Gud som haver barnen kär låt mig få sova gott tack amen.

Nu har jag krupit ner i min säng, tänt ljuset på sockerlådan som agerar sängbord och tänkte läsa en skvätt innan jag somnar. Tyvärr är mitt rum stökigt, det gillar jag inte även om det är det 99% av årets dagar. Ska försöka städa lite imorgon, men bara om jag känner för det. För att orka det bestyret krävs nämligen en god natts sömn och en ledig, frisk dag imorgon. Tyvärr orkar jag inte följa med mina vänner till Stockholm så det får bli ännu en hemmadag imorgon. Blir nog mysigt hoppas jag. Pepparkaksdeg kanske vill bli kakor, skorna kanske vill gå ett varv runt kvarteret.. Vi får se. Hoppas halsen mår bättre då, idag har det gjort så väldigt ont.

Nu ska jag knäppa mina händer och be min aftonbön. Det ger frid i hjärtat mitt.
Godnatt på er gott folk.

det är nu jag ska kämpa, ge allt och lite till. det är nu jag har en chans mot mörkret, för det ljusnar i mitt hjärta.

Ibland känns det som att jag står still, som att ingenting har blivit bättre sedan augusti och att livet är lika mörkt nu som då. Idag insåg jag hur fel de tankarna är. Jag har blivit så mycket friskare. Om man tänker efter är det en otrolig skillnad, och det är skönt att inse. Idag har jag burit vanliga kläder, jeans och en tröja, jag har vaknat på morgonen ätit frukost utan att Sofia eller mamma har behövt säga till mig, jag har gått till skolan, varit på en hel lektion utan att känna att det var jobbigt, träffat läkare, handlat med mamma och sedan varit hemma. Väl hemma har jag gjort en pepparkaksdeg och diskat efter de bestyren (och ätit lite deg såklart) och nu sitter jag här. Jag har inte slösurfat bort hela kvällen även om jag har legat i soffan och vilat.

Skillnaden är ju enorm! Tänk att jag inte har sett det innan. När jag började med medicinerna sov jag 12-14 timmar varje natt, sedan ca 4 timmar varje dag ofta uppdelat på två tillfällen. All vaken tid låg jag i soffan med hemska tankar och utan ork, matlust eller vilja att göra någonting. Jag hade svårt att koncentrera mig, tappade ord och glömde bort vad jag skulle säga mitt i en mening - ofta. Det var så mörkt, så mörkt i mig.

Jag är fortfarande trött. Jag har kört på i 110 km/h i flera år och nu är det som om kroppen strejkar. Ibland är det frustrerande. Jag är inte van att behöva vila i två timmar efter lika lång tid hemifrån. Men jag har lärt mig acceptera de förändringar som krävts. Tids nog ska jag hitta en balans där jag får med lagom mycket av vad jag vill och behöver göra. Men nu är tid för vila, för kravlösa sysselsättningar och promenader. Alla måsten är borttagna och jag känner mig som ett litet barn.

Ibland blir jag galen, känner att nu får det vara nog, nu vill jag inte ha det såhär länge. Väck mig i maj tack. Jag vill bli frisk - bums! Men ibland känner jag frid över att livet, sakta men säkert blir ljusare och mina tankar går åt rätt håll. Jag dippar ibland, vissa gånger värre än andra, och de stunderna är nästan lika hemska som innan. Men de kommer betydligt mer sällan nu. Och jag vet att man överlever. Mörkret sprider sig inte längre i hela kroppen utan stannar i mitt psyke. Jag blir inte helt lamslagen, och mörkret är mer kontrollerbart. Ovant men väldigt skönt. Kanske är det såhär vanliga människor upplever livet de dagar då livet är svårt? Jag vet att det är medicinens förtjänst, de har höjt min dos och det påverkar mig, hjälper min kropp att fungera igen. Mediciner, de skrämde mig i början, jag ville klara mig själv. Men jag tänker inte streta emot längre. Jag är så tacksam till de som kommit på dessa läkemedel. De gör mig inte lycklig, inte någonstans. Men de tar bort det allra allra värsta så att man får en chans att orka kämpa.

Det är det jag ska göra nu. Kämpa. Nästa vecka ska jag äntligen börja min behandling hos psykolog. Jag är så förväntansfull och är beredd att börja striden. För tankarna är de samma som innan, och de är fel. Det har jag vetat länge. Det är bara det att det är först nu jag orkar kämpa. Det kommer säkert bli jobbigt. Jag kommer behöva stöd och jag kommer säkerligen vilja ge upp en massa gånger på vägen. Men jag ska göra mitt bästa, kämpa för att bli frisk och få en sund inställning till mig själv och mitt liv.

Jag kan inte vänta, nu ska här kämpas. Heja på mig tack. Mörkret kan slänga sig i väggen.

om hur små saker ger glädje i livet och hur snabbt en dag kan gå.

Vår intensiva och fixa-massor-dag blev inte så värst innehållsrik. Helt plötsligt var det kväll kändes det som, utan att något egentligen hade pysslats. Vi håller i alla fall på att torka skivade citrusfrukter som ska hängas i granen till jul. Om jag får lite ork senare ska jag göra en pepparkaksdeg. Det är så rysligt gott och så vill jag göra pepparkakor att hänga i fönstret. Det får nog bli imorgon, för just nu känner jag mig ynklig och sjuk. Troligtvis har jag inte halsfluss (tack och lov!) men det gör ont som 17 ändå. Tur jag har lite piggelinglass att sörpla på ikväll. Om jag nu inte fixar mig lite deg... Den som lever får se! 

Läkarbesöket gick bra, allt går åt rätt håll vilket är skönt. Till sommaren borde jag vara klar med medicineringen. Skönt! Jag har i alla fall köpt mig en fin liten burk att ha alla mina tabletter i fram tills dess. Jag gillar att göra mindre trevliga saker lite roligare att titta på, och vad är då inte bättre än en fin liten pillerburk? Kanske töntigt, men om det kan få mig att må lite bättre är det ett relativt enkelt sätt eller hur? 

Man för göra vad man kan för att må bra. Piggelin och små fina burkar kan göra mer än man tror. 

om att ha ont, vara konstant trött och hoppas på bättre tider samtidigt som tiden nu är fin.

Jag är på förskräckligt mycket julhumör. Det är härligt. Jag tror minsann jag både ska baka pepparkakor, torka apelsiner och julpynta här hemma idag. Snart är det ju första advent och jag vill njuta så länge som möjligt. Men först har jag dagens enda lektion och ett läkarbesök att klara av. Jag träffar min läkare ungefär en gång i månaden och så hörs vi på telefon i mellan mötena. Det funkar bra. Idag ska jag dock be honom kolla min hals också eftersom jag har så ont att jag knappt kan svälja eller prata. Så fort jag rör käken grimaserar jag av smärta, att svälja är ännu värre. Bäst att kolla upp tänker jag för att försäkra mig om att det inte är halsfluss.

Jag är väldigt trött nu för tiden, har haft det lite sämre ett tag. Ofta blir det minst en timmes sömn varje dag för att orka vara vaken resten. Det funkar, men jag längtar efter en mer normal dygnsrytm där jag orkar vara vaken från morgon till kväll. Så mycket tid försvinner av all denna trötthet. Men idag hoppas jag på en innehållsrik dag med mycket trevligt. Mamma och jag ska mysa och fixa här hemma. Det ska bli roligt. Och vad gör väl en liten tupplur på det?

om viktiga saker här i livet och vackra tändsticksaskar som kan bli dina.

Idag hade jag min tjejgrupp i kyrkan. En grupp med 4 tjejer några år yngre än mig själv som gick konfa förra året när jag var ledare. När konfan var slut ville varken de eller jag släppa taget om varandra och de frön året sått - lösningen blev en tjejgrupp. Varannan tisdag ses vi, fikar, berättar om våra liv och så pratar vi om något ämne. Idag handlade det om hur svårt det kan bli är folk och kanske man själv förväntar sig att man ska förändras och bli annorlunda när man blir kristen. "Vad måste jag ändra på nu?!" var alltså temat. Intressant och viktigt att prata om. 

Efter en andakt satte vi oss och pysslade tillsammans. Vi gjorde fina tändsticksaskar som ska säljas på julmarknaden som är i kyrkan på lördag. Då blir det auktion och lotterier och annat trevligt. En av mina främsta jultraditioner. Har varit på denna marknad varje år i hela mitt liv och ser fram emot den än en gång. Välkommen att fynda! Löfstadkyrkan på lördag kl. 15. Auktionen börjar någon timme senare. Alla saker är skänkta och intäkterna går oavkortat till Löfstaskyrkans ungdomsverksamhet. Just därför tror jag minsann man ska få betala 40 kr för dessa vackra askar. Kom och köp! 

om att somna på kontoret, göra något meningsfullt, ha ont i halsen och lite pepparkaksdeg. en vanlig dag helt enkelt.

Här tillbringade jag en stor del av min dag. I Andreas lägenhet, närmare bestämt i hennes otroligt sköna säng. Vi tyckte det verkade skönare än det studierum i skolans bibliotek som vi planerat att skriva vårt projektarbete i. Jag tror vi hade rätt. Det var så skönt och mjuk på vårt kontor att vi somnade någon timme, men det var vi värda efter flera timmars arbete. Det känns riktigt bra med vårt projektarbete som alltså handlar om kvinnlig könsstympning. Hoppas på givande studier och en känsla av att vi gör något viktigt. Det blir så mycket lättare att motivera sig att plugga då. 

Nu har jag hemskt ont i halsen. Har försökt dämpa det med pepparkaksdeg, ipren och lite julkola. Vet inte vilken av dessa tre som kommer ha störst effekt så jag smaskar i mig av alla tre för säkerhets skull. 

Imorgon ska jag (om jag inte blir sjukare vill säga) äta frukost hos Li och sedan ha en lektion i skolan. Efter det blir det läkarbesök med mina föräldrar och resten av dagen ska jag och mamma julpyssla. Jag ska torka apelsiner i ugn, göra i ordning lyktor och annat smått och gott. Sånt gillar jag! 

Men först ska jag försöka sova gott. Hoppas på fina drömmar eller helst inga drömmar alls. 

Godnatt på er. 

om att inte vara en storstadstjej. om att längta från pulsen och istället söka lugnet. den tillvaro jag behöver.

Varje gång jag är i Stockholm eller andra större städer så längtar jag hem. Hem till tystnaden, lugnet och det faktum att man känner igen människor på storgatan. Jag är verkligen ingen storstadstjej, och det gör mig inget alls faktiskt. Det är roligt att åka och besöka dessa städer några dagar ibland, känna pulsen och förstå att man inte gillar den. Att åka tunnelbana och inse att cykeln där hemma är rätt bra ändå. Att ha 1000 olika restauranger att välja mellan, men ändå längta efter yoghurt vid mitt eget köksbord. 

Jag har många i min närhet som längtat efter att få flytta i flera år, som inte gillar små städer. Jag är inte en av dem. Jag tycker det är fantastiskt att kunna cykla överallt på en kvart, att ha en enda gata med affärer och det faktum att mina vänner känner igen min mormor för att alla känner alla i denna bygd. 

I Stockholm hann jag knappt över gatan på övergångsstället för ljuset slår om från grönt till rött i ett tempo som förutsätter att man småjoggar över filerna. Om man inte går upp för rulltrappan för att komma ännu snabbare upp verkar man konstig och allting räknas i minuter. 

Det passar vissa människor, men jag är inte en av dem. Efter två dagar i storstadshetsen är det otroligt skönt att komma hem. Hem till mitt hus, min familj och lugnet. Men efter sådana här dagar vill jag nästan fly själva småstaden med. Jag längtar till Söråsen. Till tystnaden och skogen. Jag behöver liksom ladda upp mina batterier, varva ner igen. För stressen från Stockholm smittar av sig på mig. Och stress är det sista jag behöver. Så nu är det dags att komma in i småstadslunken igen, sluta springa för att hinna med nästa tunnelbana och akta sig när man korsar stora gator. Ge mig grusväg och kor tack. Tacksam för min stad och lugnet här. Det ger mig energi och låter mig andas. Och det, mina vänner, har jag lärt mig är väldigt viktigt. 

om hur roligt det kan vara att tillbringa ett dygn i stockholm men också hur trött man kan bli av det.

Nu är jag hemma igen, trött som få trots att jag sovit hela vägen hem från storstan. Det blev ett bra dygn med mycket som hände. Först ut var Jesus Christ Superstar som verkligen var sevärd. Skådespelarna är riktigt duktiga och det var en häftig upplevelse att ha sett och hört sverigetoppens musiker och skådespelare. Efter föreställningen gick vi och åt på resturang och begav oss sedan åt olika håll. Jag följde med hem till Martin och Philip där det vankades te och kvällssamtal - mysigt! Kröp ner i soffan och sov sedan till morgonen då vi gick på gudstjänst på Hillsong Sthlm. Fantastiskt! Så olikt det jag är van vid, glad att det finns olika sätt att tillbe och ära Gud. Blev väldigt inspirerad av denna församling - sånt är alltid bra. Efter en god lunch åkte vi hem mot Småland igen.

Jag märker hur jag har otroligt lite energi jämfört  med innan denna höst. Ett dygn i Stockholm och jag är trött och svag som en urvriden disktrasa. Men jag tänker att jag ändå måste försöka fortsätta göra sådana här saker. Vara med och uppleva livet, även om det får bli betydligt mer sällan och i mindre utsträckning än tidigare. Det är viktigt. Precis som det är viktigt att faktiskt förstå att livet är här och nu och lika verkligt i en soffa hemma en söndagkväll som på Göta Lejon med blicken fäst på Ola Salo.

Så, lär er leva. Bestäm er för att leva. Det liv ni har.
Nu.

en liten tripp till stockholm

Imorgon åker jag till Stockholm för andra gången denna vecka. (Var där i tisdags med min klass och var kulturell) Det är nämligen dags att se Jesus Christ Superstar och tillbringa ett dygn i huvudstaden med trevligt folk. Det ska bli roligt tycker jag. Men först blir det lite tonår ikväll och förhoppningsvis en god natts sömn innan bussen går imorgon förmiddag. Hejdå så länge!

Om det fantastiska i att vara ensam och göra ingenting - med någon annan. Om det fina med att ha en syster att hålla av.

Det här är min syster Sofia. Min älskade, fina syster som jag är väldigt tacksam över att få ha i min närhet. Hon har funnits i mitt liv i ungefär ett och ett halvt år, men få känner mig så väl som henne trots att vi inte har umgåtts så länge. Sofia flyttade till Tranås förra sommaren för att börja arbeta som ungdomsledare i min församling och behövde en extrafamilj när hennes egna föräldrar bodde långt bort. Vi tog emot henne med öppna armar jag, min syster Lisa och våra föräldrar.

Sofia har sin egen tandborste hos oss, mitt rum kallas nu får "vårt" och vi har satt upp en namnskylt till i badrummet så att hon ska få sin egen handduk. När hon fyllde år kom vi med paket och tårta hela familjen och sjöng för henne på sängkanten. Kvällen innan hade vi legat och pratat om våra liv för varandra tills vi somnade hon och jag. Det är någon vi ofta gör hon och jag - pratar. Eller sover också för den delen. 

För med Sofia är jag aldrig någon annan än mig själv. Är vi trötta så sover vi. Vi kan ligga tysta i varsitt säng i vårt rum, somna och sedan skiljas åt utan att ett ord har yttrats. Kanske sitter jag och gör läxor medan hon läser en bok. Ingen säger något, egentligen är det som om den andra inte är där. Vi brukar kalla det
att vara ensam och göra ingenting - med någon annan. Det är så otroligt fint. De stunder man liksom bara är själva - tillsammans.
Vissa gånger behövs liksom inte ord. Men vi kan också sitta på ett café och prata i timmar. Vi har delat det mesta, vänt och vridit på problem i livet och funderingar vi har. Det är värdefullt att ha någon i sin närhet som inte är rädd för att säga sanningen. Hos Sofia får jag alltid ett ärligt svar och jag slipper alla krusiduller och artighetsfraser. Därför vet jag att hon menar det hon säger även de gånger hon berättar hur viktig jag är för henne.

Sofia är tre år äldre än mig, så rent logiskt borde hon vara min storasyster. Det är hon ibland, den här hösten har jag verkligen varit den lilla av oss. Men ibland är det tvärt om, då är det jag som får bära och ta hand om. Då är det jag som får bli storasyster. Egentligen spelar det inte så stor roll, jag tänker nästan aldrig på vem av oss som är äldst. Sofia är min syster. Hon är inte min vän, inte min klasskompis, inte någon halv-bekant människa. Det enda ord jag kan hitta som förklarar är just syster. Därför måste jag alltid tänka till när folk frågar hur många syskon jag har, för min automatiska tanke är 2. Trots att jag bara har samma gener och utseende som Lisa. Det är inte så viktigt för mig. Även om inte Sofia alltid bor hos oss så är det inget ovanligt att hon ligger i vår soffa och ser på tv, inget konstigt att hon kallas vårt hem för sitt. Min mamma och pappa har fått ännu en tjej som kallar dem för mor och far. Det var givet att Sofia skulle med på vår familjesemester och att presenten på mors dag var från mammas tre döttrar. Sofia, Lisa och Jonna. Jag tycker det är fantastiskt.

Det är roligt att ha en syster till att göra klassiska syster-saker med. Dela garderob, bestämma vad man ska ha på sig, prata om allt och ingenting med. Väldigt stor del av min garderob är egentligen hennes, och hon lånar kläder av mig när hon inte orkat tvätta på ett tag. Men hur roligt det än att få dubbelt så mycket att ta på sig, hur smidigt det än är att dela blusar och långklänningar, hur skönt det än är att få tips om vilka byxor man borde ha till just den festen så går inget upp mot det allra finaste - att ha ännu en syster. En syster i vått och torrt att dela livet och vardagen med.
Jag tror man kan räkna antalet gånger vi kramat varandra på en hand. Det behövs liksom inte. Vi vet att vi har varandra ändå och vi vet var. Nära.

och stunder som denna vill jag be dig dra så långt bort som möjligt och aldrig komma tillbaka.

Idag är mörkret lite igång igen, eller mörkrets skugga snarare. Han vågar sig inte in helt och hållet längre. Far åt pipsvängen med dig tänker jag. Det går sådär. Värst är nog att jag inte kan sova. Att jag vaknar genomsvett på morgonen efter några oroliga timmar av mardrömmar. Detta i kombination med all stress jag börjar känna över skolarbeten som inte blir gjorda tär på mig. Jag veeeeet att jag ska ta det lugnt, men det är ju omöjligt att inte bli stressad över att man missat en halv termins uppgifter och inse att jag samtidigt inte har en chans att orka ta igen dem i nuläget. Eller kanske inte över huvud taget.

Ikväll är en bajs på alltihop-kväll. Hoppas att jag för första gången på en vecka inte behöver drömma hemska drömmar inatt. Att jag får sova (halleluja!) Att jag vaknar imorgon, går på dagens enda lektion och att mörkret har flytt sin kos.

Jag hoppas jag klarar av att ta studenten med avgångsbetyg i de kurser jag går och att jag inte behöver läsa om något i höst. Om jag lyckas med det, om jag står där med min vita mössa på huvudet och har klarat av det - då ska jag vara så himla stolt över mig själv. Att ta studenten kommer betyda långt mycket mer för mig än att jag gjort klart min grundutbildning. Det kommer innebära att jag överlevt ett år jag inte trodde var möjligt. Att kvällar som den här faktiskt inte tog knäcken på mig och att jag klarat mig ur detta mörker. Att jag är fri.

Kvällar som den här lever jag på hoppet om att allt kommer bli bättre. Hoppas med mig.

om lyckan i ett få göra sin egen glass och om hur små saker förändrar världen.

Jag måste ju bara visa er bildbevis. Idag är en stor dag! Dels för att min fina vän Andrea tagit körkort (vilket vi firade genom en tur till Mcdonalds) men också för att jag där fick göra min egna Mcflurry. Märktigt!  Jag kände för att experimentera och testa flera toppingar och den sjukt roliga McDonaldssnubben (som förövrigt borde få en löneförhöjning) tyckte det vore kul om jag fick lära mig hur man gjorde. Så han sa helt enkelt till mig att kliva in till honom och så fick jag mixtra ihop min egen favoritglass. 

Denna man gjorde min dag! Om jag inte redan hade hittat mina drömmars man kunde jag tänkt mig att gifta mig med Mcdonaldskillen. Heja människor som sprider glädje och genom små och enkla medel gör livet ljusare. Det gör sådan skillnad. 

Det fattas någon intill mig, du är inte längre här.

Helt plötsligt känns det konstigt att inte ha någon att krypa intill under täcket. Att ingen pussar mig godnatt eller viskar fina saker i mitt öra när jag lagt mig i sängen. Ingen som snusar bredvid mig hela natten, inte heller någon som sveper täcket om mig då jag inte ska frysa om en endaste liten tå.

Det är konstigt vad fort man vänjer sig vid att vara två.

Jag saknar dig.

pyjamasdag med Andrea.

Klockan är halv 8 på kvällen och jag går fortfarande omkring i pyjamas. Vi har haft kompledigt idag eftersom vi hade skola i lördags då det var öppet hus. Skönt! Var uppe i ottan och skjutsade Alexander till stationen, sedan somnade jag om till klockan 10 då Andrea kom till mig. Hon är en sådan person jag kan vara mig själv med, så jag struntade i att klä på mig ordentliga kläder. Vi har sedan suttit och gjort klart ett religionsarbete i 5 timmar. Stolta över oss och vårt flit! Sedan såg vi på en film som start på vårt projektarbete och diskuterade lite hur vi ska lägga upp det. Det är nämligen så att vi båda ska avbryta våra tidigare projekt för att istället göra ett gemensamt arbete om kvinnlig omskärelse. Det känns viktigt och bra!

Nu ska jag snart för första gången idag gå ut i friska luften och promenera lite med min alldeles nyss hemkomna bror Joel. Längtar efter att krama honom!

Hoppas ni får en fin kväll.

om pepparkaksbak, promenader och annat trevligt en helg tillsammans med sin kärlek.

Jag har haft en så fin helg tillsammans med min bättre, för tillfället lite sjuke hälft. Han kom hit i fredags och vi gick på bio för första gången ensamma. (Vi är visst inte så bra på det här med att gå på dejt..) Sedan sov vi gott, gick upp till min skola på lördagen då det var öppet hus och jag skulle montra för samhällsprogrammet. Eftermiddagen och kvällen spenderades hemma hos hans föräldrar. Jag och Kristina fick för oss att baka (egentligen ville vi mest äta deg..) pepparkakor och sagt och gjort. Det blev en mysig kväll med glögg, pepparkakor och julmusik. 

Vi åkte hem till mig på kvällen, nästa morgon var det gudstjänst i min församling. Så otroligt fint att få sitta intill varandra på en kyrkbänk, hålla varandra i handen under bönen och bara vara glad över att dela det viktigaste - vår tro. Det gör mig lycklig.

Söndagseftermiddagen var vi på olika håll men på kvällen fick vi ett bakryck och gjorde chokladbollar och en annan väldigt god och kladdig kaka. Mums! 

När man bara har möjlighet att ses ibland på helger blir tiden väldigt värdefull och varje timma räknas. En söndagkväll och natt intill varandra fick därför kosta lite för få timmars sömn då bussen till Jönköping gick fruktansvärt tidigt i morse. Jag ångrar det inte. Jag njuter nämligen så över att få vara tillsammans länge ibland. Det är fantastiskt att ses lite kort någon timme ibland, men ännu bättre att ha tid för varandra i flera dygn. Att kunna ha tid att vara tysta ihop är viktigt. Att hinna prata om allt och inget, att hinna bara vara. Det värdesätter jag. Därför blev det en väldigt bra helg.

Tack.