ja, typiskt nog började det SPÖREGNA precis just när jag skulle cykla hem från Mollys. Jag kunde nästan lika gärna simmat hem i svartån - så blöt var jag. Men mamma tog emot mig i hallen med en varm skön handuk och kvällen har spenderats i hennes sköna badrock. Det är skönt att bli sådär extra ompysslad ibland. att få känna sig liten och i behov av omvårdnad.
jag vill aldrig bli så stor att jag inte får vara liten ibland. det får mig att tänka på en låt vi alltid sjöng i söndagsskolan:
Bara den som vandrar nära marken kan se Dina under Gud,
låt oss aldrig bli så stora,
att vi inte ser de små -
larven som kryper,
myran som stretar
och barn som lär sig gå.
NEJ. bara den som vandrar nära marken kan se dina under Gud
låt mig aldrig bli så stor att jag inte ser de små. och låt mig aldrig bli så stor att jag inte längre kan känna mig liten. Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar