så många som nu har vi aldrig varit och jag skuttar ett litet glädjehopp för det.

Måste även säga - hurra! Såhär många läsare som i januari har jag aldrig haft, inte ens i december 2011 när en riktigt stor bloggare länkade hit och många klickade sig fram till min blogg. Nu är det rekordet slaget, och det utan hjälp av någon annan. Känner mig både lite stolt och fascinerad. Det gör mig glad att ni läser här om dagarna. Glad att jag skriver så att ni vill komma tillbaka. Trots det kan jag inte låta bli att fundera över vad som är så himla intressant med mig och mitt liv. Men jag antar att alla har något viktigt att säga, om man bara tar sig tid att berätta. Hur som helst - KUL att du läser här och välkommen tillbaka. Kram.

om att vara hopplöst förälskad och töntig. (sofia, läs inte det här, du kommer kräkas av gullighet.)

Det här med att ha en halsduk som luktar som sin pojkvän... det är fina grejer det. Jag tänker sova med den intill kudden inatt och drömma om honom. Längtar efter att få köra näsan vid hans hals och riktigt borra in mig där, få känna hans värme och lukt på riktigt med hans armar om mig. Men för nu, eftersom jag vet att vi ses imorgon, räcker det med halsduken.

Nästan i alla fall.

Om frustrationen över att inte minnas någonting och emellan varven glömma bort vad det var man inte längre kommer ihåg.

Folk frågar hur jag mår och jag vet inte riktigt vad jag ska svara.

- Det är bättre nu, det är det. Så brukar jag säga. För jag vågar inte säga att det är bra. För när mår man bra egentligen? Mår man bra när man inte känner igen sig själv? Jag tror inte jag mår bra. Eller så gör jag det. Jag vet inte. Men jag vet att det är bättre nu. Kanske räcker det.

Mitt största problem just nu är att min hjärna och jag inte vill samarbeta. Jag glömmer allt - verkligen allt. Jag minns ingenting och det är så frustrerande att hela tiden behöva fundera över vad man glömt. Min koncentrationsförmåga är minimal och jag blir ofantligt trött av nästan ingenting. Som ni förstår är det därför svårt att gå i skolan, dels eftersom jag inte orkar fokusera på lektionerna och dessutom inte klarar av att komma ihåg allt som ska göra. Det är så svårt att förklara, men för mig är det väldigt ovant då jag innan jag blev sjuk hade stenkoll på allt. Både mitt eget och andras liv. När jag tänker tillbaka på det är det nästan skrattretande, eftersom jag nu inte alltid kommer ihåg i slutet av en mening vad jag sa i början. Samtalsämnen kan inte fokuseras på och jag kan glömma bort hur man för en normal konversation.

Jag har vissa knep för att klara av vardagen utan en fungerande hjärna. Jag skriver upp allting. Verkligen allt. Om det så är att komma ihåg att duscha, hänga tvätt, mata min fisk (vill inte ens tänka på hur många gånger jag glömt mata honom senaste tiden) eller att äta. För att inte tala om allt som ska fixas med skolan och likande. Mail som ska skickas, samtal som ska ringas och lärare som ska pratas med. Jag har ett schema för varje dag där jag fyller i vilken timme och i vilken ordning allt ska göras. Att vakna, äta, duscha, sova och vila står med. Jag glömmer sånt annars. Det funkar för det mesta. Men så fort jag tänker "äsch, jag behöver inte skriva upp det, jag kommer ihåg ändå" så skiter det sig totalt. Det gör mig galen. Verkligen irriterad. Ni kan till exempel se utdraget ur min och mammas sms-konversation här ovan. Hon ringde mig och bad mig ta ut fisk ur frysen till kvällsmat. Hon påminde mig två gånger och jag noterade i hjärnan att det skulle göras. I samma stund vi la på for tanken iväg och först 5 timmar senare kom jag på att jag glömt bort det. Då blev jag så ledsen på mig själv.

Och jag vet, det är normalt och inte farligt att vara lite virrig. Det finns större problem i världen. Men för mig är det jobbigt, att inte känna igen sig själv och att inte känna att ens tankar och hjärna funkar som man vill. Ibland går det bra, ibland inte. Jag tror att det egentligen har varit såhär hela hösten och vintern men att det först nu de senaste veckorna som det blivit ett problem då jag helt plötsligt försöker leva igen. Ha en vardag med skola, tider att passa och aktiviteter att delta i. Det blir så mycket tydligare att hjärnan inte orkar när man har 100 saker istället för 1 att tänka på. Förut behövde jag bara koncentrera mig på att andas. Det var svårt nog.

Det är tur att jag är förstående vänner och familj. Jag menar verkligen inte att vara nonchalant eller dryg när jag glömmer bort att svara er, höra av mig som jag lovat eller fixa något annat som var min uppgift. Jag önskar verkligen att jag inte skulle behöva göra er och mig själv besvikna hela tiden, men tyvärr blir det så. Jag är också ledsen över att behöva säga nej till allting och inte orka hitta på saker eller ta ansvar. Jag saknar den engagerade Jonna lika mycket som ni.  De säger på sjukhuset att det är vanligt att hjärnan inte orkar med efter en depression och att jag måste ha tålamod. Tids nog kommer jag öva upp mig själv och till slut klara av att komma ihåg saker igen. Synd att tålamod inte är en av mina gåvor. GAH.

Men ja. Under tiden jag skrivit detta (och alla andra inlägg) måste jag läsa om allting flera gånger för att se vad och hur jag skriver. Ber om ursäkt för virriga inlägg och saknad av röd tråd. Tro mig, jag saknar strukturen i mitt liv lika mycket som ni om inte mer. Jag längtar efter att få mitt minne tillbaka. Att få mig själv tillbaka. 

Tills dess - någon som har lite post-it-lappar över? ;)

för jag hinner tänka så mycket den tid som inte finns.

Kaos och panik - så var det i måndags kväll när jag förlorade åtkomst till min blogg och trodde den aldrig mer skulle kunna uppdateras. Det kändes som att förlora en mycket kär ägodel och jag insåg hur mycket den här sidan betyder för mig. Hoppas ni är lika glada som jag att problemet gick att lösa? Jag tackar den mycket tålmodiga man jag välsignats med som efter någon svettig timme lyckades få tillbaka mitt konto och lösa krånglet. Jag blir så apatisk och känner mig okunnig så fort det kommer till teknik jag inte förstår mig på.  Tur då att man har en pojke som är tålmodig och aldrig ger upp. Dessutom lär han mig samtidigt. Himla bra!

Jag tillbringade lite mer än ett dygn hos honom nu i veckan. Var med en skoldag och fick se hur hans lektioner är. Deltog även i en fantastisk föreläsning av Emerich Roth som är en av de få som överlevde förintelsen i koncentrationslägren och som nu delar med sig av de erfarenheter han fick där. Otroligt stark berättelse och jag blir åter tacksam för det jag har i mitt liv. 

På kvällen gick vi på bio och tidigt i morse åkte jag hem till Tranås igen. Ikväll hade vi onsdagsfika hemma som vanligt och massa fint folk kom. Idag ballade det ur mer än vanligt och jag skrattade tills jag fick hicka. Jag är så glad för dessa familjer/par/"kusiner"/vänner/bekanta som väljer att äta kvällsmat ihop en gång i veckan. Det berikar mitt liv. 

Dags att sova. Glad att kunna skriva detta inlägg på en blogg som numera fungerar igen. Hoppas allt ska vara löst nu igen så jag kan uppdatera som vanligt.
Godnatt.

jag har längtat så länge nu.

Såhär såg jag ut i våras när min fantastiskt duktiga klasskompis Lizette fotade mig i en park för lite mindre än ett år sedan. Det var den allra friskaste tiden, då jag mådde som bäst under våren. Jag minns ändå hur modig jag tyckte jag var som satte mig framför kameran och försökte känna mig vacker. 

Nu i efterhand ser jag hur jag riktigt strålade. Det syns i mina ögon att livet inte var mörkt då.

Igår sa min vän att jag strålar igen. Att jag ler och ser ut att må bra. Det gör mig varm i hjärtat. 

Jag har gått runt i många långa månader och längtat efter ögon som ler igen. Längtat efter att skrattet ska kännas ända ner i magen igen och att energin och inspirationen återigen ska finnas i mig. Därför känns det så bra att få höra att det syns på mig att jag mår bättre nu. Vissa dagar är lika grå som innan, men inte alla. Det är fantastiskt. 

Jag är på väg mina vänner. Och det går åt rätt håll.

Tack. 

det är nu jag ska slänga mig nedför branten och flyga men jag har inga vingar jag. eller finns de där om jag bara vågar falla?

Idag har jag varit på mitt sista möte på sjukhuset hos psykologen. Nu släpper de mig, vill att jag ska klara mig utan deras hjälp och säger att det här går nog bra. Och de har säkert rätt, men jag är rädd. Rädd för att krascha, rädd för att inte klara av att stå på egna ben. Samtidigt förstår jag varför jag inte ska gå dit mer. Jag behöver lära mig använda de redskap jag fått, kämpa på egen hand nu. Jag har ju Lotta på skolan till stöd, något jag är evigt tacksam för. För ni ska veta att det är läskigt nu när jag börjar bli frisk igen. Jag minns inte hur man gör, och just därför är det så viktigt att jag har någon att bolla tankar med ibland.

Men ändå. Jag är klar med min behandling. Finito.
Det skrämmer skiten ur mig.

För jag känner mig inte klar.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva känns inte längre som mina tankar. Jag ska leva och jag ska leva för dig. För jag kan.

Jag har gråtit den senaste timman. Inte för att jag är sjuk, men för att jag läst en bok om någon annan som är det. Before I die heter den och jag rekommenderar den. Den handlar om en cancersjuk flickas sista månader i livet. Den lär mig om att leva, kanske mer än hur det är att dö trots att hela boken handlar om just att dö.

Och det slår mig så hårt när jag läser den att jag vill leva. Det skrämmer mig att jag inte förstått det så mycket senaste tiden. Jag vill leva. Och det ska jag.

Jag ska leva för alla de som inte längre gör det.
För dig Emmelie.

"men Jonna, jag som ber för dig varje dag! Jag har inget vetat, åh, lilla jonna!" Så sa hon, min finaste tant.

I morse var jag som sagt på gudstjänst i min församling och oj vad jag hade saknat det. Blir så glad när jag tänker på denna stora fina familj. Det var fantastiskt. Det visade sig att jag har varit saknad det senaste halvåret. Jag fick många kramar och klapp på axeln och fina leenden. En kvinna sa att hon hade saknat mig och undrade hur jag mådde. Jag berättade läget och hon sa att hon var glad att se mig igen. Min favorittant Mona berättade att hon hade bett för mig varje dag, att hon alltid gör det. Hon blev så ledsen när jag sa att jag varit sjuk och hon fick mig att lova på heder och samvete att ringa henne. Hon vill nämligen att vi ska ses och fika som vi gjort några gånger förut. Det ser jag fram emot. 

Vilken förmån det är att ha sisådär 100 gulliga tanter att tycka om, som tycker om mig. Att det finns en massa barn som springer runt kring ens ben och knycker kakor och en massa varma leenden från alla håll och kanter av en stor församling. Det är inte alla som har en sådan gemenskap har jag förstått, och det får mig att känna sådan tacksamhet. 

Jag har saknat min församling. Det känns så skönt att vara tillbaka igen. 

käre far i himlen vet du hur dåligt jag mår även om jag inte går till kyrkan på söndag?

Klockan är straxt över midnatt och jag kom just hem från en ungdomsgudstjänst i kyrkan. Vilken fantastiskt kväll! Jag minns inte när jag var på gudstjänst senast och jag märker hur jag saknat det. Hela jag är fylld av en energi inget annat är Gud kan ge mig. Det är fantastiskt.

Någon undrade om jag hade orkat vara i kyrkan och hur det i så fall hade varit den här hösten och vintern när jag mått dåligt. Om jag hade känt att det var okej att vara ledsen och om jag kände att det accepterades. Och jag tror svaret är som följande: Om jag hade varit i kyrkan den här hösten är jag ganska säker på att min älskade församling skulle ha accepterat och på alla möjliga vis stöttat mig på min resa. De hade bett för mig och en massa tanter skulle kramat om mig och sagt att de tänker på mig. Jag hade fått gråta hur mycket som helst och det hade varit helt okej. Det gör mig varm i hjärtat.

Men -  jag har inte varit i kyrkan, så min fina församling har inte fått chansen att ta hand om mig.Att jag inte har gått till kyrkan särskilt mycket beror främst på att det i princip är det enda jag gör annars, och jag har varit tvungen att vila från mitt vanliga liv. Jag har mitt hjärta i kyrkan, älskar att engagera mig och tillbringa tid i kyrkans olika verksamheter och inte bara förmiddagsgudstjänsten på söndagen. En period var jag i kyrkan nästan varje dag. Kyrkan är mitt andra hem och församlingen min stora bamse-familj och Gud är min Far - jag älskar det. Så är det fortfarande, och det bästa är att ett hem luktar hemma även om man inte varit där på ett tag, en familj älskar en även om man varit på andra ställen en tid och Gud älskar. Alltid. 

Eftersom jag haft så mycket av min vardag i kyrkan tidigare och hela min vardag det senaste halvåret näst intill havererat har kyrkan och församlingen fått en väldigt dålig inblick i mitt måeende. Tyvärr. Jag har inte orkat delta och engagera mig i de aktiviteter som finns och söndagar har jag de gånger som gått träffat Alexander eller sovit. Det är lite ledsamt att jag inte tagit mig till kyrkan, för jag är säker på att det hade gjort mig gott. Det märks tydligt efter en kväll som denna när jag återigen fått vara med och fira gudstjänst.

Det fina mitt i allt är ändå att Gud inte är bunden till en lokal eller vissa personer. Även om jag inte har orkat be över huvud taget denna vinter och höst har han funnits hos mig. Jag har litat på det och även på att andra människor bär mig i sina böner. Jag är övertygad om att jag har varit i Guds hand hela tiden. Att nu få må lite bättre igen och kunna ge respons och visa tacksamhet gör mig glad.

Nu är jag peppad på en vår med Gud. Då vi ska bli ett starkt team igen och dela vardagen. Inte främst genom kyrkliga aktiviteter utan genom bön och stillhet. Bara Han och jag. Men ibland behövs hjälp på traven av andra. Den tänker jag ta emot. Vi börjar med att gå på gudstjänst imorgon bitti. Godnatt.

om pannkaksluncher och långa kramar.

Så här såg vår lunch ut idag när vi behövde en paus och lite "näring" i uppsatsskrivandet. Det tar väldigt mycket tid att skriva ett projektarbete har vi märkt. Men nu har vi snart gjort klart en avhandling på 20 sidor. Om vi siktar på 40 sidor är vi ju halvvägs. Hurra! Det är himla skönt att skriva ett så stort arbete tillsammans med en vän som kompletterar en själv så bra. Samarbete när det funkar som bäst - det känner jag att vi har. 

Igår, efter en hel dags projektarbetsskrivande, tog jag sista tåget till Jönköping och Alexander. Jag behövde en kram, eller många förresten. Vi pratade länge, kramades ännu längre och såg på film bara vi två. Så mysigt, en vardagskväll och allt. I morse körde han mig till stationen i Jönköping och sedan tog jag bussen hem till Tranås och frukost hos Andrea. Så glad att jag orkade göra det. Det var viktigt. 

Nu är jag lite trött, men tänkte bege mig en stund till tonår i kyrkan innan jag somnar gott. Imorgon väntar ännu en dag med projektarbetet och söndag måste jag plugga allt det som inte hinns med på grund av att projektarbetet tar all tid, samt kanske något av det som släpar efter från förra helgen. Med andra ord innebär min helg i princip bara studier. Inte så kul, men nödvändigt. Jag siktar ju trots allt på att kunna ta studenten till sommaren. Får tänka på det när det känns tungt. 

Jag mår förresten bättre nu. Det är skönt. 

Kram. 

.

Idag är det lite bajs på allt. Det suger. Orkar inte. Känner mig dum som skriver här, som om bekräftelse är det enda jag vill ha. Men kanske är det ändå så att jag får det. Att jag får säga att jag är less på allt idag och att det är okej. Ni kommer inte döma mig, right?

eller så gör ni det. men då kan den här dagen knappt bli sämre ändå, så vad gör väl det. förlåt.

För ibland får man ge upp har jag lärt mig. Det är väl inget nederlag?

Jag mår inte så bra idag. Har tryck över bröstet och mår lite konstigt i allmänhet. Har haft något slags avlägset illamående sen i måndags. Så idag bestämde jag mig för att ta en paus. Stannade hemma från skolan och har bäddat ner mig i sängen igen. Jag har googlat lite och det verkar inte vara någon fara att känna som jag gör, men tänker att det nog alltid är bra att lyssna på kroppen när den strejkar. Så ja, nu vet ni det. Såhär blev det med mig idag. Hoppas ni mår bättre. Och ang bilden... Tänkte ni kunde få se hur eländig jag ser ut ibland. Jag vill ge er en så sann bild det går av att vara Jonna. Det förtjänar ni.

Kram

för utan er skulle jag vara så liten och så ensam i denna vida värld som ingen av oss förstår. Så vi funderar - tillsammans.

Det här är Malin, min fina vän som jag känt i lite mer än ett år. I måndags morse fick jag ett sms där hon undrade om hon inte fick komma och hjälpa mig att städa min garderob. Hon vet vilket kaos det är och hur jobbigt jag tycker det är att ta tag i oredan. Jag tackade ja och hon kom. Så hjälpte hon mig att gå igenom alla lådor, alla skrymslen och rensa bland allt skräp som låg i botten under alla klänningar. När hon ändå var igång dammsög hon mitt rum och tog hand om mina blommor. 

Jag är så tacksam för Malin och alla de andra vänner som hjälpt mig den här hösten och vintern. Alla på olika sätt. Någon har skickat ett brev till mig att få läsa och glädjas över, en annan har smsat någon gång ibland och bara visat omtanke, en tredje har hjälpt mig med listor och order om vad som ska göras. Allt har behövts - på olika sätt. Ibland har det också varit skönt med de vänner som inte har visat någon extra omtanke. I de situationerna har jag fått vara gamla vanliga Jonna och vid de tillfällen det har fungerat har det varit skönt. 

Någon undrade om jag fått behålla mina vänner under denna sjukdom eller om jag känt mig ensam och övergiven. Det är med glädje jag säger att jag inte alls känt mig övergiven. Ensam har jag varit ibland, men det är ingen katastrof så länge man vet att man har flera vänner som skulle vara hos mig så fort det gick om jag bad dem. Ingen har varit mer än ett samtal bort, och det är jag så tacksam över. Samtidigt vet jag att av alla mina vänner är det några få som fått se det allra värsta, några få som fått lida av det mer än andra och några få som har orkat stanna kvar i den innersta kretsen. Dessa har fått slita, men jag vet att de alla är säkra på att jag hade gjort det samma för dem. Vi har kommit varandra närmare av detta mörker.

Jag känner inte att jag förlorat några vänner denna höst och vinter, men jag kan känna att vissa relationer liksom har pausats. Alla de relationer som inte tålde att jag slutade höra av mig, att jag aldrig var glad, att jag inte ville hitta på något - de har liksom inte blivit något med. När jag får mer energi sen tror och hoppas jag att vi kan börja jobba på dessa vänskaper igen. De är viktiga för mig och jag vill gärna komma närmre dessa fantastiska människor. Jag tycker så mycket om mina vänner och längtar efter att orka bidra till våra relationer igen. Att jag inte kommit så många av dem närmre av denna sjukdom trots att de alla vetat hur jag mådde tror jag främst beror på rädsla och förtvivlan från deras håll. För vad 17 säger man till någon som gråter i panik utan att veta varför? Och vad gör man för att hjälpa någon som måste äta mediciner? Att ta avstånd eller åtminstone låta bli att driva relationen blir nog en relativt förväntad och naturlig reaktion. Jag klandrar ingen och jag är inte ledsen över det.

Men jag är SÅ tacksam för de vänner som faktiskt vågade komma nära. Som tvingade mig att ta emot deras hjälp och som fanns där i det allra djupaste mörker. Som faktiskt satt hos mig även de gånger ingenting fanns att säga. Som höll om mig och som väntade. Så jag slapp vara ensam och övergiven. Utan er, utan er mina älskade, älskade vänner... 

Nä jag vill inte ens tänka på hur det kunde gått. 

TACK. 

för du har funnits i stormen och längtar med mig tills det blir vindstilla.

Det här med att skriva ett projektarbete tillsammans med en tjej som kommer med chokladbiskvier... det är bra. Och lite farligt för studiefarten. Men mest bra. Typ bara bra. 

Jag är så glad för Andrea, min fina vän som trots att hon vet hur jag mår ibland väljer att skriva sitt livs största arbete med mig. Det värmer mitt hjärta att ha denna vän med mig. Dels för att det är himla mycket roligare att skriva en fet avhandling med någon intill, men också för att hon vet allt om mig. Hon har följt mig denna resa i höst och hon har inte blivit avskräckt. Det har varit så värdefullt för mig att ha henne som vän, och därför känns det extra bra att vi nu ska tillbringa i princip alla kvällar, helger och eftermiddagar för att skriva vår rapport. 

Vi kommer hinna äta många chokladbiskvier under tiden. Najs. 

Eller Najz som hon skulle sagt.

Du ville kyssa bort varenda tår sa du. Men nu vet vi, det går ändå, för tårar som rinner är inte alltid av ondo. Men du får gärna kyssa mig ändå.

Idag är en bra dag, jag mår bra och skrattar massor hela tiden. Det är så himla skönt att ha sådana dagar ibland, för att liksom bli påmind om vad man kämpar för, vad det är man vill nå tillbaka till. Vi har pratat om det, jag och min psykolog Malin, att målet är inte att jag ska sluta känna, sluta reagera. Ett tag var jag så likgiltig och tillät mig knappt att känna alls. Så är det inte längre, jag känner igen. Givetvis känner jag inte bara glädje och ljus, livet kommer alltid kantas av dippar. Jag kommer gråta ibland, och jag ska inåt bli rädd då. Det är friskt att gråta.

Jag minns först gången jag grät som vanligt, det var några veckor sedan. Mitt i tårarna började jag skratta och jag sa till Alexander "detta är vanliga tårar Alexander, det är inget mörker. Jag mår inte dåligt, jag bara gråter. Det är nog såhär vanliga människor känner sig när de gråter!" Han skrattade och kramade om mig och sa att gråt du bara, fortsätt. Vi visste både att detta inte var något sjukt, det var ingen hemsk ångest inblandad, bara vanlig saknad och blödighet. Det var så befriande och gråten övergick nästan i glädjetårar.

Innan jag blev sjuk grät jag väldigt sällan, särskilt inför folk. I höst har jag gråtit som aldrig förr, men det har inte varit friska tårar. Känslan av att gråta bara för att man är lite trött eller känslig nu är därför ovan för mig, men jag gillar den. Det är himla skönt att gråta friska tårar.

Men idag, idag är jag inte på gråthumör. Jag är glad.
Det är fantastiskt det med.