nittion helt onödiga saker om mig.

Jag har ganska ofta olika färg på mina strumpor, mest för att tvättmaskinen äter upp den ena strumpan i paret ibland.

Jag är 19 år och 4 månader och sover fortfarande med nallebjörn, Kråkan heter han ifall ni missat det.

Jag har en guldfisk som sjunger på sista versen.

Jag är väldigt dålig på att städa mitt rum och därför är det ofta svårt att se min ena säng under allt som ligger där.

Jag har sjukt dålig hårkvalité och mina vänner brukar kalla min rishög till hår för svinto.

Jag är sjukt allergisk mot något som växer på våren/sommaren. Vet dock inte vad men usch vad jobbigt och tråkigt det är.

Jag tycker ohälsosamt mycket om kladdkaka och choklad.

Jag tycker om rosa och blommiga saker just nu vilket gör att mitt rum (när det är så städat att man ser det) är väldigt romantiskt och flickigt.

Jag spelar piano och sjunger gärna. (Bor du i närheten och vill att jag kommer till din församling och sjunger - hör av dig!)

Jag har alltid tre ringar på min högra hand. Mest för att det är fint och lite för att mina fingrar har blivit för tjocka för att få av dem på ett smidigt vis.

Jag har helt mirakulöst nog den senaste månaden utvecklat något slags intresse för saker som växer och har anlagt mitt egna morotsland som jag (än så länge) vårdar ömt. Har tidigare aldrig i hela mitt liv fått en blomma att överleva en längre tid.

Jag har en månad kvar av min gymnasietid. EN MÅNAD. Sen är jag klar. Finito. Tror ni fattar hur skönt jag tycker det ska bli.

Jag älskar att gå på picknick, allra helst om jag har en fin klänning på mig dagen till ära och har en sån där riktig snygg-dag.

Jag tycker inte om glass egentligen men äter det ibland. Piggelin är den enda glass jag kan bli sugen på. Godis och kladdkaka däremot..

Jag tappar alltid bort saker. Jämt. Jag är också ungefär sämst i världen på att leta efter saker. Jobbig kombination. Men har en syster och mamma som är bra på att hitta dem åt mig igen vilket är hemskt skönt och värdefullt.

Jag älskar relationer, att prata med människor och dela livet. De stunderna är jag som allra lyckligast. Eller ännu hellre de stunder man delar livet med varandra - utan ett ord. För att de inte behövs.

Jag tycker om att blogga och ännu bättre om att få lite respons på det som skrivs. Då blir jag peppad att fortsätta.

Jag längtar efter en sommar och en höst. Och det, att längta efter framtiden är inte längre något jag tar för givet. Därför är jag tacksam för min livsglädje och energi.

Jag vill vara ärlig och öppen här i denna blogg och hoppas att ni genom detta inlägg har lärt känna mig lite mer. För ibland kanske små detaljer kring en människa berättar mer än en hel livsberättelse.

för du är trött säger du, och inte mig emot - jag håller gärna om dig och sover en stund.

Idag släpade jag mig upp, åkte till skolan. Väl där fick jag veta att jag slutade vid 9.00 vilket var himla skönt. Jag cyklade hem igen och bäddade ner mig tillsammans med Kråkan som var trött och ville ha sällskap i tuppluren. Det blev dock ingen sådan för jag fick gå in till bästa grannarna och vara barnvakt i utbyte mot lunch istället. Jag bråkade med en söt liten tjej i rosa utklädningskjol och lirkade i mat i en envis 5-åring. Det var mysigt och tålamodskrävande. Innan jag gick fick jag en stor kram av den lilla fröken som värmde mitt hjärta och slängde iväg frustrationen över att springiga ben inte vill sitta still och äta. 

Eugenia var hos mig resten av eftermiddagen. Jag har lärt henne sy på symaskin och hon är så duktig. Hon sydde och jag pluggade, mysigt med sällskap minsann. Jag följde med pappa för att fixa med båten en sväng och sen har jag pluggat. Fick in ett riktigt flow och skrev 4 sidor - så skönt! Imorgon ska jag försöka fortsätta på den banan. 

Hoppas ni har en fin kväll! 

Kram.

om att inte vilja och då inte kunna.

Jag försöker plugga, hitta inspirationen till att genomföra de sista inlämningarna och timmarna av läsning inför prov. Det är typ omöjligt. Vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja och är så otroligt omotiverad. När jag inte vill göra något, inte tycker att det jag behöver göra är viktigt eller givande - då har jag väldigt svårt att faktiskt göra det. Jag behöver inspiration.

Jag har ett prov, fyra större inlämningar, en redovisning och säkert lite mer kvar. Men sen, sen är jag klar. Galet. Men jag blir inte klar om jag inte börjar. Så, dags att sätta igång Jonna. Men, det är ju så tråkigt...

Min lata sida: jag.vill.inte.plugga.
Min duktiga sida: jo, kom igen du måste.
Min lata sida: Men jag orkar inte.
Min duktiga sida: Skit i om du inte orkar - du måste.
Min lata sida: okej, men inte nu. Snart.
Min duktiga sida: NU.

Såhär kämpar jag med mig själv. Jag vet att allt kommer bli gjort, jag kommer göra det jag måste. Men jag kommer streta emot och vara lat under tiden. Det gör allting bara värre för det tar längre tid och blir tråkigt. Men sån är jag. Tror jag. Kanske inte måste vara så?

Nehä, tänk om man skulle öppna boken. Har ju suttit här i två timmar och inte gjort någonting. GAH.

om att vara frisk, lycklig och glad men samtidigt lite rädd för allt det nya. för livet.

Igår frågade någon hur jag mår och jag sa

bra, mycket bättre än på många långa månader. 

Det är så fantastiskt. Jag mår bra, jag mår BRA. Jag känner livsglädje och att jag gör meningsfulla saker och det stärker mig så mycket. Jag orkar gräva ett trädgårdsland och jag kan och vågar köra traktor alldeles själv fast att jag knappt vet hur man gör och inte når fram till pedalerna i maskinen som är gjord för män. Jag orkar koncentrera mig mycket längre än förut och tappar inte ord lika ofta som för några månader sedan. Jag kan vara påhittig och drivande i saker och jag börjar få kläm på vem jag är igen. Jag orkar med skolan ganska bra och även om jag är trött så är det mer en fysisk trötthet än en psykisk.

Jag känner mig frisk. Skör men frisk. Jag njuter så det ryker ur öronen. 

Men jag är inte fri. Jag skulle kunna halka dit igen, läskigt snabbt. Därför ska jag träffa psykolog igen, få lite mer kött på benen i hur man står emot och motverkar återfall. För jag vill inte gå runt och vara rädd för livet mer. Jag vill njuta utan förbehåll. Jag vill vara fri.

Det är min tur nu. 

om läskiga drömmar och att inte ha någons trygga famn att vila i. om en vanlig måndag och tankar som finns i den.

Det var svårt att gå upp i morse, drömde mardrömmar i natt och var alldeles svettig och varm. Jag har drömt mer än vanligt på sistone och jag vet inte varför. Har inte haft problem med mardrömmar sedan i december då jag äntligen bytte medicin så det är lite tråkigt att inte sova gott längre. Häromnatten väckte jag Alexander så han fick hålla om mig lite extra tills jag kunde somna om men i natt hade jag ingen mer än lilla Kråkan, min fina nalle. Trots allt känner jag mig hyfsat pigg idag. 

Idag ska jag sy klart mina dukar till studentfesten som jag har pysslat med i några veckor när jag har haft lust och ork. Sedan ska jag baka en kaka. Eugenia ska hjälpa mig så det blir mysigt med sällskap. Har bara en enda lektion idag eftersom läraren var sjuk på den andra. I morse hade jag en privat genomgång i filosofi för att repetera saker jag missat sedan i höstas. Ska göra ett prov på torsdag för att slutföra kursen. Kommer bli skönt att kunna stryka det från listan med saker som är kvar att ta igen, efter torsdag har jag bara en enda sak kvar på listan från saker som släpar efter sedan sjukskrivningen. Hurra! 

Hoppas ni får en fin måndag och mår bra allihopa. Vore kul att få lite tips om vad ni vill läsa om - så har ni frågor eller saker som ni tycker vore bra att få läsa om - fråga på! Kanske undrar ni kring saker angående min sjukdom som är på väg bort eller så undrar ni hur man gör de godaste muffinsen? Let me know! 

för du ser det ingen annan ser och vet det ingen annan vet. och ändå, ändå stannar du kvar så nära att jag inte vet vilket hjärta det är jag hör slå.

Jag kan inte riktigt fatta att han är min. Denna underbara människa. Vilken lycka. 

Sekunden efter att kortet tagits hoppade han av gungan och landade i något som skulle varit min famn om jag inte hade backat av ren reflex. Så istället för att fortsätta experimentera med hur ont man kan få när man hoppar av gungor spelade vi kubb. Jag vann. (Eller ne, jag råkade missa kungen med sista pinnen så Alexander anser att han vann men jag tycker inte det räknas...)

Sedan grillade vi och det var gott. Nu har han åkt tillbaka till Jönköping och som alltid känns det lite tomt. Men jag har mycket att göra i veckan och jag vill att han ska njuta de sista veckorna med sin klass på folkhögskolan. Vi ses igen på lördag för då ska vi gå på bröllop. Så fint! 

För övrigt är det sjukt häftigt att vara två. Att ha någon som skriker "Jonna mitt golv är inte en tvättkorg!" eller att ha någon att ligga och småprata med på kvällen innan man somnar. Någon alldeles särskild. Att kunna varandra men samtidigt ha så mycket kvar att lära. Det är fint, svårt, viktigt och alldeles underbart. 

om några dagars ledighet som behövdes så innerligt väl.

Har haft några riktigt sköna dagar av ledighet. Har sysselsatt mig med massa olika saker och ingen av dem har haft med skolan att göra. Tog en liten paus från läxor på 3 dagar för att ladda energi inför de sista veckorna som väntar. Tror det var väldigt välbehövligt. 

Men jag inte varit lat. I fredags sågade, borrade, skruvade och grävde jag mitt alldeles egna morotsland. Har fortfarande ont i benen efter att ha stått och rensat rötter ur jorden i flera timmar. I lördags gick jag på loppis på Storgatan och fyndade lite roliga saker. Sedan åkte jag och min man till Söråsen. Jag högg ved och eldade i badtunnan, stosade omkring i ladugårdsstövlar och andades in skogen. Vi stannade i Söråsen till i eftermiddags och jag har pysslat, bakat, kört traktor på åkern (!!!) och letat efter kattungar. Sedan har jag pussat på Alexander och njutit av två dopp i badtunnan. Underbart!

Nu är jag laddad för veckan, hoppas att stressen ska vara hanterbar så jag kan njuta lite av resten av dagarna i skolan och inte bara känna mig stressad. Det är svårt när man har 8 examinationer att klara av på 3 veckor. Men det ska gå, det måste gå. Och jag måste hålla. 

inget vettigt alls.

Långhelg. Så himla skönt.
Imorgon ska jag göra ett morotsland tror jag minsann. Och sy. Och baka. Och kanske, kanske städa. Och kanske kanske plugga. Men bara om jag vill.
Jag har inte suttit ner mycket idag utan har bakat massor till min studenfest. Det känns i kroppen, jag är mör och trött. Längtar efter att orka bygga lite muskler igen, men det får komma när skolan är slut.

Godnatt på er. Hoppas ni får fina lediga dagar - ta hand om dig.

för vi sitter där - tillsammans mitt i havet av vitt.

Varje år när vitsipporna blommar åker vi till parken och går på picknick. Så även i år och i söndags var det dags. Vi blev många och det var fantastiskt. Tänk vad underbart det är med sol, blommor och gemenskap. När jag ser alla människor på filtar som njuter i ett hav av vita blommor - då kan jag inte låta bli att tänka på vår Gud. Han måste bli glad när han ser detta tänker jag. Människor som tar hand om varandra, som delar med sig och njuter i skapelsen. Det värmer mitt hjärta i alla fall och jag tror nog att Han, kära Far har ett finger med i spelet. 

om en vår som blir vår. för att vi gör den till det. till vår alldeles egna.

Det är vår nu. Det är vår vår nu. Din och min. 

Att få vakna av att du drar mig intill och kysser min axel, att du stryker mig över håret när du tror att jag sover. Att ser på mig och älskar. Det är så himla fint. 

De första blommorna jag fick av dig var en bukett vitsippor en kväll när vi gick på grusvägen hemma i Söråsen för länge sedan. Nu växer de där igen. Ett år har gått, ja mer. Vi har grälat, gråtit, hållit om och hållit ut. Väntat på den dag då det bara var vi och inte något mörker. Jag tror den är här nu. 

För det är vår vår nu. Din och min. 

Och jag är lyckligast i världen över att få vara din. 

för de tar ifrån er något, de skär och förändrar. er. och jag önskar av hela mitt hjärta det aldrig händer igen.

Nu är vi klara. Vi har kämpat, slitit vårt hår och förfasat oss över de hemskheter som vi skrivit om. Vår 54 sidor långa rapport om kvinnlig könsstympning är nu klar, presenterad och opponerad. Vi fixade det. Vi kom i mål. Och även om det vissa gånger känts tungt att skriva har det aldrig känts meningslöst. För det vi berättade om händer 6000 flickor varje dag och det måste sluta. Förhoppningsvis har vårt arbete lett till att den vidriga traditionen fått lite mer uppmärksamhet och kanske även kommer få möta lite mer motstånd. Jag vet inte om vi gjort någon skillnad. Men vi har försökt. 

Vi har kämpat för er, 6000 flickor. För att det inte ska hända era småsystrar. 

Jag hoppas det inte var förgäves.

För det borde aldrig, aldrig någonsin ske igen.

för ensam är inte stark och en torr ostkant kan bli god om man äter den tillsammans.

Jag har världens bästa vänner. Så tacksam. 

Något jag har fått lära mig det senaste året är att be om hjälp. För mig brukar det vara svårt att ta emot hjälp när någon frågar om det finns något de kan göra. Att därför vara den som ber om hjälp utan att först ha fått ett erbjudande är därför ännu svårare. Men jag har tränat, små steg, små saker. Det går bättre nu. För jag har insett att jag klarar inte allting själv, jag har massa människor runt omkring mig som mer än gärna vill hjälpa mig i livet - det är dags att ta emot nu. 

Idag har jag tränat på att ta emot. Jag lät mig själv somna medan Alexander körde oss från Jönköping till Söråsen istället för att vara vaken och vara social. Jag lät hans mamma hjälpa mig att baka massa kakor till min studenfest. Jag lät mormor och mamma sy klart ett projekt jag startat. Jag frågade om Maria, Maria och Eugenia kunde komma hem till mig och hjälpa mig att baka. Det gjorde de. Utan att tveka. Pappa diskade efteråt. Alla hjälpte mig. Allt blev bra, allt blev klart. 

Jag hade aldrig hunnit allt detta på egen hand och det hade dessutom varit tråkigt att fixa allt själv. Nu fick jag en fantastisk dag där vi uträttat mycket - tillsammans. 

Är så tacksam för vänner som kommer hem och gör kvällsmat till mig och min familj. Som plockar i diskmaskinen och åker och handlar. Som äter den sista torra kanten på osten utan att rynka på näsan och som bara är. Med mig. Så otroligt tacksam. 

ett snabbt hej en tisdagskväll.

Jag lever och njuter. Idag har jag och Andrea redovisat vårt projektarbete - skönt att ha det gjort. I morgon när vi har opponerat på ett annat arbete är vi klara. SÅÅÅ SKÖNT.

Annars är jag lycklig över vädret, över att jag ska åka till min Alexander imorgon. Att 4 dagar ledighet väntar och att skolan snart är slut. Galet.

Nu ska jag sova, längtar efter att lägga mer tid här men just nu är det svårt att hinna med. Hoppas ni hänger kvar ändå!

Kram.

du lär mig så mycket min vän, du lär mig om livet och allt det jag inte visste jag hade.

Detta är Eugenia, min vän från Venezuela som är utbytesstudent i Sverige sedan snart ett år tillbaka. Hon går i min klass och vi brukat ha väldigt roligt ihop. Hon bor hemma hos Andrea och har därför varit vår peppande, ompysslande och glädjespridande tredje kompanjon i vårt projektarbete. Inte så att hon har skrivit rapporten men hon har tagit hand om oss när vi slitit vårt hår i deras soffa och sagt "you can make it". Hon hade rätt. 

Idag tog jag med Eugenia till en park full av vitsippor och bjöd på glass. Hon hade aldrig sett något liknande och var helt tagen av synen. "Oh, Jonna don't walk on the flowers!!" sa hon hela tiden när vi gick runt i parken. Så vi satte oss på en sten istället och pratade om livet. Hon pratar om sitt land, om allt hon vill förändra där nu när hon sett ett annat sätt att leva. Hon säger att vi som bor här är blinda för hur bra vi har det. Antagligen har hon skrämmande rätt. 

När var du senast tacksam över att inte behöva bekosta privat skolgång eller sjukvård? När var du senast tacksam över att inte behöva ha en bil med skottsäkert glas? När var du senast tacksam över en regering som fungerar? När var du senast tacksam över att du kan ta en promenad i parken utan att behöva oroa dig för att bli kidnappad? 

Vi har det så bra. Jag tänker utmana mig själv att bli mer tacksam. För precis som Eugenia har saker hon vill förbättra i sitt land har jag det samma. Nummer ett blir att försöka få oss här i Sverige att öppna ögonen för den välfärd vi har för att uppskatta den. Vi är bortskämda, vi har det bra. Låt oss snälla vara tacksamma. 

När jag och Eugenia varit i parken åkte vi hem och bakade. Allting var för att hålla Eugenia hemifrån. Där förbereddes nämligen en överraskningsfest för henne. När jag skjutsade hem henne och hon öppnade dörren stod där massa fina människor och sjöng ja må hon leva. Eugenia blev så lycklig och tacksam. Sen skålade vi och hade en fantastiskt mysig kväll med paket, gott snacks och massa prat. Vilket fantastiskt liv jag har.

Jag är så tacksam. 

i lugnet finns kraften och i kraften finns styrkan och i styrkan finns ljuset och i ljuset finns jag.

Det är något magiskt med Söråsen, min kära Alexanders barndomshem. Mitt ute i ingenstans finns lugnet, ljuset, luften, vilan. Så fort jag ser huset i änden på grusvägen när jag äntligen kommit ur skogen saktar mitt hjärta ner och jag blir lugn. I samma stund jag öppnar bildörren och känner doften av gödsel (hehe) känner jag "ah, hemma". Här kan jag andas. I min takt. 

Livet på en gård innebär mycket arbete och hela Alexanders familj jobbar större delen av dygnets vakna timmar med att ta hand om djur och marken de äger. Jag har ännu inte så mycket energi att jag kan hjälpa till särskilt mycket och det kräver de heller inte. Jag brukar därför mest se till att antingen inte vara i vägen för dem och ibland göra något för att underlätta i den mån jag orkar. I onsdags körde jag en skottkärra 100 meter och fixade fika, resten av tiden tittade jag på korna som äntligen fått komma ut i hagen. Eller så sov jag i en solstol eller spatserade runt och kollade läget. 

Men det bästa av allt - jag fick köra en traktor. Eller det var inte en traktor, det var någon annan stor sak. Men den såg ut som en traktor och jag fick köra alldeles själv i Alexanders knä. Nästa gång ska jag klara av att köra utan att ha någon med mig. Det ska nog bli en liten bondmora av mig till slut minsann. 

Hur som helst är jag så tacksam för min oas. De timmar jag får tillbringa i Söråsen ger mig så mycket återhämtning. Där kan jag bara vara och just därför klarar jag av att göra ingenting. Än så länge behöver jag komma bort, byta miljö för att bli av med stressen. Just därför är det fantastiskt att jag får ha ett andra hem. Ännu en plats i världen att älska. En plats att andas. Ut.