om en väg som är värt allt. om en väg som är Hans.

Den här bilden hittade jag på instagram häromdagen (vill ni följa mig där heter jag jonnali för övrigt) och jag tycker den är fantastisk. Den bygger på den här texten som är vanlig i kristna sammanhang. En fantastisk text som beskriver Guds oändliga kärlek. Men trots detta tycker jag serien på bilden har en poäng. Ofta famlar vi i mörker, tycker livet är väldigt jobbigt och undrar varför Gud inte kommer och bär oss. Så var hela min höst, och precis som killen på bilden tvivlade jag aldrig på att Gud fanns, jag mest bara gjorde ingenting för att komma närmare honom. Jag var ju drabbad av depression, vilket gör det hela lite annorlunda, men i allmänhet när livet är tungt och vi undrar var Gud är i det hela tror jag att det många gånger är Guds sätt att säga "Hörru, sök dig till mig, följ min väg och lev i min kärlek så kommer du känna en förändring". Han vill inte stötta oss i något Han tycker är fel, han vill inte peppa oss att fortsätta den leriga vägen. Nej Han vill leda oss på Hans väg. Han vill inte att vi ska vandra en väg som inte är bra för oss, han vill istället att vi ska byta fokus och gå intill honom. På en väg som är Hans. 

Den vägen är inte lerig. Det betyder dock inte att den är lätt och utan svårigheter, men en sak vet jag

det är värt det. 

Det är värt allt. 

om två dagar och en kväll en vanlig vecka sådär.

Hektiskt dag igår och jag var hemifrån i 14,5 h i sträck - något jag inte varit på länge om man inte räknar stunder då jag varit hos Alexander eller bortrest på annat håll. Dock märker jag hur trött jag blir, en dag kanske funkar att vara iväg så länge, men inte fler tätt inpå.

Men idag är jag glad, för jag och Andrea har just skickat in vårt projektarbete. Även om vi säkert kommer behöva justera det lite så handlar det inte om många timmar och inte heller om mycket press. Vi är i princip klara - fantastiskt. Som vi har längtat och kämpat.

Snart kommer min familj hit, eller den delen av min familj som inte bor i mitt hem men i mitt hjärta. Vi ska äta kvällsmat och mysa som alla andra onsdagar. En av veckans höjdpunkter helt klart!

Hoppas ni alla har en bra kväll och tack till er som kommenterar även om jag inte vet vilka ni är. Det peppar mig att fortsätta skriva här och puffar mig att ta ännu ett steg i kampen att bli fri. Tack!
KRAM.

när det inte går bra.

I kväll har jag inte pluggat någonting. Inte för att jag inte har något arbete att göra. Verkligen inte, jag skulle kunna rabbla ut väldigt många uppgifter. Jag vet inte varför jag inte gjort vad jag tänkt, vad jag borde. Det bara inte blev. Och jag tränar på att tycka att det är okej.

Det går inte så bra.

om att inte orka och hinna men vilja utan att det går. om hur svårt det är att balansera och hålla blicken fäst... på vad?

Orkar du? Hur går det för dig? Hur mår du?
Jag får många frågor av fina omtänksamma människor som undrar hur allt är med mig. Ibland är det svårt att svara, för jag vet inte riktigt. Jag mår mycket bättre nu, mycket, mycket bättre. Senaste dagarna har jag till och med gått runt och varit glad, njutit av livet. Men priset för vad jag varit med om är högt. Jag har inga marginaler i mina energireserver, jag kan inte "sova ifatt" eller pressa mig mer än jag orkar.   För mig är det ovant, jag har alltid varit någon som haft en extra växel att lägga i, som kunnat klämma in ytterligare en sak på schemat. Det finns inte en chans i världen längre. Men - det fungerar att leva igen, så på ett sätt går det väl bra för mig. Jag går i skolan och jag orkar fungera någorlunda normalt.

Men saker har hänt med mig. Min kropp har blivit väldigt svag av att dessa månader av apati och jag har gått upp i vikt. Jag längtar efter att orka mer igen och att kunna ha mina finaste klänningar och jeans. Men just nu är det inget jag fokuserar på. Fokus är nämligen något jag har svårt för just nu. Minnet sviker mig, liksom förmågan att hålla tråden i samtal eller tankebanor. Det är otroligt frustrerande. Allting tar så mycket längre tid nu när jag måste koncentrera mig mycket mer för varje liten sak som ska uträttas. Dessutom kräver det otroligt mycket energi. Att träna kan jag inte prioritera, så jeansen får vänta.

Det går inte nämligen. Orken och tiden räcker bara till en sak - skolan. Allting annat får läggas åt sidan. Vänner, kyrkan, familjen, min pojk, grannbarnen, pyssel, bakning, träning, musik och spontana saker. Jag tror att jag skulle må bättre om situationen inte var som den är, om jag kunde göra mer saker som inte är förknippade med prestation i skolan. Men samtidigt vill jag kunna ta studenten. Jag vill klara av det här, jag vill vinna över mörkrets alla efterdyningar.

Det har ett pris. Ett högt pris.
Frågan är om jag orkar betala?

Jag tror det. Jag tror jag kommer klara det. Men det går inte en dag utan att jag längtar efter tid, efter ork, efter känslan av att vara fri. En dag kommer den.

Tills dess tackar jag alla som har förstående för att jag inte orkar och hinner och kan. Det handlar inte om att jag inte vill träffa er eller engagera mig, det handlar om att det inte går. Om jag ska klara den här våren måste jag prioritera. Det suger, något fruktansvärt och det betyder inte att ni inte är viktiga.

Jag hoppas ni väntar på mig.
För annars var vinsten ingenting att ha.

om en kväll jag kommer minnas, om en kväll hos Erik och Bibbi och den kärlek som fanns där.

När vi planerade vårens tonårsaktiviteter fick vi en idé. Vi ville bjuda hem oss till några av församlingens pensionärer för en mysig kväll, en enkel kväll att få prata om saker och lära sig av någon som levt lite längre än en själv. Sagt och gjort. Vi informerade på gudstjänsten om att vi ville bli hembjudna och många par öppnade sina hem för oss. I fredags var det dags. Vi tonåringar delade in oss i grupper och åkte hem till olika par i stan. 

Jag och Sofia fick komma hem till Britt-Marie och Erik som bodde i ett fantastiskt hus. Vi blev bjudna på pizza och chokladkaka och fick höra deras helt otroliga kärlekshistoria. De var fortfarande så kära i varandra, Erik kallade sin fru för "gullet" eller "hjärtat" och pratade om hur mycket han älskade sin "Bibbi". Han berättade om hur hans liv hade förändrats när hon blev en del i hans liv för 20 år sedan och hur fantastiskt det var. 

Jag hade en underbar kväll, fick många tankar om hur livet kan vara, förändras, bli svårt och sedan bra igen. Om hur viktig kärleken är men också om hur allting inte blir som man tänker - men bra ändå. 

Jag beundrar dessa två personer. I höst ska jag följa med dem när de volontärarbetar på en retreatgård. Men innan dess ska jag krama om dem flera gånger och berätta hur mycket kvällen hos dem betydde. 

Jag tänker bjuda hem mig till fler pensionärer. De blev så glada och hade så mycket att berätta. Jag vill lyssna, jag vill lära mig och jag vill förstå mer om hur livet varit för andra. Jag tror att livet blir som bäst när man delar det med andra. Det är sådana stunder man kommer ihåg. 

för innan jag hunnit säga amen finns min tanke hos Dig.

Jag är så välsignad. Jag har en underbar familj, en fantastisk pojkvän och många fina vänner. Dessutom förser Gud med så många andra finurliga saker i mitt liv. Precis när jag går runt och känner att det vore väldigt bra med lite jobb eftersom pengarna på sparkontot sjunkit drastiskt får jag erbjudande om 3 pass på samma dag. Därmed är den ekonomiska biten löst för även denna månad. När morfar gått bort skickade Gud en granne med mat till oss vilket var fantastiskt. Camilla berättade om hur hon känt att hon skulle laga dubbelt så mycket mat den dagen utan att veta varför, men insåg efteråt att det var Guds försyn. Samma dag som jag tänker på en vän till mig och önskar att jag fick komma och hälsa på henne och hennes nyfödda dotter skriver hon till mig och undrar hur jag mår. Jag ska komma dit någon dag och snusa lilla barnet i nacken och känna hur hjärtat fylls med kärlek.

Förstår ni? Han finns där och Han talar. Vi ska bara lyssna och våga tro. Vilja tro och låta oss tro. Gud viskar. Jag tror av hela mitt hjärta att Gud visste att jag behövde jobb, precis som Han visste att vi inte skulle orka laga mat den dagen Knutte gått bort. Likaså vet Han hur bra jag mår av små barn och hur de får mig att bli lugn och varm i hjärtat och sände en tanke till M som skrev och pratade med mig och bjöd mig till dem.

Jag tror på en Gud som finns med i min vardag. Som bryr sig om mig och som hör mina böner innan jag ens formulerat dem. Min granne och min vän är båda kristna. Kanske öppnade de sina hjärtan lite extra just dessa dagar, kanske är de alltid kanaler för Guds kärlek. Hur som helst är jag otroligt glad över den välsignelse Han ger samt att det finns människor som ger vidare av Hans kärlek till sina medmänniskor.

Tack.

för när solen lyser och allting blir ljust får jag lättare att leva.

Den här bilden från i morse när jag åt frukost i morgonsolen får representera min helg. Den var riktigt bra tycker jag. I fredags var jag och resten av tonår hembjudna till olika pensionärspar på kvällsmat. Tror jag ska skriva ett inlägg om bara det, så jag nöjer mig med att säga att det var en fantastisk kväll. 

I lördags skrev jag en lång redovisning som jag skulle hålla på engelskan (höll min presentation nyss och jag är nöjd) och framåt kvällen kom min man till Tranås och hängde med mig. 

Vi gick på konsert och hade sedan myskväll hemma ihop med min familj och Svenssons. Kändes som om vi spolat tillbaka tiden 7 år för förr brukade vi ha sådana mys-kvällar jämt med våra vänner (egentligen är vi typ en familj men det brukar folk ha så svårt att förstå) men nu var det länge sen. Därför var det himla mysigt och lyckat. 

I går fick jag vakna intill A och pussa på honom lite innan ännu en fantastisk dag började. Var bjuden på brunch hos Louise tillsammans med flera vänner - gudomligt bra idé. Så gott! 

På eftermiddagen åkte jag och Alexander ut till Söråsen, mysigt. Sedan kom vi hem igen, åt chokladbollstårta till kvällsmat och somnade gott. 

I morse fick jag en puss innan han åkte tillbaka till Jönköping och jag känner mig laddad för en ny vecka. Heja heja. Tror bestämt det är solen som gör mig på så bra humör.

KRAM PÅ ER. 

om vad man borde känna när man förlorat någon man älskar.

Tröttheten består. Liksom sjukan. Och sorgen såklart, även om den känns ganska mild. Ibland funderar jag på om jag inte borde känna mer. Om jag inte borde gråta och vilja ha svarta kläder och inte kunna skratta på några dagar. 

För i så fall är jag körd.

Jag har knappt gråtit, känner inget behov av att klä mig dystert och skrattar massor. 

Och jag tänker att i sådana här stunder så "borde" man ingenting.

Vi alla reagerar på olika sätt. Själv är jag ungefär som vanligt, tänker lite extra på hur morfar skulle tycka om saker och ting som jag gjorde och så men särskilt ledsen är jag inte. Snarare lättad och trygg. Han har det bra, det är jag säker på. 

Jag kan riktigt se framför mig hur han sitter uppe i himlen och spelar kort med änglarna, försöker fuska och ljuger lite grann på ljugarbänken intill de andra gubbarna som gått före honom. Han är tjock igen, tjock och varm och levande. 

Bara någon annan stans än här. 

Vi ses hos st. Per som du skulle sagt.

Morfar Knutte dog i natt, äntligen fick han vila. Allting var lugnt och fint och jag när jag pussade honom hejdå i morse såg han mycket fridfull ut. Vi är ledsna så klart, och trötta. Väldigt trötta. Men samtidigt är vi lättade, nu är lidandet över och livet kan börja igen. Morfar kommer vara saknad, men så länge vi minns honom finns han kvar. 

Jag verkar åkt på någon slags utmattningsförkylning och känner mig rätt risig. Tackar Gud för att vi alla hållit oss friska de sista veckorna med Knutte så att vi kunde vara hos honom. Lite baciller nu är inget farligt, det står jag ut med. Nu gäller det att vila och minnas. Och sova. Godnatt. 

om glädje mitt i ovissheten och om en morgondag som kanske blir

Jag har just mailat in nummer två på listan med uppgifter att göra från förra terminen. Varje gång jag får stryka en grej på listan så blir jag så stolt och glad över mig själv. Jag klarar bannemig det här. Det går! (skriver mest det här inlägget för att själv ha något att titta tillbaka på om några dagar när jag bryter ihop för att allt känns hopplöst)

Imorgon ska jag hämta ut mer medicin för min ask börjar ta slut. Sen ska jag även på läkarbesök för att kolla upp min mage som inte mår så bra. Den har krånglat i flera år men nu tyckte vi att det var dags att be någon läkare ta sig en titt. Jag har testat både laktos-och glutenintolerans men inget av dessa verkar jag lida av i alla fall. Skönt!

Som läget är nu är det dock svårt att veta om dagen i morgon blir som planerat över huvud taget. Här planerar vi i 5-minutersintervaller. Kanske en timma. Vi får se hur natten blir.

Nu ska jag krypa till kojs, knäppa mina händer och säga tack för idag och sedan förhoppningsvis somna gott. Tack till alla er som tänker lite extra på mig och min familj just nu. Det värmer!

för ja en dag ska vi dö, men så har vi också väldigt många dagar att leva innan det. alla andra dagar.

Lilla morfar kämpar på fortfarande. Vi är där nästan jämt, går i skift och ser till att aldrig lämna honom ensam. Personalen säger att han fortfarande hör oss så jag brukar berätta lite om livet. Om att isen håller på att gå upp på ån, om att solen skiner och fåglarna kvittrar och att mormor äter en banan borta i soffan. Så håller jag hans hand som inte längre är glödhet av feber och nynnar lite på någon sång.

Jag undrar hur många timmar till hans kropp kommer orka. Mamma och pappa är där i natt, och jag hoppas på ett sätt att han överlever den. Känns lättare att kramas och ta in det hela om det inte händer mitt i natten utan i dagsljus när vi alla är där. Men vi får se, likt alla andra nätter den senaste tiden ligger kläder framme vid sängen så jag ska kunna komma iväg snabbt om något händer.

Hur som helst så har vi varandra, en stor fin familj som turas om och hjälps åt. Att vårt hem gror igen av disk och damm och att läxor förblir ogjorda är inte så viktigt. Livet kom i mellan, eller döden rättare sagt. Men den är en del av livet. Min moster hade läst något fint som hon återberättade igår:

en dag ska vi dö, men alla andra dagar ska vi leva 

Det tycker jag var tänkvärt. Jag vill leva. Och jag känner att jag gör det också. Jag är visserligen fortfarande väldigt trött, men mer av en faktisk anledning, jag vakar över min älskade morfar flera timmar varje dygn - det är inte konstigt att det tar kraft. Men i övrigt, jag är liksom jag för det mesta nu. Gladare och så. Jag hoppas det håller i sig. För jag vill inte dö, jag vill leva. Så det ska jag.

om han som gör mig lycklig.

det här att ha någon som säger att han älskar mig, som lyfter mig i sin famn och snurrar några varv i köket, som gör frukost åt mig, som går med mig på promenad och håller mig intill så jag inte ska ramla, som håller om och håller ut, som läser godnattsaga för mig, som pillar i mitt hår och säger att jag luktar gott, som har kuddkrig med mig och inte blir sur när jag tar hela täcket, som säger att jag är vacker och att han vill bli gammal med mig, som säger att det är vi och det ska förbli så -

det är fint.

om viktiga och oviktiga saker. och skillnaden mellan dem.

Veckan började stressigt med mycket måsten och lite tid. Alexander kom hit och hjälpte mig på rätt köl igen, men då kom sorgen som ett brev på posten. Morfar blev mycket sämre och besöken på det som från början var tänkt som ett tillfälligt boende blev täta. Sedan dess har jag varit där oftast flera gånger om dagen med en klump i halsen men med värme i hjärtat. Även om jag inte ångrar en sekund att jag är med nu på slutet så är det jobbigt, sorligt och tar mycket energi att och vaka. Därför var det mycket välkommet med ett dygns paus ute i Söråsen. Igår hade vi kalas för A och idag har jag mest bara andats frisk luft och solat näsan intill gödselstacken. Det stället är frid för mig. Inte just gödselstacken såklart, men Alexanders barndomshem. 

Var hos morfar nu på kvällen igen med lite ny energi. Mamma och pappa som vakat hela natten sover redan och jag ska försöka göra detsamma. Resten av livet har liksom fått pausa nu. Mammas ord "man får vara glad om man gjort något av det man tänkt göra den här helgen" stämmer bra in på mig. Jag fick vara i Söråsen, jag fick flera timmar hos Knutte och jag har faktiskt skrivit ett litet skolarbete. Att resterande uppgifter har fått läggas på hög är en annan sak. En mycket oviktig sådan. 

du trycker min hand och jag hoppas att du hör, att du vet att jag älskar dig. om att säga hejdå till någon man älskar.

Världens bästa morfar är jättesjuk. Jättejättesjuk. Någon av oss är hos honom hela tiden, dygnet runt, håller honom i handen och pratar lite så han ska veta att han inte är ensam. Själv kan han inte prata eller ens svälja ordentligt längre. Kroppen håller på att stänga ner och man tror varje gång man är där att det är sista gången man får vara med när hans hjärta slår. Men han är tapper min lilla Knutte. Vår Knutte.

85 år har han fått leva, dra världens sämsta skämt, göra godaste sumosalladen, lära mig om hur man berättar rövarhistorier på bästa sätt och hur saker var förr i tiden. Han har varit med om mycket, tror han tycker att han har haft ett bra liv, ett spännande liv. Jag har tillbringat mycket tid med honom under hela min uppväxt, lärt mig massa saker av honom. Vi har hittat på mycket roligt ihop. 

Det är sådana minnen jag berättar för honom om under stunderna när jag sitter vid hans sängkant och håller honom i handen. Om hur vi åkte på husbilssemester ihop, hur vi gick i skogen och plockade svamp, om när vi lekte i bäcken och gjorde barkbåtar när jag och min syster var små. Då och då klämmer han min hand och jag inbillar mig att han hör och kanske kan minnas. 

Vi har haft många fina stunder. Jag är så tacksam. När han går bort kommer jag gråta så axlarna skakar, tårarna i ögonvrån kommer bytas mot en hel flod. Givetvis kommer det vara skönt att han slipper plågas mer, att han äntligen får vila. Men det kommer vara väldigt sorgligt ändå. Det ska det vara när någon man älskar dör. Precis som det är sorgligt att sitta intill när han kämpar för varje andetag och inte längre orkar öppna ögonen. Men hur jobbigt det än är, hur smärtsamt det än är att se någon tyna bort och försvinna så är jag glad att jag är med. Att han får hålla morfar i handen och berätta hur glad jag är för allt vi gjort tillsammans, att jag får en chans att säga hejdå. Att jag får ännu en chans att tala om att jag älskar honom. 

Fast att han har sagt att "jag ska sluta tjata om det där", för han vet redan det och han tycker det börjar bli tjatigt med alla dessa kärleksförklaringar. För övrigt typiskt min morfar, att ha glimten kvar i ögat in i sista stund. Men jag struntar i det, tänker att det är värt att upprepas. Och alltid när jag går där ifrån pussar jag hans panna och säger hejdå. Ibland lägger jag till - "ha det bra", för det tror jag han kommer ha. Om jag får träffa honom igen ska jag säga "vi ses" också, för det kommer vi göra en vacker dag. 

Men tills dess, tills dess kommer han vara saknad. Väldigt mycket. Min allra bästa morfar. Världens bästa morfar. 

om hur en timmes promenad kan förändra en dag och fylla mitt hjärta.

Ingen är lika bra som den här flickan på att få mig att slappna av och lugna ner mig, koppla bort all stess och krav. Vi har börjat gå promenader tillsammans igen och det mår jag så bra av. Jag får träna mitt tålamod, mina benmuskler och samtidigt får jag hjärtat fyllt med total ärlighet från fröken. Igår var hon så sur att hon vägrade prata med mig på 3 kilometer, men sen helt plötsligt släppte det och vi började sjunga och skratta. Det hon känner - det är äkta och hennes glädje smittar av sig. 

Tänk vilken rikedom att ha lilla E och hennes syskon så nära intill, att låna ibland och bara vara med. Jag och fröken S ska pyssla någon dag har vi bestämt. Det ser jag också fram emot. 

Det är lite så, att hur mycket jag än har att göra så hinner jag en stund med dessa barn. Den tiden räknas liksom inte och jag får igen den efteråt när ny energi och kärlek finns i mig. Det är en investering av tid och kraft att lägga lite av min knappa tid på dem. Det ger så otroligt mycket tillbaka. Jag är tacksam!