Såhär såg vi ut igår jag och min klass. Vi hade klätt ut oss för att dansa på julshowen och temat var pistvakt (som i de tre bröderna ni vet). Det var hysteriskt roligt att vara så ful en hel dag. Jag släpade med mig en gran och pappas motorsåg till skolan och så röjde (haha, tråkigt skämt) vi loss på scenen.
Jag trivdes. Jag trivdes i blåbyxor och flanellskjorta. (Reflexvästen kan vi skippa,.. ) Jag trivdes med att känna mig sådär riktigt bonnig. Jag visste liksom att jag var ful den dagen och det var befriande. För när jag ändå såg ut som jagvetintevad kunde jag lika gärna bete mig så också. Jag struntade i att passa in, i att le fint i korridoren och snällt vika mig för de jag annars skulle låtit finnas på min bekostnad. Och även om pappa kopplat ur tändstiftet på motorsågen kände jag mig mer respekterad än på länge. Det var en bra dag.
Tror banne mig jag be pappa starta motorsågen så jag kan gå ut i skogen och såga i lite träd. Så kanske lite frustration kan fara ut den vägen. Frustrationen över att inte kunna sova, över att mörkret inte drar och över att vara så svag. Kanske ska jag dra på blåbyxorna och ge mig ut i skogen. Yxa är bra har jag hört. Så kan jag tänka att jag sågar sönder alla dumma tankar och sedan eldar upp dem i kaminen. Se hur de förvandlas till aska. Till ingenting.
Fast... mina muskler har blivit för svaga för att orka såga.
Det var ju synd.
Jag får ta och kasta lite porslin i golvet istället.
För "Man måste väl få kasta saker och ha det lite nöjsamt då och då?", som de säger i Ronja Rövardotter.
Skulle kanske ta mig en promenad och köpa lite tallrikar på loppis? Och sen drämma dem allt jag har i väggen...? Jag har alltid haft någon sjuk fantasi om att det vore bra, skönt ja rent av roligt. Kanske dags att faktiskt gå från tanke till handling?
Det går ju ändå inte att starta motorsågen liksom...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar