vaniljbullar och glada hjärtan.

Hej på er. Här har det varit tyst länge nu och min enda förklaring är att jag har varit upptagen med att göra ingenting. Så. Himla. Skönt. Nu är jag full med energi och känner mig riktigt glad. Underbart!

Bilden är tagen när jag var med min familj och fikade på Linköpings Stadsmissions café i tisdags. En väldigt mysig dag minsann. Och om ni någonsin får chansen att smaka den granatäpple-drycken så gör det. Vansinnigt god var den! 

Har lite saker jag vill dela med er, men det blir i flera inlägg. Kram på er. 

en liten uppdatering om de senaste dagarna

Just nu har jag påsklov och det är härligt. Extra bra är det att solen har lyst och himlen varit blå i flera dagar nu. Jag har njutit. I fredags var jag på två släktmiddagar. Först påskbuffé hos A's farmor Ingrid och sedan en enorm buffé på Ombergs turisthotell med hela min stora släkt på pappas sida. Galet vd mätt jag blev. Härligt! Påskafton och påskdagen spenderades på jobbet vilket inte gjorde något alls då jag trivs otroligt bra och hade en trevlig liten påsk där. Dock saknade jag att gå till kyrkan, lyckades inte gå på en enda gudstjänst på hela påsken och det märktes så tydligt att något saknades. Får försöka ta igen det i efterhand.

Igår fick jag sedan leta efter ett påskägg innan jag for ut för en tredje släktmiddag i Söråsen. Sov där i natt och idag har jag njutit av den första lediga dagen i Tranås. Har ätit en vansinnigt god smultrontårta hos Ebba (eller snarare i hennes föräldrahem eftersom hon numera har egen lägenhet många mil bort) och promenerat med densamma. Sedan satt jag i solen och njöt en lång stund. Familjen var bjudna på fika hemma hos Mika i eftermiddags så där var vi också. Himla trevligt!

Ikväll har jag gjort det sista finliret på vårt projektarbete och nu kommer jag somna gott. Imorgon väntar en tripp till Östergötland med familjen, det blir mysigt.
Glad påsk i efterskott.
KRAM.

om att vara lycklig rakt igenom och älska ännu mer.

vi ligger i sängen och pratar, jag på min ena armbåge och med håret fallande sådär över axeln. du tittar på mig och jag ser att du älskar. vi pratar om framtiden, vad vi vill göra och hur vi ska få våra drömmar att gå ihop. du säger att du är kär i mig och det verkar som om du tänker fortsätta vara det i många år till. då kommer känslan. först reagerar jag knappt, bara tar emot. sedan sjunker det in, jag känner. säger 

Alexander, jag är lycklig. 

rakt igenom. 

om att vara lyckligast i världen.

När jag vaknade i morse vid halvnio-tiden funderade jag på om allt var en dröm. På om jag inbillat mig att min älskade pojkvän sovit vid min sida hela natten, vaknat och klagat på att täcket inte täckte hans fötter, kysst mig godmorgon och sedan gått upp. På om jag det verkligen hade hänt att jag drog täcket kring mig, gick upp till hallen och kysste honom hejdå sa min vanliga ramsa: körförsiktigtochinteförfortochsmsanärdukommerframsåjagkanslutaoroamig och sedan lyssnade till när han sa att jag var söt med ett hår som stod åt alla håll och såg helt yrvaken ut. Jag funderade på om allt detta faktiskt hade hänt innan jag gick och la mig igen för att vakna någon timme senare. 

Jag var tvungen att smsa honom och fråga. 

Det hade hänt sa han. 

I så fall är jag lyckligast i världen. 

För jag fick sova intill min pojkvän hela natten, jag fick värma honom när täcket var för kort, jag fick hans morgonkyss innan han steg ur sängen, försiktigt för att inte trampa på mig som alltid vill ligga ytterst. För jag fick svepa täcket omkring mig, se honom knyta skorna i hallen innan han sa att jag var söt. Jag fick en puss och ett löfte. (som han visserligen glömde bort men ändå). 

Men det bästa av allt. Det var att det kändes som en dröm. Jag fick njuta både när det faktiskt hände och  sedan ännu en gång. Jag fick bli varm i hjärtat en gång till. Dubbel injektion av kärlek kan man kalla det. 

För allt hade hänt sa han. 

och det betyder att jag, jag är lyckligast i världen. 

om en maskin, en gammal. vi ska skriva historier du och jag.

Jag måste ju bara få visa er min alldeles egna skrivmaskin. Jag har invigningsskrivit på den idag. Det blev först lite kladd och sedan ett långt kärleksbrev till min man. Jag lyckades förarga hela min familj när jag skapade det men tyckte ändå det var himla mysigt att få skriva på den. 

Den blev min några dagar innan morfar gick bort. Där, inne på hans rum frågade mormors syster om det fanns någon som ville ha en gammal skrivmaskin som stod på hennes vind. Jag tackade ja bums och en timme senare var den i min ägo. Den har tillhört min gammelmorfar och är hemskt gammal och väldigt fin. 

Än har jag inte lärt mig den så bra, det blir fel här och var och ser hemskt knasigt ut. Vissa bokstäver fastnar och man får hjälpa till lite för att inte allting ska paja totalt och texten är lite svag... Men ändå, känslan av att sitta och skriva på något som en gång hjälpt mormor far Harry är lite häftig och dessutom blir det himla fint. Jag gillar min skrivmaskin. Mycket. 

om ett ställe att vara på, att vila på och att leva på.

Jag tycker så himla mycket om mitt rum. Det är ljust, blommigt och just för tillfället väldigt välstädat. Jag njuter som en galning eftersom det sistnämnda inträffar extremt sällan. Därför passar jag på att tycka extra mycket om mitt egna krypin lite extra nu. Jag köpte till och med lite tulpaner till mig själv som för att göra det lite extra fint. I övrigt finns det bara en plastblomma i mitt rum då jag lyckas ta död på allt levande förutom min ena fisk. 

I eftermiddags bjöd jag hem min vän Lovisa på fruktsallad så hon skulle få skåda mitt rena rum. Det var väldigt mysigt och gott. Nu tror jag det är dags för filmkväll med familjen. Imorgon är det morfars begravning så vi är lediga och passar därför på att ladda med lite energi ikväll. Tack till alla er som tänker på oss. Det värmer.  

KRAM. 

stunderna jag älskar mest av allt.

Den här bilden tog jag för några veckor sedan, en sådan där perfekt kväll när jag fick sova intill han jag älskar. När jag fick lyssna på hans hjärta hela natten och känna hans armar runt mig. Jag minns att jag satte mig upp i sängen och bara tittade en stund innan jag somnade. Tittade på honom, han som liksom blivit min, som jag börjar forma mitt liv med, tittade på ljuset, gardinen och kände all kärlek. 

Ikväll får jag inte känna hans armar, höra hans hjärta slå. Ibland tycker jag det är ledsamt att vår vardag inte är på samma ställe, jobbigt att inte få vakna av en kyss i pannan eller att han stoppar om mig så jag inte ska frysa. Jobbigt att inte få säga "du är den bästa jag vet" på morgonen och berätta hur mycket jag älskar honom. Tråkigt att jag inte kan göra i ordning frukost till honom eller bädda hans säng, kanske rufsa om honom i håret när han går förbi. 

Men vi har klarat oss rätt bra det här året även om vi inte bott i samma stad eller träffats så ofta. Jag är stolt över oss. Över tålamod, förlåtelse, tillit och kärlek. Vi håller ihop även om vår vardag inte gemensam. 

Vi har skapat vår egen värld för att känna att vi hör ihop, små vanor för att ändå vara en del av varje dag. Ett sms varje kväll när man ska sova och ett annat när man vaknar, ofta några fler sms under dagen  med både viktig och totalt oviktig information. Ibland pratar vi i telefon eller har en skype-dejt och då känns det nästan som om vi satt intill varandra. Men ändå, ingenting kan ersätta de allra bästa gångerna, de stunder då vi får ses, på riktigt. När vi får kramas ifatt och bara vara. Ensamma. Utan stress eller krav. Bara vi. Bara kärlek. 

De stunderna älskar jag mest av allt. 

Om några timmar i mitt hjärtas stad och en alldeles vanlig lördag.

Har haft ett fantastiskt nästan-dygn i Jönköping. Trots en missad buss och lite krångel löste sig allting mycket bra tack vare min man. Jag var en stolt och tacksam flickvän igår minsann när han tillsammans med sin klass hade ordnat en mycket bra kväll på sin skola. Underbart!

Jag fick 10 timmar egentid med honom (9 var visserligen sovande och den kvarvarande bilfärd och tandborstning) men ändå. Lyx att få ses och hålla om.

Efter frukost på internatet med hans vänner som nu även börjar bli mina gick jag ner till stan för en tvåtimmarsfika med min älskade vän innan bussen gick hem igen. Resten av dagen har jag hjälpt mormor att tvätta hennes bil och sedan varit hemma och myst med lillasyster medan våra föräldrar var borta på middag.

Skön dag! Imorgon jobbar jag, så nu är det sovdags. Hoppas ni har en bra helg!

om 24 timmars sömn och att göra ingenting. när mörkret gör sig påmint.

Jag var ledig från skolan igår, och idag har jag bara en lektion i eftermiddag. Två nätter i rad har jag fått ligga i sängen i 12 timmar. Jag har fått sova ut och bara vara. På ett sätt känns det precis som i höstas när jag var hemma i några veckor, på ett annat sätt känns det inte alls så. Jag går visserligen hemma i äckliga kläder och gör allting i ett väldigt långsamt tempo, men jag är inte ledsen. Bara trött.

Jag har känt mig lite sämre på sistone, mer ledsen, trött och mottaglig för negativa tankar. Därför bestämde jag och Lotta att jag ska vila lite extra nu, göra saker som får mig att må bra. Det är viktigt, så jag kan vända på det här och inte sjunka ner igen. I morgon kväll ska jag därför åka till Alexander, träffa honom i några timmar och sen åka hem igen. Kanske är det galet, vem åker 4 timmar buss för väldigt lite tid tillsammans? Jag. För att jag vill. För att jag kan vila resten av helgen.

Idag ska jag dansa. Det finns en "hemlig" dansgrupp på skolan, helt utan prestationskrav, uppvisningar eller avancerade steg. Ett ställe att bara få röra på sig och ha kul liksom. Jag var den enda som var där förra veckan så då fick jag en privatlektion i balett av läraren. Det var så kul och hon sa att hon inte mött någon som var så duktig första gången de testade att dansa balett. Det gjorde mig glad och idag ska jag dansa igen.

Nu ska jag försöka plugga lite. Ta hand om er!

det är då jag ser dig i ögonen och säger - jag älskar dig med. mer än du någonsin kan ana.

Han är min bästa vän. Min trygga punkt och min lycka. Han vet mer om mig än någon annan och han vårdar den gåvan ömt. Han ser mig och ler mot mig. Han lyfter mig i sin famn ibland, låter mig vara liten där. Han tar hand om mig och låter mig ta hand om honom. Han förlåter mig och ser mig bli en bättre människa. Han tycker jag är viktig och något att vara rädd om. Han säger att han är kär i mig och att jag gör honom lycklig. Han säger att han älskar. 

mig. 

saker att vara lycklig över idag.

Lycka är att ha en pojke som kommer till mig en dag som idag, som har köpt några bitar av mitt favoritgodis att lämna vid min säng. Som säger att han vill kyssas lite och sedan åka hem.

Lycka är att ha en mamma som städat mitt rum bara för att hon vet att det behövs och att jag inte orkar.

Lycka är att ha en pappa som tar hand om min guldfisk så den inte dör (även om jag nästan vill att han ska det. Förlåt Sverker.)

Lycka är att ha en mjuk, varm skön säng att sova i under natten intill mysiga nallen Kråkan.

Lycka är att ha en underbar församling att tillhöra.

Lycka är att veta att det snart är helg och att livet ändå fungerar.

Lycka är att få träffa sin Alexander 4 gånger på 9 dagar, om än korta stunder.

Lycka är att kunna vara tacksam.

läs detta och pausa en stund.

och medan jag funderar på vad jag ska skriva så ber jag er läsa det här. Var rädd om dig. 

och jag gick där i solljuset i skogen intill huset och fåglarna kvittrade i träden ovanför.

Om ni undrar varför det är väldigt få bilder i mina inlägg numera är det för att jag inte fattat grejen med iPhoto och Blogger i kombination. De vill inte vara kompisar tyvärr. Men lyckades skrapa fram den här bilden - sjukt gammal header från någon gång i början av min bloggkarriär. (eh, hrm.) Ska försöka lösa detta lilla problem med bilder så att bloggen blir lite mer levande, men tills dess får gamla foton duga.

Men jag vill också be er om en sak - ni är ganska många som läser här faktiskt. Jag vill gärna att ni stannar kvar. Därför undrar jag - vad vill ni läsa om? Har ni några frågor? Jag känner mig lite slut på idéer nämligen. Hjälp mig gärna att göra den här sidan till något ni gärna kollar in varje dag!

Hoppas ni mår bra. KRAM.

att vara nära även när det inte är lätt. när det är rent av skitsvårt och inte roligt alls.

Fina fina vännen Lovisa har peppat mig hela kvällen nu. Sagt till mig att "nu pluggar vi i 17 minuter och den som har skrivit mest får... någonting". Så då gjorde jag det. Hon skrev lika mycket, så vi ska bjuda varandra på fika. Men hur som haver har jag börjat lite nu i alla fall. Så himla skönt att någon annan tror på mig när jag själv inte gör det.

Lovisa är så himla bra. Fast att vi ses väldigt sällan är allting liksom som vanligt ändå. Kanske blir det så när man känt varandra sedan man var några dagar gamla. Jag retar henne för att hon inte har råd med mat och hon säger att hon ska sparka mig om jag inte gör något vettigt. Vi båda vet att hon skulle få äta hos oss varje dag om hon ville och att hennes sparkar nog inte skulle göra så ont.

Det spelar liksom ingen roll. Idag var hon vad jag behövde. En vän som vågar vara nära även när det är svårt.

Tack.

finns det någon som önskar samma sak så är det jag. Om att leva ett liv där kraften inte räcker.

Just nu innehåller livet lite mer än jag klarar av. Om jag fick bestämma skulle jag vilja hinna andas och bara njuta igen. Ha några krav-fria dagar och bara vara. Gå på picknick och kasta macka på någon sjö typ. Göra saker som inte spelar någon roll men ändå betyder ofantligt mycket.

Ibland säger folk att det inte är så farligt, att jag bara ska ta i lite till och göra allt som behövs för att bli klar med skolan, de säger att jag ska kämpa på och rycka upp mig. Jag förstår att allt är sagt i välmening, men just ord som "ryck upp dig" "kom igen, så farligt är det inte" och "det är väl bara att göra" visar att man inte har varit med om en depression, en utbrändhet och dess efterdyningar. (Tack och lov, det är inte något jag önskar min värsta fiende.)

Tro mig, jag om någon vet att de flesta liksom kan ta lite energi ur reserverna och liksom "bara göra", jag har alltid varit den som fixat saker och levt ett liv i 110. Grejen är att det inte går längre. Inte för mig. 8 timmars sömn en natt är 2 timmar för lite. 3 läxor är egentligen 3 för mycket, för jag orkar egentligen inte mer än att bara gå till skolan. En redovisning och ett prov på samma dag, med ytterligare 2 inlämningar och ett prov samma vecka är på tok för mycket. För att inte tala om att resten av mitt liv börjar göra sig påmint. Vänner som vill ses, läkarbesök som inte ska glömmas, muskler som är trötta och ett rum som är så stökigt att det är pinsamt.

Det suger. För jag märker att ju mer stressad jag är, desto mindre och sämre sover jag och desto mer mottaglig blir jag för de negativa tankar som fortfarande smyger sig på ibland. De senaste dagarna har jag inte mått alls bra. Saker som jag förr tog med en klackspark blir nu otroligt tunga att dra, för jag vet att kraften jag lägger på detta måste tas från något annat. Något som kanske var viktigare. Något som kanske hade fått mig att må bra.

Jag har inte längre ett extrabatteri med energi i mig, jag kan inte "bara göra" eller "skärpa mig". Min kraft räcker inte. Och när folk tycker att det inte är så farligt och att jag borde skärpa mig och göra något så blir jag ledsen. För om det finns någon som mest av allt önskar samma sak

så är det jag.