om hur det är att leva i ingenmansland, mitt i kampen mellan de två. hjälplös och rädd och samtidigt full av vilja.

Just nu håller jag på att lära mig hur man gör när man lever igen. Hur man går upp, äter frukost, inte glömmer sina tabletter, cyklar, går på lektioner, cyklar hem och sedan faktiskt gör något mer samma dag. Kanske en promenad. Kanske ett möte med någon, kanske ett besök. Det är ovant för mig. 

Någon undrade vad det är som har hänt mig. Ingenting. Ingenting har hänt, men jag är sjuk. Eller var. Jag vet inte riktigt. Det är så himla mycket svårare när det sjuka inte fastnar på en röntgenplåt eller lämnar ärr på magen. När är jag frisk? När är Mörkret borta för alltid? Och den mest skrämmande frågan av de alla - Vem är jag utan Mörkret? 

Det är ungefär fem månader sedan jag sökte hjälp, fyra månader sedan jag fick medicin mot depression och tre månader sedan den började hjälpa. Det är mindre än en månad sedan jag sedan bytte medicin och blev av med de mardrömmar som jagat mig nästan varje natt sedan augusti. 

Jag har varit i den djupaste avgrund och vänt. Men när vet jag om jag är uppe? När kommer den dag jag klarar mig utan mediciner och jag kan leva normal igen? Fast vad är normalt, och vill jag ens vara det? 

Just nu är jag i någon slags period av frågor och kaos. Jag mår bättre än förut, befinner mig i något slags tillstånd där många ögonblick blir näst intill heligt vackra. Livet känns fantastiskt och jag gläder mig över Ljuset som ersatt Mörkret. Att få vakna utan mardrömmar, att kunna äta en lunch utan att maten vänder i halsen, att kunna cykla till skolan, att kunna släppa allt ibland och bara andas. Jag njuter. De stunder som från början var Mörker, som blev till likgiltighet är nu Ljust. Det är fantastiskt och jag är glad. Samtidigt är jag livrädd. 

Rädd för att falla ner igen. Rädd för att misslyckas, rädd för att inte nå fram, inte bli fri. 

För Mörkret är inte borta, inte alls. Senast i går skrek Alexander åt det och jag såg förtvivlan i hans ögon. Sluta ta min Jonna ifrån mig. Släpp henne fri nu, vi orkar inte mer. 

De stunder som är sådana känns allt så hopplöst, vi skriker åt varandra - jag, Alexander och Mörkret. Vem som vinner kampen är olika varje gång. Oftast är det jag som förlorar, Mörkret tar ut segern i förskott och får sedan stryk av Alexander. Det är skönt. Men det är ingen långvarig lösning. Du måste klara dig utan mig också Jonna, sa han sist. 

Jag vet att han har rätt. Jag kanske kan bli frisk med hjälp av honom, men jag kan inte bli fri utan mig själv. Jag måste ge Mörkret de sista smällarna nu. Jag måste vara den som springer över mållinjen. Men hur gör man det? Hur blir man både frisk och fri? 

Han tror på mig. 

Jag tror på honom. Men det räcker inte. Jag måste tro på mig själv. 

Hjälp. 

När vingarna inte bär och fallet blir stort. Det är då du fångar mig och så lär vi oss tillsammans. Hur man flyger.

Jag kraschade lite efter igår. Idag var en tung dag. Det gör mig lite rädd. Tackar Gud för nära och kära. Imorgon är en ny dag. Sover tills den kommer och väcker mig. Hoppas jag återigen kan flyga då.

det känns. intill avgrunden.

ikväll har vi övat inför emmas projektarbete. denna fantastiska tjej som varit så sjuk. dödsjuk. och som nu ska hålla en föreläsning om hennes resa tillbaka till livet. just nu är jag för berörd för att kunna skriva något vettigt. jag återkommer.

men en viktig sak har jag att säga - om du bor i närheten av tranås (en timme bort är också nära) och inte har en begravning eller ett bröllop eller befinner dig på BB på väg att föda (typ allting annat är mindre viktigt än detta) så borde du infinna dig i holavedens aula på tisdag kväll kl 19.00. 

ta med näsdukar och någon att hålla i handen. eller gå själv om du vill det. men kom. kom dit, lyssna på en tjej som stått ansikte mot ansikte med ett mycket större Mörker än jag. Gå dit för din egen skull, för att lära dig. och gå dit för andras skull, så du kanske kan uppmärksamma eller kämpa för din egen eller någon annan om mörkret skulle hemsöka er.

jag ber dig.
för min skull.

jag känner igen mig i så mycket, även om väldigt lite av mitt mörker kretsat kring de tankar Emma haft är ångesten och vanmakten den samma. gå dit och förstå, åtminstone lite mer, hur det är att leva

intill avgrunden

ett litet inlägg om min nittonårsdag.

Jag fick en alldeles underbar födelsedag. Njöt i fulla drag. Familjen sjöng på morgonen för mig och skolan var ändå helt okej även om det känns lite märkligt att vara tillbaka. Min fina A tillbringade eftermiddagen, kvällen och natten hos mig. Underbart med en vardag ihop. God mat och lite spontan kvällsfika gjorde min dag lite speciell och lagom festlig. 

Nu är jag 19 år. Allting känns ungefär som vanligt. Mycket har hänt detta år, jag har påbörjat en liten årskrönika till er, så håll utkik. Imorgon fyller Sofia år och precis som förra året sover hon hos oss så vi kan fira henne imorgon bitti. Jag har slagit in en massa paket som hon ska få imorgon. Men innan dess ska vi först prata kvällsprat och sedan sova. 

Kram på er. 

om två födelsedagar, den ena idag. dagen då jag blir nitton och lycklig.

För ett år sedan stod han på min trapp helt utan förvarning och överraskade min med present på min födelsedag. Han stannade på lunch och har stannat sen dess. Det var alldeles i början, jag fick mitt favoritgodis i en liten påse och en försiktig kram. Ingen av oss visste att det var början på oss.
Idag visste jag att han skulle komma framåt kvällen, men ändå överraskade han mig genom att komma två timmar tidigare än bestämt. Jag fick ett sms "Jag är så nära att det bränns, puss". Jag visste inte om jag skulle våga hoppas, men smög fram till fönstret och kollade ut. Och där var han! I år igen. Denna gången fick jag en bamsekram och massa pussar på munnen. Och ett superfint armband i silver.

Nu ligger han intill mig i sängen, han pluggar och jag njuter. Njuter av en vardagskväll ihop. Njuter av hans hand som pillar i mitt hår och hans andetag så nära. Och jag är alldeles säker på en sak - ingen födelsedag i världen, ingen present av något slag går upp mot att dela sitt liv med honom.
Tack.

Om min sista kväll som 18 år och om min första morgon som 19

Jag har bäddat ner mig i sängen, nya lakan och flätat hår. Precis som när jag var en liten flicka. Imorgon fyller jag år och jag känner hur det pirrar lite i magen. Jag bestämmer mig för att det är okej, fast att jag inte fyller 9 utan 19. Precis lika okej bestämmer jag mig för att det är att sova med nallen Kråkan intill sig fast att man snart är vuxen. För det är något jag lärt mig - det är jag som bestämmer vad som är okej i mitt liv. Befriande!

Ikväll var det 10 tjejer hos mig och lagade mat och åt choklad. Ungefär samma gäng (det har utökats lite under året) var hos mig förra året på min födelsedag. Jag minns det som en höjdarkväll och bestämde mig för en favorit i repris. Det var lyckat även denna gång - inte oväntat
Jag gillar att bjuda hem människor. Att stå och diska lite i tystnaden när alla gått hem, tänka på hur fint det är med goda vänner i sin närhet. Värdefullt är vad det är. Tack!

Nu ska jag sova, imorgon hoppas jag att min familj kommer med sång och något paket och väcker mig. De har gjort det varje födelsedag hela mitt liv så jag hoppas jag inte behöver bli besviken... Har för säkerhet skull markerat vad jag inte vill ha till "tårta" imorgon bitti i skafferiet. (En gång fick jag en morot...)

Hur som helst, godnatt på er och tack för idag. Vi kanske hörs imorgon om jag inte har alldeles fullt upp med att äta tårta. Det vore ju lite trevligt... Kram

ja må oss leva i 99 år. om missfoster och ståhej.

Det här är min fina mormor och imorgon fyller hon 80 år. ("men jag känner mig som 70" - heja dig!) Och i övermorgon är det min 19-årsdag. Därför hade vi storkalas i helgen och mormors tre barn med respektive har bott hos oss och firat igår och idag. Vi hade finmiddag igår och åt gott och hade kalas. Det var väldigt mysigt! 

På bilden ser ni en av mina presenter till mormor. Det är ett ljus, som vi har plåstrat på alla ställen det är trasigt. Jag har stöpt det själv och var så stolt. En mormor är den enda som kan få ett så fruktansvärt fult alster av sitt barnbarn och ändå säga "nejmenååååå, vad duktig du är! Vad fin!" så jag gav det till henne. Dock tog det bara 10 minuter innan hon kallade min gåva för missfoster. Men det fick jag inte säga till någon sa hon. Som ni ser struntade jag i det. För en mormor är (visserligen inte den enda, men en av få) som fortsätter älska sitt barnbarn även om den gör tvärt emot vad hon ska.

Idag har jag jobbat i 9 timmar som assistent. Trivs så bra! Det var skönt att se jobbet och min brukare igen, det fick mig att känna mig frisk och "tillbaka". Imorgon är sista dagen på lovet och sedan drar livet igång. Det skrämmer mig lite men ska nog gå bra. Jag fyller ju år också, alltid något tänker jag. 

för varje minut, varje blick och varje andetag gör mig mer säker än någonsin förut.

Min pojk ringde förut och skulle förklara sin kärlek. "Jag älskar dig lika mycket som jag har snor i näsan" sa han. Med tanke på hur sjuk han är så är det en extremt stor kärleksförklaring. Jag skrattade mest och sa att jag älskar honom med. Jag är lyckligt lottad med en Alexander i mitt liv, med en kille som säger att jag är vackrast i hela världen och att han vill ha mig. Med någon som lär mig dansa och pussar mig i nacken på morgonen. Med någon som med kärlek i rösten när vi vaknar berättar om hur jag tar hela täcket och ligger på rygg i sängen så han inte får plats. Med någon som berättar historier och minnen för mig när jag är ledsen så att mörkret ska flyga iväg. Med någon som håller ut och håller om. Med någon med hemskt mycket snor i näsan. Han är min och bara min. Det gör mig lyckligast i världen.

du viskar till mig, du visar mig min väg och du älskar mig utan att jag ber dig. Tack.

Jag har förutom Lotta som är kurator på skolan även träffat en psykolog från sjukhuset några gånger. Igår var jag där en timme och efteråt var jag så trött att jag stupade i säng. Det är bra att få hjälp att tänka, att få höra någon formulera och strukturera upp i hjärnan och uppmärksamma vad av allt jag tänker som inte är bra - men galet vad trött man blir efteråt. Jag hoppas det är ett tecken på att behandlingen gör nytta och att saker händer i mig när jag går dit.

Igår pratade vi om vem jag är, vad jag vill göra och vad jag längtar efter. Vi pratade om för vems skull man gör saker och i vilket syfte. Vi pratade om hur jag vill leva mitt liv och vad jag vill lägga energi på. Det var lite knepigt att svara på som ni kanske förstår. Och jag blir nästan lite rädd - för jag vet inte. Eller jag har glömt bort snarare. Så när jag gick min promenad idag funderade jag lite och kom på massa saker jag ville göra. Men ingen av dem svarade på vem jag är och vem jag vill vara. Men då, helt plötsligt där på grusvägen kom jag på det. Helt plötsligt bara slog det mig, som en blixt från klar himmel. Jag kunde nästan höra det inom mig. "Jag är Guds älskade barn".

Jag är övertygad om att det inte var jag utan Han. Han visste att jag behövde honom för att inte bli förtvivlad och han lät det ske när jag var redo att ta emot. Jag bara stannade där på vägen, helt häpen och tyst. Viskade ett litet tack och försökte fatta vad som hade hänt. Att jag hade fått veta det viktigaste. För egentligen är det allt jag behöver veta och vara säker på. Att jag är Guds barn, Guds älskade, helt oersättliga barn. Hans ögonsten. Vad jag sedan vill göra och ägna mig åt är inte det viktiga. För jag är en VARelse och inte en GÖRelse, och det jag är, det jag vill vara - det är Guds barn.

För mig var detta så stort. Jag är uppvuxen i kyrkan och har hört 1000talsgånger om en Gud och Hans kärlek. Jag har trott på Honom så länge jag kan minnas och jag har valt att leva mitt liv för Honom. Men den här hösten har jag liksom inte orkat. Jag har litat på att andra ber för mig och låtit mig själv vila i Hans famn utan att ens försöka ge något tillbaka. Att då på ett så konkret men ändå stilla sätt få känna Hans närvaro idag, helt oväntat - det betydde väldigt mycket för mig. Att Han lät mig, på ett djupare plan än förr förstå vem jag är - det är något jag kommer vara evigt tacksam för.

Så tack käre Pappa för att du hållit om mig en höst när jag vridit mig i plågor och tack för att du först idag, stilla som en liten bris rörde vid mig och lät mig förstå vad som är viktigt. På vad jag ska bygga min grund. Tack.  

och jag tar en promenad med tystnaden och försöker komma på vem jag är och vad jag vill för jag minns inte längre.

Här gick jag på promenad idag tillsammans med tystnaden. Solen sken på näsan och jag hann fundera igenom mycket. Promenader brukar vara bra för sådant. När man befinner sig i Söråsen som jag gjorde sedan igår och vill gå ett varv runt vad man skulle kunna kalla "kvarteret" så är det 2,5 km. Det brukar vara min och Alexanders lilla promenadsväng och det brukar ta ungefär 20 minuter. Idag tog det mig över en timme, för jag stannade ibland och bara njöt. Jag vände kinden mot solskenet och bara stod. Stilla. Jag tittade på skogen, pratade med fåglar som sjöng för mig och hoppade på frusna vattenpölar. När jag kom tillbaka gosade jag med kattungar och hälsade på korna en stund. Kall om öronen men varm i hjärtat gick jag sedan in igen. 

Jag har verkligen haft ett fantastiskt lov. Att få tillbringa mycket tid tillsammans med min älskade pojke har fått mig att må bra, vi har gjort mycket och hunnit vila på samma gång. Att få en vardag på samma ställe för någon vecka kan betyda otroligt mycket. Att inte behöva säga "vi ses om två veckor" utan "vi ses ikväll" när man säger hejdå är mysigt och så mycket mindre jobbigt. Jag längtar inte efter en vår ifrån varandra om jag säger så. Men det ska gå, jag ska resa dit så mycket jag orkar och han kommer hälsa på mig ibland. Samtidigt finns det ingen anledning att låtsas som om det inte är jobbigt att bo ifrån varandra. För det är det. Därför har det varit alldeles underbart att under två veckor få ses nästan varje dag. Jag har njutit varje minut. 

Det är något jag blivit bra på. Att ta vara på stunder. I början, när de stunder utan mörker var väldigt sällsynta passade jag på att insupa allt som gick. Jag fyllde hjärtat och lagrade minnen så jag skulle ha något att tänka på de långa perioder ingenting var ljust. Även om det är ombytta roller nu och det är mörkret som är sällsynt har min förmåga att njuta av ljuset hållits kvar. Det är något positivt som kommit ur denna sjukdom. Livet och glada stunder har blivit mycket mer uppmärksammat. Det tror jag är bra. 

För livet är ljus. Oftare och oftare. 

Det är så skönt så ni förstår inte. 

det kan väl inte vara så att jag ska bli som förut? för jag minns inte vem jag var.

godmorgon. jag ringde min man och berättade hur glad jag är att han finns. han blev glad. då kändes det bra. 

nu ska jag försöka skriva en inlämningsuppgift. det tar emot. minns inte hur man gör. och jag är rädd. hur ska jag kunna leva som vanligt igen? går det ens? och vem var jag innan detta? är det henne jag ska tillbaka till? så kan det väl ändå inte vara? för jag är inte densamma nu. 

men jag måste klara av att gå färdigt gymnasiet. så nu är det dags. ett litet steg i taget. jag har gömt alla skolböcker under min säng. drog fram högen för en stund sedan. jag vill inte. jag orkar inte. eller är jag bara lat? kan någon snälla säga hur jag ska klara det här? 

hjälp.

vi börjar med att öppna boken. 

genom smärtan finns kärleken och det kanske räcker. för nu.

det är årets sista dag. mitt första år med dig är slut. du kysser mig på tolvslaget, säger att du struntar i att du kommer få läppglans på dina läppar och att du inte bryr dig om att jag är för feg för att kyssas bland folk.

jag frågar dig vad du önskar, vad du vill. och jag är rädd att svaret är det enda jag inte kan ge dig. du ber om min tillit, om mitt hjärta utan rädsla. 

det gör ont i mig att se längtan i din blick, att se hur du plågas lika mycket som jag.

men genom smärtan finns kärleken, den som har burit oss i ett år och den som kommer fortsätta bära. för när vi går hand i hand efter tolvslaget så bestämmer vi oss för att 2013 ska bli vårt år. och att det ska komma fler år efter det. för att vi vill ha varandra. 

jag ska göra allt jag kan, jag ska kämpa och jag ska använda all den kraft jag har för att våga. för att lita och för att älska. jag frågar om det räcker. om det är nog att veta att jag vill ge min tillit och ska försöka så mycket jag kan, även om det kanske inte går.

du lägger armen om mig, kysser mig och ser in i mina ögon. jag ser att du menar vad du säger, och jag ser hur ont det gör i dig på samma gång. 

det räcker,jonna, det räcker. - så andas du, som för att samla kraft och fortsätter - för tillfället.



jag gråter när jag skriver det här. jag gråter för att jag är så lycklig över att ha en man som Alexander vid min sida. jag gråter för att jag älskar honom så mycket att mitt hjärta gör ont. och jag gråter för att jag är så arg, så ledsen och så förtvivlad över de sår som finns. över den smärta som vägrar släppa taget. den smärta som förstör för oss, de sår som infekteras så lätt och aldrig verkar läka.
samtidigt gråter jag av tacksamhet. för att han finns där även när jag ber honom att dra och för att han älskar mig genom det här och förhoppningsvis så småningom ur det.
jag är så lyckligt lottad som har Alexander i mitt liv. för att jag får älska den vackraste människan på denna jord. för att han är den mest tålmodiga människa jag mött och för att han väntar på mig.

så att jag en dag ska kunna älskas. även i mitt eget hjärta.

att göra ingenting och sedan vila efteråt.

Jag sov till tjugo i ett idag när pappa väckte mig. Det gjorde att dagen blev kort och jag har varit väldigt seg hela dagen. Tror tröttheten efter en intensiv men underbar jul kommer nu efteråt. Min vän Maria kom hit en stund, vi gjorde ingenting och vilade efteråt ungefär. Dock gick vi en liten promenad för att få luft. Alltid något.

Jag tycker det är befriande med det lugn som infinner sig den 1 januari. Hela Sverige är trött. Och det är liksom okej. För alla är trötta och inte bara jag. Då känns det lite bättre.

om vad man kan lära sig en dag ute i skogen bland djur som säger mu. och om tjusningen med livet på landet.

Förstår ni att jag gillar den här platsen? Åh, älskade Söråsen. Här är alltså min pojkvän uppvuxen. Mitt ute i skogen 20 minuter utanför Tranås. Här har jag tillbringat många dagar detta jullov och en alldeles särskilt vacker dag såg det ut såhär. Detta paradis har varit ett fantastiskt ställe att komma ut till, en plats att andas och tänka på. Eller inte tänka alls. 

Vill man kan man alltid gå och hälsa på de här krabaterna. De är så förnöjsamma med livet, och ibland är det lärorikt att bara stå och titta på dem. Påminnas om hur onödigt det är att jaga upp sig över småsaker och istället försöka ta livet lite mer som en ko. Och tröttnar man på det kan man alltid gå och hälsa på kattungarna och lära sig av dem - hur fantastiskt livet kan vara om man ser tjusningen i de små sakerna, hur häftigt livet blir om man vågar leka lite, hoppa från höga höjder och samtidigt se till att sova i solen så ofta det går. 

Och tröttnar man på det kan man gå ner och hugga ved. Då får man ur sig lite aggressioner och gör nytta samtidigt. Dessutom får man muskler, och det är bra har jag hört. 

Och sedan, efter pulka nerför grusvägen eller snöbollskrig på åkern kan man gå in och dricka varm choklad och få höra Mamma Mu läsas av Kristina som godnattsaga. Och fast att man är snart 19 år kan man få känna sig som 7 och alldeles varm i kroppen somna framför den öppna spisen och se fram emot en ny dag. 

Jag har lärt mig älska stillheten, tystnaden och lugnet ute i Söråsen. Det läker mig. Och att få ytterligare en familj och ett hem att hålla av är lycka för mig. Tack! 

om pussar under misteln och pulkaåkning i snön. om att fylla sitt hjärta och glädjas åt livet.

Jag har haft en så fantastisk jul med massa trevligheter. När jag öppnade datorn igår kväll låg ett tjockt lager damm på den och det tyckte jag var härligt för det betyder att jag haft bättre saker att prioritera senaste veckan. Bland mycket annat har jag huggit min egen gran (visst blev den fin!), druckit glögg, pussats under misteln och åkt pulka. Så har det funnits mycket tid för våra familjer och för att bara vara. 

Alexander fick jullov helgen innan julafton och vi har hängt ihop nästan varje dag sedan dess. Varannan dag hos våra olika familjer. Fyra dagar var det olika släktkalas och det innebar att större delen av veckan gick åt till det. Även om det innebar ganska mycket åkande och planering för att få allt att gå ihop kändes det viktigt att finnas hos våra familjer - tillsammans. En dag när ingen släkt eller något kalas stod på schemat åkte vi till Jönköping och gick på bio mitt på dagen bara för att det var roligt. 

Nu är vi på olika håll, jag kände att jag behövde lite tid hemma att bara vara. Han ska jobba större delen av det lov som är kvar och jag ska försöka få lite saker gjorda. Svår balansgång för mig nu som väntar där jag ska försöka börja leva i ungefär samma takt som min omgivning igen. Är nervös men hoppas det ska gå bra. Jag har många fina människor runt om kring mig som hjälper till. Det känns tryggt. 

Vill ni berätta om er jul? Vore kul att läsa vad ni gjort?

Själv är jag otroligt tacksam. Den nya medicinen funkar bättre än en förra, jag sover väldigt mycket bättre och det har gjort att den vakna tiden varit mindre dunkel och trött. Jag har kunnat glädjas åt många kalas och mycket god mat, trevliga stunder och massa gemenskap. Visserligen har jag behövt gå undan och vila ibland, men det har gått bra. Jag har lärt mig lyssna mer på min kropp och när vi samarbetar blir livet så mycket lättare. Att dessutom har min bättre hälft och bästa vän intill mig nästan varje minut har fyllt på mitt hjärta med massa energi och kärlek. 

Jag hoppas ni också haft en bra julvecka! 

Ni förtjänar det lika mycket som jag.