framtiden är vår.

I lördags när jag kom upp ur källartrappen, röd i ansiktet efter jobbigt gympapass och allmänt ofräsch stod min älskade, bättre hälft, bästa vän och pojkvän i min hall med en ros i handen. Så viskade han att han älskar mig och pussade mig på munnen. Jag höll på att trilla ner för trappen igen så glad och överraskad blev jag. 

Tänk att han mitt i allt elände och mörker vill vara min. Det gör mig alldeles varm i hjärtat. 

och jag ska gå i hennes skugga tills hon trampat upp ett spår. sen ska jag lyfta hennes händer och säga - där ser du själv hur högt du når.

just nu är det svårt att gå, som när jag staplade upp för trappan i pappas skor häromdagen. 

men på något sätt ska det lösa sig, nu har jag börjat. och det blir bra. det måste det bli.  

att nåt så litet kan göra mig så glad.

När jag jobbade i somras blev jag helt kär i denna lilla fina tändsticksask för 10 kr. Jag tycker den är så fin att jag kan stanna upp och bara titta på den ibland, precis som jag ibland tar upp stenarna jag fått av A i min hand och blir glad av dem. Sånt gillar jag. 

om att ta tag i saker och vara nöjd över det.

Såhär har jag suttit hela kvällen, med massa tända ljus och mysmusik. Jag har börjat (äntligen!) på mitt projektarbete, läst in mig på ämnet och formulerat ett första provisoriskt syfte. Stolt över mig själv. Nu har jag börjat. Närmre än såhär har jag aldrig varit att bli klar. 

Heja mig.  

och jag ska hålla mig i även när det vore smidigast att bara falla.

Pappa har byggt en gunga till oss, fast att vi är nästan vuxna nu. Den är perfekt att sitta och filosofera på, äta frukost på, skratta och prata hemlisar på. Sedan kan den gunga jättehögt också, sådär så att jag får hysteriska anfall för att det är så läskigt och roligt på samma gång. En gång fick Alexander för sig att jag skulle hoppa av gungan i farten ner i hans famn, det slutade med en krasch och sedan dess försöker jag hålla mig i även när det kittlar som mest. Säkrast så. 

Idag fick gungan vara en liten viloplats när jag kom hem efter en simtur. Satt där i höstsolen och njöt en stund, hörde om någons dag och talade om att jag älskar. 

Små fina stunder i livet. Stunder jag ska komma ihåg. 

när man har lust att ge upp innan man ens börjat.

Kanske känner ni också så ibland? Känslan av att liksom ha fastnat, inte orkat upp? Kanske i små saker eller i livet självt. Just nu sitter jag och försöker sparka igång mig själv att ta tag i mitt projektarbete och känslan av hopplöshet infinner sig. Jag inser hur vansinnigt många timmar jag kommer få spendera framför en dataskärm, hur många gånger jag kommer slänga allt i golvet och bara vilja ge upp. Kanske faktiskt också göra det. 

Nu tänker jag unna mig en lång simtur innan jag cyklar hem och fortsätter med skolarbete. Längtar tills jag är klar med detta. Ett år lär det ta. Det får det väl vara värt. 

konsten att göra saker mysigare än de är.

När man kan göra saker mysigare än de är, då försöker jag göra det. Därför tände jag i brasan när jag kom hem från skolan och har sedan legat på golvet framför den och skrivit klart en uppgift som skulle lämnats in i maj. Jag ligger nästan alltid på golvet när jag ska uträtta saker, pyssla, skriva eller fundera. Golv är så bra. Just därför passade jag på att utnyttja mattan framför värmen och nu några timmar senare kan jag stolt säga att jag är klar med mitt arbete. Heja mig. 4 månader försent kunde blivit fler. 

De övriga två läxor som jag planerat att göra klart idag får vänta. Nu har jag varit duktig nog. För, när man kan göra saker mysigare än de är, då försöker jag göra det. Så nu ska jag krypa ner under mitt täcke och läsa. Somna i tid för en gångs skull så att jag imorgon orkar göra klart det jag skulle gjort idag. 

Man får inte vara dum vet ni. 

om att tävla om kärleken. och förlora.

Senast igår hånade jag min man för att han älskar frukost nästan mer än mig. Faktum är att jag nog kan ta bort det lilla ordet nästan. Ibland när vi ska sova hör jag en liten röst som viskar i mitt öra, Jonna vet du vad jag längtar efter? och jag tänker i mitt lilla förblindade kärlekstillstånd att han ska säga något i stil med att  få vakna upp bredvid dig och vara lycklig över att det är vi. (Så tänker nämligen jag.) För att inte avslöja mig låtsas jag vara ovetande av hans kärlek och säger

- Nej älskling jag har ingen aning, vad längtar du efter?

Svaret svider. 

- Frukost. 

Han säger det med en sådan längtan i rösten att jag inte kan ta fel - jag och dagens första mål alltid kommer vara konkurrenter om kärleken från A. En tuff strid, i alla fall om man går in för att vinna. Vad jag har för chans mot havregrynsgröt och stekt ägg liksom? Så jag får ge mig, se kampen förlorad och inse att det ändå är helt okej. Frukost är gott. I alla fall de dagar man får äta den tillsammans. 

För Alexander gillar chokladbollar till frukost. Det gör jag med. 

här och ingen annan stans.

Jag inser att jag är lyckligt lottad som har vänner som kommer hem till mig i mysbyxor, som kryper upp i soffan och bara är. Vänner i vars sällskap fil duger som kvällsmat och man inte bryr sig om något annat än varandra. En kravfri gemenskap att bara vara i, vila i, hoppas i, längta i och leva i. Det är värdefullt.

Vi ses varje söndagkväll hemma hos varandra, pratar om livet eller pratar om ingenting. Två timmar i veckan avsatta för vänner, nya och gamla, som bara vill få sitta i någon annans soffa den kvällen, som vill pausa från resten av livet och ta del av varandras tankar. 

Jag minns en gång för flera månader sedan när jag var så trött att jag inte orkade någonting. Jag släpade mig ur min egen soffa och gick istället och la mig i Marias. Blev serverad te och en macka, och fick sedan ligga kvar där. Trött och blek. För att det var det jag behövde. Och för att de såg det. 

Jag älskar att göra mig fin ibland, gå på fest eller annat partaj. Det finns bra saker i att anstränga sig för att skapa trevliga kvällar, stunder att minnas, kvällar som är lite extra. Men det är farligt om man tror att det enda sättet att umgås är i kavaj och ögonskugga, med finmiddag och efterrätt. Om man tror att det bara är de stunderna som räknas. För så är det inte. 

Just därför älskar jag våra tjejkvällar. För att det är så långt ifrån uppklädda, förberedda festliga kvällar det kan komma. För att det enda vi gör är dricker te och pratar. För att det allra enklaste är det vackraste. För att det ger mig så mycket energi och kärlek att jag blir alldeles varm i hjärtat. 

Och just när jag sitter där, ler åt någon, möter någons blick eller får lyssna till någons berättelse så känner jag 

här vill jag vara. Här och ingen annan stans. 

when the darkness inside you make you feel so small.

jag ska lära mig tycka om dig.

Tänk om det gick att bestämma sig för att gilla hösten, om det gick att älska känslan av att cykla hem i ösregn och frysa om händerna på morgonen innan vantar blivit en vana? Det kanske går att inte ogilla mörkret, rusket och kylan? Det vore hur som helst väldigt smidigt, för höst är det och det kan man inte göra så mycket åt.

Kanske är det så med många saker i livet. De bara är, de bara kommer. Och det kan man inte påverka, hur skönt det än vore att få livet lite mer som man vill. Så kanske är det dags att bara bestämma sig? Inte bara för att härda ut, utan faktiskt också att man tycker om det.

Jag ska försöka. Kära höst, välkommen. Äntligen... åå, där tog inspirationen slut. "Äntligen dags för mörker, blåst och frusna tår" Det klingar inte bra, än gillar jag det inte. Men. Jag ska fundera, komma på ett sätt att gilla denna årstid. Mest för min egen skull.

Har du några tips?

nytt.

ja, lagom till höstrusket fick jag lust att köra lite sommar-tema på bloggen. det blir allt mer mobilbilder här, lite tråkigt men mycket smidigt. för det finns så mycket fint att dokumentera i små stunder, stunder jag vill visa er.

Vi bygger huset på ett berg, på en stadig grund som inte rubbar sig.

Jag gillar söndagsskolesånger, de där om att Gud är lika nära som plåstret på min hud, de om att Jesus älskar alla barnen och att bara den som vandrar nära marken kan se under som sker. En av de sånger jag fick lära mig som liten handlade om att bygga sitt hus på ett berg, på en stadig grund som inte rubbar sig, när stormen kommer får man ändå frid i huset ändå. Så sjöng vi. 

Så sant.

Just nu håller vi på att rusta upp min församlings samlingslokaler. Kyrkan är ju själva medlemmarna och inte lokalen, men vi måste ju ha någon byggnad att driva vår verksamhet i, och den behöver fixas. Därför byts det fönster, målas väggar och renoveras i största allmänhet. Vi gör det tillsammans och alla behövs. Noah 7 år kollar runt så att alla har det bra och hjälper oss att inte glömma att det är viktigt att pausa och prata ibland, någon annan monterar kök, en tredje sågar lister och jag målar väggar. Jag kan inte snickra, jag vet inte hur man drar el, men jag kan måla, så det gör jag. Noah kan prata och liva upp så det gör han. Det är fantastiskt!

Jag tror vi bygger på ett berg. På något som håller, på något som bär. Och jag tror Han välsignar vårt arbete. Hur skulle det annars kunna vara så turligt att vi har både snickare, elektriker, rörmokare, målare, inredare, underhållare och extremt duktiga fika-fixare i ett och samma gäng? I den familjen som kallas församling. 

Det är grejer det. 

då det liksom hugger till.

En så fin kväll, underbara vänner, massa skratt och mysig film. Ändå slår det mig i magen så hårt - man ska inte se en gullig kärleksfilm med 1000 kyssar i slutet om den man vill pussa inte sitter i soffan intill. Och det kan inte hjälpas att det nu känns lite ensamt att krypa ner i sängen vi inatt låg två i. 

Vi har aldrig bott närmare än 2.5 mil ifrån varandra, aldrig kunnat ses helt spontant. Jag är van att inte få någon godnattpuss. Det funkar bra. Vi har varandra även när det nu skiljer många fler mil än 2.

Men ibland kan det inte hjälpas att man saknar någon så att det gör lite ont. 

Och gärna hade du fått ta mitt täcke inatt med. 

du säger, det är klart jag ska vara med er.

Vad fint det är när man har vänner som vill se på film en vanlig måndagkväll. Som berättar alla detaljer i filmen innan de hänt och som får mig att skratta så jag gråter. Som låter mig komma dit trött i myskläder och bara vara. Och som får mig att må så bra. Tack. Ni gör mitt liv så fint. Ni och många andra.