Så stolt över mig själv.

Nu har jag en sak, en ynka sak kvar - sedan är jag klar. Jag är så sjukt stolt över mig själv. Det här året har verkligen inte varit lätt. Men jag tog mig igenom det. Jag har läst ifatt alla de kurser som lades på is i höstas, jag har till och med kunnat behålla ungefär samma nivå i betyg. Jag klarade det! Herregud.

Mamma sa häromdagen "Jag kommer ihåg när vi satt där hos Lotta, du jag och pappa, och pratade om hur du mådde. Då var det verkligen inte säkert att du skulle kunna ta igen skolan."  Då räknade vi med att jag skulle behöva ännu en termin i höst för att kunna få mitt slutbetyg. Det var till en början en fasa men jag vande mig vid tanken på ett fjärde år i gymnasiet och accepterade till slut att det troligtvis skulle bli så. MEN - det blev inte så. JAG KLARADE DET.

Idag sitter jag i min studenttröja, jag har skickat in min inlämning och i morgon har jag ett litet seminarium. Jag är klar. Känslan är helt underbar. Jag är så stolt. Jag klarade det. Det gick. Fy 17 vad bra jag är.

om att vara ett vi, ett alltid, alltid, vi. och att vara det genom allt.

Alltid, alltid vi.

Jag är så stolt över oss. Över att vi har klarat denna hemska höst och vinter. Över att vi höll om och höll ut. Över att vi tog oss igenom det. 

Jag är en öppen person som kan dela med mig till många av det mesta. Men det allra allra innersta, det har ingen förutom Gud sett. Av alla människor som finns i mitt liv är ändå Alexander den som kommit mig så nära det går. Som vet allt och lite till. Jag kan visa allt för honom, berätta allt för honom och dela allt med honom. Det är fantastiskt. 

Idag väckte han mig med pussar, körde mig till sjukhuset, höll mig i handen hela vägen, torkade mina tårar, höll min arm för att hjälpa mig genom undersökningen, torkade bort allt jag hostade upp timmen efteråt, pratade med mig fast jag inte var vaken, lyfte upp mig så jag kunde dricka, torkade ännu fler tårar, skötte all kontakt med personalen, hjälpte mig till blodprovet, hämtade saker i bilen som jag glömt, hjälpte mig när jag mådde dåligt på provtagningen, hjälpte mig på toaletten, höll i mig vart vi än gick och såg till att jag mådde så bra som möjligt. Inte en enda gång ryggade han tillbaka och vek av från min sida. 

Jag hade aldrig klarat den här dagen utan honom. Men jag hade heller inte klarat det senaste året utan honom. Vi är mer sammansvetsade än någonsin nu. Man tvingas liksom bli det när man älskar varandra och den ena parten är sjuk. Jag har inte orkat dölja något, vare sig det handlar om mörker eller om slangar i halsen och han har hanterat det så bra. Jag är så stolt över honom som har orkat, över hans mod. Men också över mitt eget. För man känner sig inte så värst het när man kräks och visar mörkret inom sig för någon man vill ska tycka man är snygg och underbar. Det har varit läskigt, så otroligt utelämnande. Samtidigt är jag trygg nu. I dag var jag bara tacksam och glad över att ha honom vid min sida. Jag visste hela tiden att han älskar mig även när jag kallsvettades och klöktes. Jag visste att han inte skulle gå. 

För hade han inte velat stå vid min sida när det stormar och jag är allt annat än vacker - då skulle han ha gått för länge sedan. 

om att misslyckas med något man ville klara av.

Det gick inte bra på gastroskopin, det gick inte alls bra. Jag fick lugnande innan undersökningen men flippade tydligen ändå ur och blev helt hysterisk när de körde ner slangen i halsen på mig. Jag minns inte så mycket av vad som hände efter det, men läkaren ropade på Alexander som fick komma och hålla fast mig för att jag inte skulle kunna dra ut slangen.

Nästa sak jag minns är att jag ligger i ett annat rum och gråter hysteriskt. Det gjorde jag i 45 med några korta pauser för hosta, spott och minuter där jag somnade. Alexander satt hos mig, höll mig i handen och sa att jag var jätteduktig. Dessa 45 minuter upplevde jag som ungefär 5. Allting var luddigt och jag kunde inte röra mig eller prata.

Jag fick i efterhand veta att de hade avbrutit undersökningen innan de ens hunnit ner till magen eftersom jag blev så panikslagen. Jag måste därför göra om detta igen, men då ska jag få sova. Tack och lov.

Jag hade förväntat mig en riktigt tuff undersökning men jag hade trott att jag genom att andas lugnt och tänka på något annat ändå skulle kunna härda ut. Jag hade förberett saker att tänka på, sånger att nynna i huvudet och böner att be. Allt detta var som bortblåst när jag väl låg där. Det var helt enkelt otroligt obehagligt och mina reflexer att ta bort det som orsakade obehaget var starkare än den dubbla dos lugnande jag fick.

Tyvärr.

När jag blivit lite piggare och slutat gråta fick jag gå till LAB och lämna blodprover. De tog 8 rör med blod vilket tydligen var mer än jag klarade av för jag blev jättedålig även där och tuppade nästan av. Stackars Alexander fick hjälpa mig där jag låg och kallsvettades. Usch.

Ja, tyvärr blev det ingen höjdardag. Jag hade sett fram att få denna gastroskopi gjord, längtat efter att det ska vara över. Nu har jag varit spänd inför denna dag i flera veckor - och så måste jag göra om det. GAH. Tack och lov att jag ska få sova. Hoppas det går bättre då. Tack för all omtanke inför idag.  Och alla ni som klarat av att göra en gastroskopi - jag beundrar er. Verkligen.

om att bära någon på sin rygg och samtidigt bli buren själv.

På väg hem idag möttes jag av två guldklimpar på cykel på väg att hämta storebror på skolan. En vurpa, tårar och skrik senare slutade det hela med att jag fick bära lilla E på ryggen till skolan och tillbaka medan mamma C försökte rädda situationen. Efter några utbrott på hemvägen slutade det hela med sagostund hos mig med stora tjejen. Sedan fick vi sällskap av lillan med och kastade kottar, gjorde grässoppa och gungade i trädgården. 

När jag gick där med lilla E på ryggen kom jag att tänka på hur Gud har burit mig det senaste året. Givetvis har han alltid burit mig, men lite extra just senaste tiden. Och precis som lilla E höll i mina flätor för att inte trilla ner har jag hållit Gud i handen för att orka igenom mörkret. Samtidigt har jag inte orkat prata så mycket med Honom utan mer bara suttit där och litat på att Han tar hand om mig. Precis som lilla E idag bara satt på ryggen och tittade sig omkring. Förutom när hon sa 

Jonna mitt huvud hoppar!

Då log jag med hela hjärtat och sa, ja så kan det blir älskling. Som att rida på en häst. Lilla E höll med och sedan gick vi vidare, lilla E och jag. Och precis som jag har varit i kaos senaste året, mitt huvud har precis som guldklimpen på min rygg idag skumpat omkring rätt rejält. Då har Gud liksom viskat, att 

ja, så kan det bli älskling. livet går upp och ner, men jag är med dig. Och jag håller med, och nu går vi vidare, Gud och jag. 

olika saker i mitt huvud denna afton.

Den här tröttheten skrämmer mig lite. Jag går som i dvala, matt i både huvud och kropp. Jag antar att det är allt kring skolan som tar ut sin rätt. Jag borde egentligen inte ha kunnat ta igen min sjukskrivning under våren men det har jag gjort. Det känns skönt och är värd dimman jag lever i nu.

Även om jag är trött så mår jag bra. Jag är glad och känner inspiration i vardagen. Jag bara längtar efter energi att orka genomföra saker jag vill. Men det kommer väl får vi hoppas.

På tisdag ska jag åka till Eksjö för att göra en gastroskopi vilket jag är nervös över. De ska titta i min mage och se vad som är fel eftersom jag har så mycket problem med den. Ska bli skönt att få det gjort även om jag inte ser fram emot undersökningen.

Nu ska jag sova tror jag, lång vecka framöver och vore skönt att orka med den.
Godnatt.

om en vardag tillsammans.

Jag har alldeles kommit av mig vad gäller att fota min vardag. Jag tog i alla fall en liten bild igår ute i Söråsen. Solen sken och allting var sådär perfekt som livet är ibland. Jag har haft fina dagar ute i lugnet men är ändå inte piggare. Har dock hållit mitt löfte och inte pluggat utan istället tagit det lugnt för att ladda batterierna. Jag har bland annat tagit två sköna bad i badtunnan och läst en ganska dålig bok i kvällssolen. Jag hoppas jag orkar med veckan som kommer även om jag inte lyckats få tillbaka energin. 

Är så tacksam för mitt andra hem ute i skogen. Tycker så mycket om att vara där. Att gå och hälsa på kalvarna i hagen, gräva lite i ett trädgårdsland och bara spatsera omkring. Och det bästa av allihop är att jag får ha min Alexander inom räckhåll. Så fint att ha vardag ihop. Idag sa Alexander "Jag tycker så mycket om oss, vi är så vardagliga och bekväma med varandra." Jag håller verkligen med. Ute i Söråsen är vi sällan i samma rum, ofta kanske vi håller på med olika saker. Men vi kan vinka till varandra på håll, skicka en slängpuss och sedan fortsätta med sin syssla. Vi måste liksom inte vara nära alltid. Vi kan ha en vardag ihop där var och en gör sitt men ändå tillsammans. 

Tänk vilken lycka ändå.

om energi som inte finns och en helg att ladda på.

Jag är trött, slut på energi och kraft. Jag behöver en lugn helg och det tänker jag ta. Skolan får vänta till nästa vecka och jag ska inte tänka på plugg i helgen. Istället ska jag åka till Söråsen och ligga i en solstol, kanske baka lite chokladbollar och pussa på Alexander som flyttat hem eftersom folkhögskolan slutat. Jag ska ladda batterier och bara vara.

Det brukar hjälpa, fylla på med kraft och få mig att må bättre. Den sista inlämningen hinner jag skriva i nästa vecka och då med förnyad energi.

Men i kväll ska jag på kalas och sedan på konsert. Det blir kul, alldeles lagom.
Hoppas ni får en fin kväll och helg. KRAM.

det måste vi tro.

En trött dag som sagt, en jobbig känsla i magen. Lyckades plugga lite grann i alla fall. Sedan gick jag på picknick med en vän och då blev det bättre. Gick en lång promenad förut, skönt att rensa kroppen och huvudet lite. Nu ska jag försöka sova, hoppas det går bättre idag...

Ja, tråkiga inlägg idag. Har inte så mycket att dela med mig av just nu. Mer än att livet är både upp och ner. Idag var det ner, imorgon vänder det. Det måste vi tro.

för ibland hjälper det inte att räkna får.

Godmorgon från soffan. Sov som en kratta i natt, mycket som snurrade runt i huvudet. Idag är jag hemma och försöker beta av de sista grejerna som ska fixas i skolan. En större inlämningsuppgift och en mindre redovisning. Hoppas komma en bit på vägen i alla fall.

Känner mig lite småsjuk och är trött som få. Hoppas det ger med sig!

HEJ.

Hej alla ni som nog hittat hit på grund av en länk från Facebook. Kul att ni ville kolla in vad jag skrivit. Välkomna tillbaka :) Har du någon fråga, tanke eller bara vill säga hej blir jag glad för en kommentar. KRAM.

Om att bestämma sig för att nu får det vara nog. om att släppa komplex och istället bli stolt.

Jag har haft komplex för min ansiktsfärg så länge jag kan minnas. Jag blir alldeles röd (ja nästan lila) i hela ansiktet när jag har tränat och har under hela min uppväxt fått väldigt många kommentarer kring just detta. Tyvärr har mina tankar kring just detta samt skammen och rädslan för kommentarer fått mig att inte vilja träna i offentliga sammanhang. Jag har helt enkelt låtit bli att utsätta mig för situationer där andra kan se hur röd jag blir. 

Det här är ju väldigt tråkigt. Tänk vad mycket jag har missat egentligen. Alla löprundor i stan som aldrig blivit av (och kanske just därför inte heller skett särskilt ofta i skogen heller), alla spontana fotbollsmatcher som jag istället för att vara med och spela har tittat på från bänken, alla idrottslektioner som jag skulle kunnat kämpa hårdare. Nu har jag istället låtit bli. Mardrömmen var de gånger idrotten låg precis innan lunch på schemat så att jag var tvungen att visa mig för alla i hela matsalen med en ansiktsfärg lika röd som tomatsoppan. Jag gjorde det, men plågades. 

Idag bestämde jag mig. Nu får det vara nog. Jag tänker hädanefter inbilla mig att folk stirrar på mig för att de är så imponerade över att jag tränar snarare än för att mina kinder är röda. Jag tänker säga till mig själv "om någon nu är så dum att de tänker något konstigt om mig, då fokuserar de inte tillräckligt på sin egen träning, eller så tränar de inte alls." Jag hoppas det kommer funka. För idag har jag bestämt mig för att detta komplex inte ska få hindra mig i vardagen mer. Jag ska glatt och stolt springa omkring med mitt röda ansikte. Då kanske jag kan börja plågas mer av mjölksyra snarare än negativa tankar om mig själv. Och det, det kommer göra mig gott. 

om att må bra en dålig dag och vara ledsen en bra.

Idag var en grå dag, en seg måndag helt enkelt. En dålig dag. Men jag mådde inte dåligt för det. Det är så himla skönt. Jag har haft alldeles för många riktigt dåliga dagar så det räcker nu. Jag går liksom inte runt och tror att livet bara består av bra dagar för andra människor, för friska människor - givetvis finns det bra och dåliga dagar. Faktum är att jag nästan njuter av "dåliga" dagar nu, av dagar som idag. För det är normalt. Vad som inte är normalt är däremot att gå runt dag efter dag, vare sig de är bra eller dåliga och må skit. Det gör jag inte längre.

Vad jag menar är - det finns en skillnad mellan att en dag är dålig och att du mår dåligt. Vissa dagar kunde vara helt fantastiska i höstas, men jag, jag mådde ändå inte bra. Nu kan en dag vara ganska värdelös men ändå kan jag vara glad och må bra. Det är så befriande. För livet kommer ha både bra och dåliga dagar men jag vill kunna vara lycklig för det.

Kanske är det svårt för någon som inte upplevt en riktigt djup depression att förstå det här resonemanget, men ni som känner igen er - håller ni med?

en lugn dag i present.

Idag är en grå dag. Det regnar och jag är helt slut i kroppen efter gårdagens fest. Funderade ett tag på varför jag var så ofantligt trött men kom fram till att det är länge sedan jag var konstant aktiv från klockan halv nio på morgonen fram till klockan ett. Det var övning (jag sjöng på vigseln), festfix och stress på förmiddagen. Vigseln var underbar men jag var nervös för min sång som gick bra trots allt. Sedan var det 10 timmars fest med massa människor, där man skulle vara trevlig och le och vara glad. Och det var jag, men det tog på krafterna. Tog en liten paus och gick ett varv runt kyrkan med Alexander för att orka med och ladda om. Det var fint.

Idag har jag varit i kyrkan på förmiddagen men efter det endast sovit och vilat. Det behövs kan jag säga. Mina fötter gör för ont för att orka gå. Ger mig själv därför en lugn dag i present. Tack säger jag.

om ett liv med någon annan, både mitt och andras.

Igår var vi på bröllop, min fina kusin Josefine gifte sig med sin Kalle och allt var så vackert att jag höll på att börja gråta under hela vigseln. Solen tittade fram när vi kastade ris och minglade utanför kyrkan och sedan väntade en fantastisk fest. Det var god mat, fina tal, roliga spex och god tårtbuffé till avslutning. Efter det fick vi vinka hejdå till brudparet och önska dem all lycka i världen. 

Jag som aldrig brukar gå i skor med klack tänkte testa det igår. Jag ångrade mig bittert och fick gå barfota större delen av kvällen, ajajaj. Hur som helst var det en underbar kväll och det var så fint att få ha Alexander vid min sida. Jag är så himla kär i den mannen. Han kan få mig att skratta och längta efter framtiden. Igår sa han att jag skulle få sova på hans arm hela natten och i morse väckte han mig med massa pussar i hela ansiktet. Hur lycklig får man bli? 

Jag längtar efter ett liv med honom. Men jag har också ett redan nu. Det gör mig alldeles knäsvag av tacksamhet. Förhoppningsvis får vi bo närmre varandra i höst och det vore fantastiskt. Skulle vara så skönt att kunna ses spontant, ringa och säga "du, vi ses om 5 minuter jag har köpt glass" eller bara få ha lite mer vardag tillsammans. Men blir det så att vi får bo 5 timmar ifrån varandra så får det gå det också. Hellre det än ett liv utan honom. 

Tre saker som är fina idag.

Imorgon är det bröllop. Min fina kusin Josefine ska säga ja till sin Kalle. Det känns så himla fint.

En annan sak som är fint var när vi var på kyrkogården förut idag och hade urnsättning för morfar Knutte. Tror han skulle tyckt om den stunden.

En tredje sak som känns fint är min eftermiddag och kväll hos Andrea. Pysslade om henne som är sjuk och så njöt vi i kvällssolen på hennes balkong.

Ja, en bra dag helt enkelt. Ska berätta mer om varje sak ovan. Men det får bli en annan dag för nu ska jag sova. Jag ska upp tidigt imorgon och fixa inför festen, vigseln och lite annat smått och gott.

Godnatt!