besvara. De frågor som ger vår lärare anledning att boka salen två timmar när vi ska skriva prov. Jag såg på dem och hade lust att bara dra. Ge upp. Faktum var att jag i princip bestämt mig för att gå. 

Då mötte jag din blick. 

Du bara tittade på mig ett kort ögonblick, såg in i mina ögon och nickade. 

Det var allt som behövdes. Jag andades in och började skriva. 

Jag lämnade salen som nummer två. Det har aldrig förut inträffat, jag brukar sitta kvar tiden ut och skriva allt jag vet och kan komma på. Det gick inte idag. Min hjärna kunde inte få ihop alla trådar, se de samband jag förväntades finna och kunna formulera tankebanor som borde funnits där. Det blev inget bra prov helt enkelt. Men jag gjorde mitt bästa. 

Tack vare dig. 

Tack vare min fantastiska vän Andrea. 

Hennes blick sa mer än tusen ord där i salen. 

Jag tror på dig, du klarar det här. Och gör du inte där finns jag och plockar upp spillrorna av dig ändå. För jag är din vän och jag tänker gå med dig ut ur detta. Så nu bara kör du, nu gör du det här. Testa dina vingar och tro på dig själv. Och tills du tror mig tänker jag tro åt oss båda. 

Tack.