Imorgon ska jag på det andra barnkalaset på 4 dagar. Jag gillar't. Barn är härliga. Så ärliga och tydliga med vad de känner och vill. Jag tar gärna hand om barn, leker med dem och kramar dem. Något av det finaste är när de ger tillbaka och visar sin kärlek till mig. När lilla Anna lägger huvudet mot min axel samtidigt som vi dansar vals till "Här dansar Herr Gurka", eller när Frida kryper upp i mitt knä och sedan stannar där resten av middagen, eller när Stina ropar mitt namn högt över hela kvarteret bara för att säga hej, eller när Isac vill att jag ska sitta i baksätet i bilen bredvid honom istället för i framsätet när vi är på väg till dagmamman och skolan. Alla små saker, små bevis på att någon tycker om mig. Jag blir lika glad varje gång.
Ett väldigt tydligt sådant "bevis" fick jag höra häromdagen. Susanne, mamma till Dante 4 år berättade för mig att när jag hade sjungit mitt solo i musikalen hade Dante petat på henne och sagt:
- Titta mamma, nu sjunger hon som älskar mig!
Jag ler varje gång jag tänker på det. Jag tror aldrig att jag har sagt rent ut att jag älskar honom, men uppenbarligen har han förstått att jag tycker om honom ändå. Det är det fina med barn. De bara är, tror och känner´, utan att tänka att de själva inte är värda att älskas. Vi borde alla tänka mer som dem, titta på folk i vår omgivning och konstatera att det är människor som älskar oss. Just för att vi bara är och finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar