Jag inser att jag är lyckligt lottad som har vänner som kommer hem till mig i mysbyxor, som kryper upp i soffan och bara är. Vänner i vars sällskap fil duger som kvällsmat och man inte bryr sig om något annat än varandra. En kravfri gemenskap att bara vara i, vila i, hoppas i, längta i och leva i. Det är värdefullt.
Vi ses varje söndagkväll hemma hos varandra, pratar om livet eller pratar om ingenting. Två timmar i veckan avsatta för vänner, nya och gamla, som bara vill få sitta i någon annans soffa den kvällen, som vill pausa från resten av livet och ta del av varandras tankar.
Jag minns en gång för flera månader sedan när jag var så trött att jag inte orkade någonting. Jag släpade mig ur min egen soffa och gick istället och la mig i Marias. Blev serverad te och en macka, och fick sedan ligga kvar där. Trött och blek. För att det var det jag behövde. Och för att de såg det.
Jag älskar att göra mig fin ibland, gå på fest eller annat partaj. Det finns bra saker i att anstränga sig för att skapa trevliga kvällar, stunder att minnas, kvällar som är lite extra. Men det är farligt om man tror att det enda sättet att umgås är i kavaj och ögonskugga, med finmiddag och efterrätt. Om man tror att det bara är de stunderna som räknas. För så är det inte.
Just därför älskar jag våra tjejkvällar. För att det är så långt ifrån uppklädda, förberedda festliga kvällar det kan komma. För att det enda vi gör är dricker te och pratar. För att det allra enklaste är det vackraste. För att det ger mig så mycket energi och kärlek att jag blir alldeles varm i hjärtat.
Och just när jag sitter där, ler åt någon, möter någons blick eller får lyssna till någons berättelse så känner jag
här vill jag vara. Här och ingen annan stans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar