tänk att du varit på andra sidan jorden och tänkt på mig. Vi ser samma himmel du vet.

Åh, en sak gjorde mig just fantastiskt glad. Min älskade bror Joel som befunnit sig i Nya Zeeland i tre månader ringde för några minuter sedan. Han är i Sverige igen och vill gå kvällspromenad med mig. Jag började nästan gråta när jag hörde hans röst. Älskade, fantastiska Joel -denna envisa människa som ibland gör mig galen - är hemma! Så himla fint. Jag har saknat honom så.

Här är vi på semester för några år sedan, nu har gänget vuxit ytterligare vilket är underbart. Joel är nummer två från vänster. Han och jag har vuxit upp tillsammans och har en mycket speciell och värdefull relation. 

Välkommen hem brorsan. KRAM.  

om hur glad man kan bli av att någon berörs och låter mig veta.

Idag när jag tittade in här blev jag så glad. Jag hade fått tre kommentarer och det gjorde min dag lite bättre. Faktum var att jag faktiskt hade tänkt skriva ett inlägg om att det vore kul med lite respons från er, men vilken fin överraskning det då var att hitta dessa kommentarer! Tack till er.

Ibland funderar jag på för vems skull jag skriver allt här. På varför jag sitter och tänker ut formuleringar och fina meningar för att sedan publicera dem för allas ögon på en blogg. Är det ens någon som vill läsa?

Kanske.
Det svaret räcker. Jag trivs med att dela med mig lite av mitt liv och mina tankar. Och jag hoppas ni också tycker det. Men, ni ska veta att det vore ännu roligare och mer motiverande att ge ut av mig själv på detta sätt om ni också lämnade avtryck här. Det är allt fler som läser här varje dag och det gör mig glad och nyfiken. Vilka är ni? Vad vill ni läsa om? Hur får jag er att vilja klicka er hit igen?

Och  till alla ni som hör av er på olika sätt även utanför denna - tack för att ni visar att ni uppskattar mina inlägg. Det får mig att vilja leverera ännu mer i fortsättningen.
Utan er allihopa vore det ganska lönlöst det här med bloggandet, och det vore tråkigt tycker jag. För jag gillar att låta er bli en liten del av min vardag. Och som ni kanske läst vill jag
visa er det vackra. 

om att sjunga sånger som ingen annan hört och se det vackra i en värld som glömts bort.

Vi var på promenad i förrgår, gick och matade änderna nere vid ån. Det har hon velat göra i flera veckor och hon sken som en sol när jag sa att idag skulle vi äntligen gå och ge bröd till pippifåglarna. Det var en lyckad tur. Lilla E sjöng för mig, blinka lilla stjärna och en hel hög av egenkomponerade melodier. Efteråt gick vi ett varv på Storgatan, tittade i fina skyltfönster och kollade på lyftkranar och brandbilar. Jag lärde henne lite färger på olika bilar som vi passerade som jag brukar göra varje gång vi går ut och går. Alla bilar är alltid intressanta och hon har lärt sig så mycket på bara några månader. Så fint att se hur hon utvecklas. Hon som bara var timmar gammal när jag höll henne första gången ropar nu mitt namn och vill kramas när vi ses. Lycka! 

När vi gick vår promenad mötte vi flera bekanta som med lite tröstande och samtidigt förtjusta röster sa "ah, du är barnvakt idag...vad snällt av dig." Det är inget ovanligt att folk kommenterar när jag går med lilla E på stan. Kanske tror många att jag är en väldigt ung mamma och tittar därför lite extra om jag verkligen har klätt på ungen ordentligt som för att få sina fördomar om jag inte kan ta hand om mitt barn bekräftade. Det kan göra mig irriterad, men det är en annan historia. För det som fick mig att börja fundera under vår promenad igår är vem av oss som egentligen tar hand om den andra? Och på vem av oss som egentligen har mest att lära om vad som är viktigt? 

Jag lär lilla E vad som är skillnaden på rött och rosa och att det är viktigt att ha vantar på sig en kvällspromenad i november. Hon däremot lär mig se stunder som annars hade gått förlorade, hjälper mig att leva här och nu. En liten hand som pekar mot trädet och förtjust säger "titta Jonna" får mig att lyfta min blick och studera den vackra värld vi lever i. En liten röst som sjunger en sång innan annan någonsin hört får mitt hjärta att le och mitt mörker att ljusna för några minuter. Armar som lyfts mot mig påminner mig om den kärlek som finns och som vi alla så mycket behöver. 

Detta barn besitter en gåva vi andra har tappat eller gömt långt inom oss. Den totala ärligheten, förmågan att älska förbehållslöst och utan fasader är en gåva att få uppleva och ha i sin närhet. Hon älskar våra promenader och tycker om att leka med mig. Jag njuter av de timmar jag får med henne. Bara genom att gå tysta ihop lär vi varandra om livet. Om hur viktigt det är att dela det och om hur man kan vara vänner även om man är väldigt olika gamla. Lilla E och hennes syskon värmer mitt hjärta, får mig att minnas det jag inte längre tror är tappat, bara gömt. 

Vi sjöng tillsammans hela vägen hem. Och just i den stunden var ingen lyckligare än jag. 

Kanske hon i och för sig, för hon hade ju äntligen fått mata änderna. 

om att växa upp i någon annans tröja och om att vilja drömma fint med noppriga nallar på benen.

Jag fick ett par gamla nötta pyjamasbyxor av min storasyster idag. (Eller egentligen, för att undvika missförstånd, så är hon inte min biologiska syster. Vi har en märklig relation, vi är liksom inte vänner, inte bekanta, inte klasskompisar. vi är... systrar. Hon är lång och smal, jag är kortare och inte direkt tjock men i alla fall rundare än henne, hon har blont hår och fräknar och jag har en mer brun hy och mörka ögon. Ni har fattat grejen nu kanske? Ingen skulle se på oss att vi är systrar, och det är heller inte nödvändigt. Det känns, och det räcker..)

Jag fick alltså ett par nötta, rosa pyjamasbyxor med nallar på idag. För er som känner mig riktigt väl blir denna information onödig, men jag ä l s k a r pyjamasbyxor. Det är mitt favoritplagg i hela världen. Och det bästa av allt är när man får dem sådär lagom noppriga och lite för korta. Då vet man att de har använts med kärlek.

Jag har alltid ärvt massa kläder, vuxit upp i mina äldre kusiners tröjor, mammas jobbarkompisars byxor, deras barns jackor, grannars skor och ja.. Jag gillar hela tanken med att återanvända kläder. Låta dem bäras av de människor som behöver dem mest just då. Jag skulle tippa på att mer än hälften av alla plagg är ärvda som finns i min garderob, och jag tycker det känns bra. Jag har på detta sätt kunnat få väldigt mycket kläder, och också kunnat ge bort ännu mer, vilket har varit en fördel när man tycker det är roligt att klä sig fint. Stor variation till minimal kostnad - hur bra som helst!

Second hand är bra grejer. Ett plagg som någon annan har tröttnat på kanske passar mig perfekt och är just vad jag behöver? Och min gamla svarta klänning som hängt i min garderob i åratal utan att bli använd hänger nu istället i Sofias. Fin klänning byttes mot nötta sovbrallor, till bådas glädje!

Dessutom så har vi ett ansvar. Med en jord som förstörs mer och med ett sjukt konsumtionssamhälle är det allas ansvar att bidra till en mer hållbar värld. Att inte köpa nya kläder hela tiden är ett enkelt sätt. Byt istället kläder med varandra, ge till bättre behövande och se till att inte köpa en massa nytt i onödan. Leta på second hand-butiker och upptäck vilka skatter som kan gömmas där. Våga tänk nytt och dela med dig samtidigt som du ber andra att göra detsamma. Låna klänning till den där festen istället för att köpa en ny och ge bort kläder du inte använder. Jag tycker inte vi ska gå klädda i massa trasor och aldrig få känna oss fina, men vi kan dela garderober i större utsträckning. Det är bara roligt. Något gammalt för mig kan bli något nytt för någon annan. Jag är ett levande exempel.

Så, för att avsluta detta inlägg - nu ska jag krypa till kojs i mina fina "nya" pyjamasbyxor. Kanske kan de små nallarna hjälpa mig att drömma fina saker istället för alla de otäcka bilder som spelats upp i mitt huvud om nätterna den senaste tiden. Hoppas ni får sova gott, och har du tråkigt någon dag kan du alltid städa din garderob. Kanske inser du liksom jag att du glömt bort 10 plagg som du aldrig använder och skulle passa bättre i någon annans hem... Värt att fundera över!

om att älska någon genom livet och vara lycklig över att dela det med någon. all min kärlek till dig Alexander.

Jag vet inte om ni också har hittat någon ni vill dela erat liv med? Någon ni älskar så mycket att hjärtat nästan gör ont ibland? Någon som ni kan vara er själv med och någon som gör er lycklig? Jag hoppas att ni någon gång får uppleva det, för det är fantastiskt.

Jag har hittat en sådan människa. Och just ikväll känner jag för att berätta om hur fin han är och hur mycket jag älskar honom. Kanske kan ni läsa och le med mig, kanske kan ni bli påminda om hur viktigt det är att ta hand om varandra, kanske kan ni vara glada för vår skull.

Jag minns hur jag och mina vänner brukade sitta över en kopp te och beklaga oss över att vi inte hittat våra drömmars man ännu. Vi var ju trots allt 14 år - nästan gamla (förskräckliga tanke), rynkiga och inte valda av någon. Vi insåg att vi skulle förbli singlar i hela vårt liv och passade på att äta en muffins till som tröst. För hur skulle någon kunna vilja ha oss?

Nu är jag snart 19 år och jag ler åt den flicka som deppade ihop med sina tjejkompisar. Jag vet inte om jag och Alexander kommer gifta oss, vi brukar le åt den frågan och säga att tiden ger oss svar, men jag vet att någon vill ha mig nu och en oviss tid framöver. Någon som jag dessutom vill ha tillbaka. Jag brukar tänka på det - hur fantastiskt det är att man kan hitta någon att älska som älskar en tillbaka. Sannolikheten känns liten, men uppenbarligen sker det rätt ofta. Många människor blir kära, gifter sig och lever sina liv tillsammans. Jag tycker det är fascinerande. Kärlek är så fint.

För det är fint att vakna av att någon pussar en på kinden och säger att man är vacker, fast att mascaran hänger under ögonen och håret står åt alla håll. Det är fint att känna någons armar runt midjan, att känna läppar i nacken och fingrar som dras genom mitt hår. Jag älskar allt det. Men jag älskar också att ha någon att diskutera saker med, någon att vara tyst med, någon att uppleva saker med. Jag älskar att någon tar mig på allvar, tror på mig och hjälper mig att bli en bättre människa.

Med Alexander får jag uppleva allt det och mycket mer. Jag känner ingen med sånt tålamod som honom, med sådan förmåga att se, behandla och bemöta alla människor på ett respektfullt och tillgivet sätt. Jag beundrar honom och han får mig att utvecklas som människa. Det vi har gått igenom och fortfarande kämpar med tillsammans denna höst är någon många par inte möts av förrän efter årtionden tillsammans, om ens då. Det är inte lätt att leva närmast intill någon som inte mår bra. Att han har orkat och stannat vid mig genom all smärta och mörker har varit avgörande för mitt tillfrisknande, och jag är så otroligt tacksam att han funnits vid min sida.

Jag älskar dig Alexander. Jag älskar dig för att du kysser mig i nacken varje gång vi ska sova och för att du sedan håller om mig till morgonen. För att du slänger mig över axeln och bär iväg på mig när vi låtsas vara osams, ungefär som Mattis gör med Lovis i Ronja Rövardotter. Jag älskar dig för att du kan bli arg på mig, för att du kan säga ifrån och hjälpa mig att älska dig på rätt sätt. Jag älskar dig för att du, när vi har grälat klart, har så lätt att förlåta och några minuter senare kan hålla om mig tills allt är bra igen.

Jag älskar dig för att du lyssnar på mig. För att du tycker mina åsikter är viktiga och för att du bryr dig om mig. Jag älskar dig för att du kokar ägg till mig varje morgon bara för att du vet att jag aldrig skulle unna mig den lyxen, för att du viker mina kläder när jag öst ut allt ur garderoben och hjälper mig att bära alla väskor när jag packat alldeles för mycket som vanligt. Jag älskar dig för att du kan baka pepparkakor med mig i oktober, för att du skrattar åt mig när jag är knasig och accepterar våra olikheter utan att vilja förändra mig.

Tänk vad fantastiskt det är att det är vi. Du & jag. Du och jag när det stormar, när vi får prata i timmar för att lösa saker och när vi säger att fy vad det här suger. Men också att det är du och jag när vi svävar på moln, när livet ler mot oss och när allting är perfekt. Det finns många sådana dagar, och jag hoppas på fler.

Det har varit vi i snart ett år nu. Jag ångrar inte en dag och jag är tacksam för varje minut. För jag har hittat någon jag vill dela mitt liv med. Någon som jag älskar så mycket att hjärtat nästan gör ont ibland. Någon som jag kan vara mig själv med och någon som gör mig lycklig. Tack Alexander, tack för allt.

det kryper i hjärtat men inte i benen och jag orkar ingenting men jag vill allt.

Idag har jag varit i skolan från 9 till 14. Med andra ord en hel dag - hurra och heja mig. På väg hem lånade jag lite filmer på biblioteket och en av dem såg jag direkt när jag kom hem. Det går åt mycket film i mitt liv just nu, det är ett sätt att vila och göra ingenting utan att känna att man slösar bort tiden genom att ligga och stirra in i väggen. Jag har hunnit se många märkliga filmer (vilket gör att man ibland frågar sig om det inte vore mer givande att stirra in i väggen ändå) men vissa har även varit ganska bra. Jag och Alexander har ett konto på Netflix (En tjänst typ som Spotify fast med filmer och serier) och där är jag flitig användare.

Men, ikväll räddar inte nog ingen film mig. För första gången på nästan en månad är jag rastlös, och jag vet att det inte är något man dör av, men just nu är det lite jobbigt. Jag har liksom mer ork i hjärtat än i kroppen och det blir lite konflikt mellan vad jag vill göra och vad jag kan göra. Just nu ser jag därför på ett tv-inslag om en orgel som användes i biografer för att ge ljud åt stumfilmen. Extremt intressant... Eller inte.

Vad har ni för er ikväll? Någon som vill ge mig lite inspiration? 

Om att skratta tills magen gör ont och att känna att man lever.

Igår jobbade jag först som personlig assistent hela dagen, och sedan skyndade jag mig för att åka till Jönköping på konsert med fina vänner. Vilken lyckad kväll! Vi åkte till Immanuelkyrkan och lyssnade på
Loney Dear, sedan var det café och efter det andakt med Immanuel Gospel som avslutning på kvällen. Riktigt bra!

Eftersom våra magar kurrade åkte vi till Max på vägen hem, åt lite hamburgare och funderade på att bjuda kassörskan på glass eftersom hon verkade ha en extremt dålig dag. Vi var dock inte så vänliga utan åkte hem. Jag skrattade så mycket att jag fick ont i magen.

Det var en chansning att göra så mycket på en och samma dag och nog var jag trött alltid. Men ibland måste man göra lite mer än man orkar för att känna att man lever. Igår var en sån dag och det var det värt! Jag tar det lugnt idag istället, och det är också bra. Hoppas ni har en fin helg. Kram

fredagens syssla - vila och kärleksfilm.

På grund av bakslag senaste dagarna har jag återigen varit hemma från skolan för att vila och göra saker som inte kräver prestation. Ovanligt för mig som är van att vara i farten, men väldigt välbehövligt. Därför sov jag länge i morse under mina tre täcken som håller mig varm om natten och gick sedan upp och gjorde en mycket god frukost. Promenerade en sväng ner till stan och köpte lite smått och gott som kan behövas när man är på pysselhumör och resten av dagen låg jag mest i soffan och såg på twilightfilmer.

Det har blivit min hobby denna vecka eftersom soffan blivit min räddning alla eftermiddagar efter skolan. Jag måste inte längre sova minst 2 timmar om dagen för att orka vara uppe resten av dagen, det är skönt att inte känna att all tid på dygnet försvinner till djup sömn. Men jag även om jag inte längre måste sova efter varje sak som krävt lite energi (typ en promenad) måste jag vila och ibland är det ännu svårare. Det liksom kliar i benen av längtan att orka, vi är inte riktigt överens min kropp och jag. Då är film bra, särskilt romantiska sådana så man kan drömma sig bort lite.

Nu ska jag ta och åka ner till kyrkan en stund och träffa människor. Philip var visst på besök från storstan - hurra! :) min fina vän som jag har saknat. Tror vi skulle äta varma mackor och mysa typ. Gillar sådana fredagar, gillar tonår. Gillar livet.

Hoppas ni får en fin kväll!

kvällssvammel.

Jag sitter i pyjamasbyxor på vardagsrumsgolvet, håret i en slarvig tofs. Jag har tittat på en och en halv twilightfilm, ätit en chokladboll och gäspat massor. Funderar på att gå på vattengympan ikväll, tror bestämt jag ska göra det. Det brukar vara skönt, dels att bli trött i kroppen så att jag kan sova sen men också för att jag då får 45 minuters paus från alla mörka tankar. Istället kan jag enbart fokusera på att ta i, göra rörelser rätt och inte tänka på något annat än att kämpa. Det brukar vara bra. Sedan är det också ett så himla mysigt gäng av kvinnor (och en man) som är i gruppen. Alltid lika mysigt med ett "hej" och "uuhh, vattnet var visst extra kallt idag!" från någon. Japp, nu var det bestämt. Gympa får det bli! Godkväll.

om sämre dagar och nyfikna funderingar.

Det här är jag en bra dag, tror det var igår. Då cyklade jag till Li och åt frukost och sedan vidare till skolan. Det funkade i några timmar men sedan dippade jag totalt. Är på väg upp nu, mer än ett dygn senare. Det tar så otroligt mycket energi, jag är helt slut och kraftlös som få igen. Tji fick jag för hoppfullhet och känsla av ljus som jag så stolt berättade om tidigare i veckan. 

Meeeen, det kommer inte bli bra hux flux det här. Jag ska inte ge upp även om jag vissa stunder mest vill det.  

Nu till en helt annan sak - tack för all omtänksamhet som har visat sedan jag skrev mitt inlägg. Alla ni som har hört av er och kramat mig lite extra. Det värmer mitt hjärta och det behövs. Men ändå är jag nyfiken, vilka är ni allihopa? Ni som inte skrivit och hört av er? Vilka är ni som läser min blogg? Hur hittade ni hit? Varför har ni stannat kvar? Vad vill ni läsa om? Jag ser att ni ändå är ganska många, och det vore kul att få lite ansikten på er. Det är fascinerande att ni allihop är intresserade av min vardag. 

Kram till er. 

och jag ska köpa henne pärlor, det finns pärlor utav glas, det är sådana jag ska skaffa - såna som kan gå i kras.

Andra dagen i skolan idag efter sjukskrivning och lov. Det gick bra även om det var en kamp att kliva upp i morse. Jag minns inte när jag tvättade håret senast, jag struntade i smink och jag drog på gamla kläder... Men jag gick i alla fall dit. Två hela lektioner. Sedan sov jag till klockan halv 3. Seger! 

Sedan hade jag två fantastiska timmar i kyrkan med mina tjejer i cellgruppen. Vi pratade om gåvor och annat mys. Så fikade vi massor och slog våra kloka huvuden ihop för att förstå Gud lite mer.

Nu ska jag se på första twliligtfilmen med familjen. Pappa pratar redan om hur cool Bellas bil är, det börjar bra det här... hihi.

Hon frågar var jag har ont någonstans, och jag funderar på om"i hjärtat" är ett bra svar?

Jag sitter ner på golvet i gympasalen i mina nya jeans som jag efter mycket om och men valt att ta på mig denna morgon. Gympakläderna är lämnade hemma, jag hade inte krafter till att både cykla till skolan och ha idrott så jag valde cykelturen framför armhävningar. Det är sådana prioriteringar jag har fått lära mig att göra den senaste tiden. Min klasskompis frågar var jag har ont någonstans eftersom jag inte kan vara med och träna, eftersom jag inte är ombytt. Jag funderar en sekund på vad ska jag svara. På vem som förstår? Och om jag ens vill jag ens att andra ska veta?

- Jag är sjuk, säger jag. Jag äter mediciner och de får mig att bli totalt orkeslös. Jag valde att komma hit idag, men det var all energi jag hade.

Ett ärligt svar. Men inte hela sanningen.
Lite har kanske kunnat läsas mellan raderna i mina inlägg de senaste månaderna, men inte allt. Ni kommer fortfarande inte få veta allt. Men jag hoppas och tror att ni vill veta, även bara en bråkdel och att ni bryr er.

Jag har en depression.

Mitt liv har de senaste veckorna varit fyllt av ångest, gråt och mörker. Det har varit den värsta tiden i mitt liv och det mest fruktansvärda jag har upplevt. Det har varit otroligt läskigt att inte ha kontroll över min kropp, mina tankar och känslor och att inte kunna hantera reaktioner på händelser i livet. Mörkret har tärt på mig och mina närmaste, krävt energi som inte finns och kostat mig många dagar som kunde varit fyllda av betydligt mer trevliga saker än panik och smärta. Det är inte över än, jag mår inte bra, jag har fortfarande knappt ork att ta mig ur sängen på morgonen. Men ett litet ljus har tänts där det förut var kolsvart och jag har återigen börjat hoppas på ett friskt liv, ett lyckligt liv. 

Jag brukar kalla de negativa tankarna, oron, apatin som kan lamslå mig totalt för Mörkret. Det har hängt i min kropp i två år, smugit sig in i min hjärna tills jag till slut inte längre hade någon kontroll. Kämpat tills det fick makten och jag försvann. Givetvis har inte mitt liv enbart varit dåligt, i våras höll Mörkret sig undan i flera månader, jag trodde jag hade vunnit kampen och jag firade. Men en sommardag flyttade det in igen och det tog mig en stund innan jag reagerade på dess återkomst. Känslan var så bekant, jag var så van vid Mörkret att jag inte lade märke till hur det återigen erövrade hela mig och mitt jag. 

I augusti sökte jag hjälp hos en kurator och fick fantastisk sådan. Länge vägrade jag ta emot medicinsk hjälp, tänkte att jag inte var så sjuk att jag inte skulle klara av det hela på egen hand. Fröken Duktig kunde inte acceptera att hennes egna krafter var slut. Tills läget blev ohållbart och jag fick åka akut till sjukhus. Där bekräftades kuratorns misstankar om djup depression och jag fick medicin för att komma på fötter. Till en början slog medicinen ut mig totalt, mitt tillstånd försämrades  och jag blev sjukskriven från skolan. Jag sov mer än hälften av dygnets timmar och orkade knappt en promenad på 10 minuter utan att hela huvudet snurrade av trötthet. Jag grät, skrek och drömde mardrömmar. Konstant. 

Nu, en månad senare har medicinen börjat hjälpa och idag gick jag till skolan för första gången på flera veckor. Jag är fortfarande trött och jag brottas mot tankarna och ångesten ofta. Men det lamslår inte längre hela mitt jag, livet börjar sakta återvända och jag med det. Det är fantastiskt!

Men - jag har lång väg kvar. Ett lång depression ger sig inte på några veckor, och medicin är inte lösningen. Men genom att låta den ta mig över vattenytan, ge mig hopp och lite ork får jag möjlighet att kunna börja det verkliga jobbet - kampen mot tankarna med siktet på att bli frisk. Den striden kan ingen annan än jag vinna åt mig själv, även om jag får livsviktig hjälp på vägen med samtal och stöd.

Jag hade inte tagit mig till den punkt jag är idag om det inte vore för alla de fantastiska människor som stöttar mig i, genom och så småningom ur denna sjukdom. "Åt helvete med ensam är stark" säger min vän ibland, och det stämmer verkligen. Jag är så tacksam att ni funnits vid min sida. 

Min fantastiska pojkvän som hållit om mig när ångesten rivit mig i timmar, som har torkat mina tårar och viskat att han älskar mig genom detta. Utan honom hade jag aldrig orkat, och jag är tacksam varje dag för att jag får ha honom i min närhet. Jag älskar dig Alexander. Du&jag.

Mina underbara föräldrar som följt med mig till sjukhus, som påmint mig om mediciner, som petat i mig mat och suttit vid min sängkant tills jag somnat av utmattning mitt i alla tårar. Som har låtit mig sova vid deras säng i månader och som har låtit mig bli ett litet barn igen. Jag älskar er och hoppas att jag någon gång får möjlighet att hjälpa er som ni hjälper mig nu.

Mina systrar Lisa och Sofia som har låtit bli att bli arga en massa gånger när jag kanske egentligen gjort mig förtjänt av er ilska. Som har låtit mig vara liten och tagit hand om mig, pratat med mig och hjälpt mig, som har stått ut med att jag har fått mest uppmärksamhet av mamma och pappa. Ni är bäst och jag älskar er.

Mina vänner som har funnits där, hört av sig, tagit med mig på promenader och lyssnat, kramat och väntat. Jag vet att ni älskar mig och jag är så glad att ni finns i mitt liv. Ni är så viktiga och jag älskar er.

Min kurator, som lyssnar och hjälper till långt mer än vad som kunde krävas av henne. Som har funnit på skolan, hittat akuta tider för samtal, som har hört av sig på sms, mail och telefon även utanför arbetstid. Utan dig hade jag gett upp. Tack för ditt stöd.

Min rektor och lärare på skolan som visat stor förståelse och gjort frånvaron från skolan lättare att hantera. Tack vare det stöd jag fått från skolan har jag kunnat släppa alla måsten och istället kunnat fokusera på att bli frisk. "Du får inte komma hit, öppna inte en skolbok och våga inte ens tänka på skolan" sa min rektor, "du ska istället ta och gå ut en promenad". Tack.

Mina medmänniskor som har visat förståelse och omtanke på olika sätt. Tack för visad omsorg och kärlek.

Min Gud, min klippa, som har funnits där, burit mig genom nätter jag helst av allt bara velat försvinna och som har stått vid min sida genom denna tid och aldrig lämnat mig. Utan Dig är jag ingenting.

Jag är er alla otroligt tacksam.


Nu har jag delat med mig lite av mig och mitt. Men jag vill att ni ska komma ihåg att jag inte är min sjukdom. Jonna finns fortfarande och depressionen är inte min identitet, den är inte en del av mig. Den bor i mig, men är på väg bort. Jämfört med hur jag mådde för en månad sedan är mitt liv fantastiskt. Men vissa stunder är jag så liten och kraftlös mot Mörkret att jag bara vill lägga mig ner och ge upp. Men det går inte, det får jag inte och det är egentligen inte vad jag vill.

Jag vill dansa, sjunga, springa och hoppa. Jag vill älska och älskas. Jag vill leva. Sakta men säkert kommer krafterna tillbaka, och fast än det blir mörkare och mörkare om kvällarna börjar mitt hjärta tina och livet ljusna. En vacker dag ska jag bli frisk. Jag ska klara det här. Någonstans inom mig finns hoppet nu, och jag vet att det är starkast av allt.

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Joh 1:5 

Tack.

om en sockerbagare här bor i staden som vill äta deg. och om att hela livet ryms i en pepparkaksdeg.

Jag älskar pepparkaksdeg och jag älskar Alexander. Därför tyckte jag det var bra att kombinera dessa två. Förra fredagen bestämde jag mig för att det var dags. Jag bjöd in min man till pepparkaksbak med fokus på degätande. Det blev succé om jag får säga det själv. 

Vi åt mycket och bakade lite. Sedan fick vi ont i magen, men det var det verkligen värt. 

Och jag vet att man egentligen inte ska baka pepparkakor i oktober (som det var då) men jag vet också att man ska försöka göra saker som är roligt och får en att må bra när man är sjuk. Jag var sugen på jul, jag ville ha adventsånger och bagarmössor och julstämning. Så då fick det bli så, fast att det egentligen inte alls var dags. Tack och lov har jag en pojk som förstår sig på mig (eller i alla fall att jag ibland måste få genomföra mina knasiga idéer) och hjälper mig att genom dem. För det är nämligen så att pepparkaksdeg är som bäst när man delar den med någon. 

Typ som livet självt. 

fina familjen på äventyr i storstaden.

I slutet av lovet var jag och min kära familj i huvudstaden och hittade på roligheter. Vi bodde hos min morbror och hans fru, umgicks, var på bio, shoppade, besökte bageriet Petrus och sist men inte minst - åkte rulltrappa. Sicket äventyr för småstadfolket!

när solen försvinner bakom ladugården och ni värmer mitt knä, då tinar mitt hjärta.

Det har varit höstlov och jag har hittat på alldeles lagom mycket. Några dagar bodde jag hos Alexander ute i Söråsen och det var fantastiskt. En eftermiddag sken solen och alla på gården arbetade, alla utom jag. Jag gick omkring och njöt av hösten, kylan och 5 små gulliga kattungar. 

De kröp upp i mitt knä och somnade där. Så satt vi länge, länge. Alexander kom och satte en mössa på mitt huvud och torkade näsan som rann och lät mig sedan sitta kvar en lång stund till. Jag behövde det tror jag. 

Så gick jag och gav de 6 korna, en tjur, 2 kvigor och 5 kalvar massa äpplen från trädgården. Då blev de glada, och vem vill inte ha glada kor tänkte jag? Att vi sedan har föst tillbaka dem ett antal gånger för att de rymmer till trädgården och pallar frukt är ett annat problem... (Igår hittade Alexander tre stora koblajor i farmors trädgård under äppelträden, dumma kossor.) 

Hur som haver var det en fantastisk eftermiddag. Dagen efter det målade lite i ett lastbilsgarage tillsammans med resten av familjen S. På eftermiddagen när de andra fortsatte jobba passade jag på att bada bubbelbad och ha spa alldeles ensam. Så skönt! 

Sakta men säkert återvänder livet. Ingen är gladare för det än jag.