om hur det är att leva med någon samtidigt som man är sjuk. om hur man litar och vågar ta emot. eller hur det känns när man inte gör det.

Ibland går det jättebra att vara två. Eller tre som vi oftast är. Han jag och Mörkret. Ibland är det så svårt att vi bara vill svära och bränna upp allt. Slå något riktigt hårt och bara ge upp. Det har jag också gjort många gånger. Men inte han. Han har varit fantastisk denna höst. Han har ställt upp långt mycket mer än vad som skulle kunna krävas av honom och han har kämpat med att hålla kvar en flicka han inte känner igen. En flicka tagen av Mörkret. 

Han måste verkligen älska mig. 

Jag kan inte komma till någon annan slutsats. 

Varför skulle han annars stanna när jag ber honom dra för att jag tycker jag är en börda och att han borde hitta någon bättre? 

Varför skulle han annars sitta upp mitt i natten med mig i sin famn och låta mig somna i hans knä eftersom gråten gör att jag inte kan andas ordentligt om jag ligger ner?

Varför skulle han annars gång på gång försöka förklara för mig att han inte kommer försvinna? 

Varför skulle han annars hela tiden försöka få mig att förstå hur fin jag är? Hur mycket han älskar mig? 

Någon undrade hur jag gör för att våga. Hur jag gör för att lita på att han kommer orka stanna vid min sida eftersom han samtidigt måste gå intill Mörkret. Hur det funkar att vara tillsammans med någon när man samtidigt är sjuk. Jag har vänt och vridit och funderat. Jag har inget färdigt svar. För det är skitsvårt. Av allt som har varit jobbigt denna höst har vetskapen om hur illa jag gör Alexander varit det värsta. Eller inte jag, inte Jonna. Men Mörkret. Det tog lång tid innan vi kunde skilja på mig och Mörkret. Det blev lite bättre när vi lärde oss det, när vi förstod att jag var sjuk. Samtidigt blev jag så mycket sämre i samma veva.

Att vi fortfarande är tillsammans är helt och hållet min älskade Alexanders förtjänst. Jag hade lämnat mig själv för länge sedan om jag varit han. Men han är inte jag och det är jag tacksam över. För han har stannat, han har hållit om och torkat tårar. Han har matat mig när jag vägrat äta och följt mig till toaletten när jag inte orkat gå dit av egen maskin. Han har burit mig ur sängen när jag inte orkat resa mig och hjälpt mig med mediciner och annat som jag helst velat glömma. Han har tagit ett ännu fastare grepp om min kropp när jag i förtvivlan slagit honom för att det gjort så ont inom mig. När jag har skrikit och hatat har han älskat åt oss båda. 

Hur han bär sig åt förstår nog ingen av oss. 

Och jag vet inte hur länge han kommer orka. 

För svaret på hur jag gör för att våga, det är nog innerst inne att jag inte gör det. Jag vågar inte. Jag litar inte. Det är inte så att jag tror han ljuger, det skulle han aldrig göra. Jag bara tror inte att det kommer hålla i sig. Jag bara väntar på den dag han inte orkar mer och drar.

Det får mig att skämmas något otroligt. För om det finns någon i hela världen som förtjänar min tillit är det min pojkvän. Han borde inte behöva bevisa mer än han redan gjort under ett års tid. Men jag tvingar honom till det. Jag provocerar honom, visar mina värsta sidor och tigger om gräl många gånger. Jag gör det inte för att jag vill utan av självbevarelsedrift. För jag är så rädd att han kommer försvinna att jag försöker se till att det händer så fort som möjligt, innan jag gett bort ännu mer av mitt hjärta till honom. 

Det är hemskt. Jag vet att jag är vidrig som gör så. Det är inget jag är stolt över. Men jag vet inget annat. Jag vet inte hur man gör för att lita på att någon skulle vilja ha mig. Såren i mitt hjärta är för stora ännu. Vad som orsakat dem är tyvärr något jag inte kan skriva här, det skulle göra skada för andra människor och det vill jag inte. Men jag kan säga att Alexander just nu får laga en själ någon annan skadat. Han får vraket efter en storm han inte varit med i. Det är inte rättvist, men det är så det är. Jag försöker acceptera det, precis som han försöker älska mig genom smärtan. 

För någonstans har jag insett att smärtan kommer finnas kvar. Alexander kommer få fortsätta kämpa. Och han kommer göra det. För han tycker jag är värd att kämpas för. För han vill ha mig, och det han vill ha ser han till att han får. Det kommer antagligen ta tid, men han är villig att ge den till mig. Han kräver ingenting. Han bara önskar och längtar. Till en tid då jag förstår hans kärlek och vågar älska tillbaka. Ibland går det bra, men inte alltid. Då blir jag rädd och ledsen och tar mina taggar utåt. Och han får som så många gånger förr sakta men säkert värma mitt hjärta och låta mig i min egen takt komma tillbaka. 

Vid de tillfällena när allt känns hopplöst då tänker jag på vår sommar. På vår resa till Gotland, på vår cykeltur längs med havet. På hur vi stannade ibland bara för att kyssas. Det var innan Mörkret hade kommit tillbaka, det var innan jag börjat ifrågasätta och vara rädd. Då var det bara fantastiskt. Jag brukar tänka på det, på vår sommar. Den ger mig hopp. Någon gång ska vi tillbaka dit. Till livet utan Mörkret. 

Men innan det blir möjligt måste jag tycka att jag är värd att älskas. För problemet ligger inte i vår relation, det ligger i min självkänsla. På hur jag värderar och ser på mig själv. Att förstå att han vill ha mig blir omöjligt så länge jag inte vill ha mig själv. För tycker jag inte att jag är värd att älskas kan det kvitta hur många gånger han försöker övertyga mig. Jag måste hitta mig själv, och jag måste lära mig älska det jag hittar. Det jobbet kan han inte göra åt mig. Men han kommer inte lämna mig ensam i kampen. Han kommer gå bredvid och lotsa mig framåt. Han kommer heja, han kommer uppmuntra mig och han kommer älska mig. Tills jag kan älska mig själv och då ta emot. 

Så att jag en vacker dag kan le och förstå varför när han säger 

Jonna, det är dig jag vill ha. För du är underbar och jag älskar dig. Du är vacker och jag vill leva med dig. Jag skulle göra vad som helst för dig och jag vill att du förstår hur viktig du är för mig. Det är du och jag och så vill jag att det ska vara. 

Än så länge går det inte. Mitt hjärta kan inte ta emot och jag slänger iväg kärleken. För litar man på någon kan man bli sviken. Och det är jag rädd för. Samtidigt är jag rädd för att aldrig våga ta emot det mest fantastiska som finns. Det vore fruktansvärt. Så jag kämpar, jag tränar och jag längtar.

Efter en tid med dig Alexander. En tid när vi är två och inte tre. En tid utan Mörkret. När det bara är 

du&jag.