Om att få känna den kärlek som jag alltid drömt om, om att äntligen vara nära igen.

Att få vila mitt huvud mot hans bröst, känna hans armar om mig, hans händer som drar igenom mitt hår och kramar mig så hårt han kan. Att få se honom, hel och välbehållen med bara några extra fräknar. Att få känna hans hjärta slå och höra när han viskar

jag har saknat dig.

Att få ha hans huvud i mitt knä på vår picknick inomhus, lyssnandes till hans äventyr och upptäckter. Att få höra honom fråga om hur mitt liv varit, se hans ögon le mot mig. Att få prata ifatt, skratta ifatt, kittlas ifatt och pussas ifatt. Att få knäppa våra händer när vi gått och lagt oss och tacka Gud för oss, för livet, för vår kärlek - tillsammans. Att få somna med hans armar om mig, alldeles intill.

Det är lycka för mig. Det är verkligen det.

Jag är så tacksam.

lilla E, fröken S och prins I - mina skatter i livet, tusen tack.

Hon växer så det knakar mitt lilla charmtroll. Senaste tiden har man fått se mer av hennes personlighet, hon har verkligen blivit ett barn nu och är inte längre en bebis. Fantastiskt samtidigt som man ibland vill stoppa tiden, säga att "snälla var liten lite till, jag vill få vara viktig". 

Första gången jag höll lilla E var hon bara något dygn gammal och redan från start har jag tagit mycket och ofta hand om henne. Jag minns hur hon kräktes i min säng så att jag fick skrubba madrassen, hur hon skrek i min famn tills hon grät av utmattning och hur hon knöt sin lilla hand om mitt finger. Underbara, älskade unge. Nu har hon blivit stor, "kan själv" och vill inte kramas eller sitta i knät. Jag har tur om hon ens vill följa med mig på promenad. 

Det ville hon idag. Vi gick och letade efter ankor att titta på och affärer att hitta klänningar i. Hon fick en ballong på apoteket och valde den med en pingvin på. Hon satt i sina coola solbrillor och var en stor tjej. Ovanligt, men jag inser att det är mysigt det med. 

Jag har bestämt mig för att vara en del av hennes och hennes syskons liv. Någon deras mamma kan ringa när hon behöver hjälp eller någon att få rymma hemifrån till. Någon som är lite för snäll och bjuder på glass innan maten men också någon som vågar säga till och forma dem till fina människor. 

Jag vill fortfarande vara någon som får höra "Heeeeeeeej Jonna" när hon kommer utanför dörren, jag vill fortfarande bli bjuden på grässoppa och hoppa hopprep om kvällarna. Och jag inser att man kan nog vara viktig även om man inte byter blöjor och torkar kräks. Att få ha en storasyster ibland som bara är och ger tid - det kan vara en stor gåva. 

Den vill jag ge. 

om den lilla sjuklingen.

Idag hade jag läkartid som vanligt, och eftersom att jag vet att ni är många med erfarenheter av depressioner som läser min blogg tänkte jag berätta om resultatet. Jag har valt att vara väldigt öppen med min historia och tillfrisknande från mörkret. Ibland är det läskigt men jag hoppas och tror att jag genom det kan hjälpa någon annan.

Jag fick träffa min läkare som sagt. Fantastiska Pelle. Han lyssnade på mig, skrattade när jag sa att jag tjurat lite över att inte kunna säga "det är bra nu." Han tror att det var en tillfällig dipp nu i dagarna och jag håller med. Vi bestämde att jag ska börja trappa ner på medicinen i slutet av sommaren. Jag har mått bra nu i några månader och man bör medicinera minst ett halvår efter att man känner sig frisk.

Vi pratade också om att jag känner att jag inte är stark nog att stå på egna ben. Jag släpptes väldigt tidigt från min psykolog (delvis för att hon skulle byta jobb och inte ville koppla in ytterligare en människa i min terapi) och jag kan känna att jag inte är färdig. Jag har vissa verktyg, jag mår ju bättre nu. Men samtidigt känns det som om jag skulle kunna trilla ner i mörkret igen väldigt lätt. Så vill jag inte ha det. Jag vill inte bara bli frisk - jag vill bli fri.

Därför föreslog min läkare att jag ska få en ny psykolog ett tag igen. Detta för att se till att jag blir stark och får hjälp att kämpa mot mörkret så det inte tar över igen om ett tag. Det känns fantastiskt. Är SÅ tacksam för den professionella hjälp jag får, både av Lotta (min helt fantastiska kurator), Pelle (min läkare) och Malin (min f.d. psykolog) samt nu den nya psykologen. Helt ovärderligt att ha kunniga människor som stöttar. TACK.

Jag fick också veta att jag ska genomgå en gastroskopi (man kör ner en slang i halsen och filmar insidan av magen) eftersom Pelle inte höll med den andra läkaren om den bedömning som gjordes på min mage. Känns läskigt att göra undersökningen men riktigt skönt att problemen reds ut ordentligt.

Ja, det var nog allt från den lilla sjuklingen. Jag hoppas ni som är intresserade av min sjukdom finner dessa "tråkiga" inlägg värda att läsa ändå. Kram på er!

om sorgen över en förälskelse som aldrig blev vår, men också om tacksamheten över att det bär. även över de mörkaste hav.

Ni kanske tycker jag tjatar och det gör jag antagligen också. Men jag är löjligt kär i den här mannen. Han är bäst och vi har verkligen blivit ett starkt team han och jag. Han är min bästa vän, min bättre hälft och min kärlek. Han känner mig utan och innan, vet allt om mig. Han har sett mig när jag var som sjukast och också de stunder då jag har mått bra. Han har älskat mig ut ur mörkret. Få hade orkar det han tvingats gått igenom - hjälplös intill någon som mår så dåligt. 

Vi blev tillsammans förra våren och jag blev sjuk på sensommaren. Med andra ord hade vi inte många månader att bygga en relation på innan mörkret kom. Depressionen berövade oss på många sätt den första tiden i vårt förhållande, då man ska vara så förälskad och lycklig. Bekymmersfri.  Istället kastades vi in i något som är en utmaning även för par som varit gifta i tiotals år - att hålla ihop även när det stormar och någon i förhållandet mår riktigt dåligt.

 Ibland kan jag vara ledsen över att vi aldrig riktigt hann vara nykära och sväva på moln. Att rosa skimmer byttes mot läkartider, mediciner, biverkningar och kamp. Det är inte rättvist. Men kanske kommer den tiden nu istället och kanske blir den därför ännu bättre. För nu har vi minst sagt tvingas stå fast vid de beslut som togs för ett år sedan, vi har kämpat i motvind i ett halvår. När nu jag mår bättre kan vi vara trygga i varandra på ett helt annat sätt och därför också njuta desto mer av att få vara tillsammans. 

För nu vet vi att det bär. 

det räcker nu, jag vill inte mer. okej?

I morgon har jag återbesök hos den läkare som tog hand om mig akut i höstas. I början av min medicinering hade vi kontakt varje vecka, sedan varannan och efter det lite mer sällan. Nu var det länge sedan vi pratade - säkert 4 månader sedan - och det ska bli skönt att träffa honom igen. Jag hade tänkt säga att allting var bra nu, att vi nog kan räkna med att jag är frisk. Men de senaste dagarna har jag inte mått bra och det skrämmer mig lite. Jag ville kunna säga till honom att "hörru, det är bra nu". Det kan jag inte. Tror jag.

Jag pratade med Alexander igår, berättade hur ledsen jag är över att inte vara frisk. Han säger att det kommer gå över, att det blir bra till slut. Jag hoppas han har rätt.

Jag vet inte varför det har blivit sämre igen. Min motståndskraft mot tankarna är mindre än för några veckor sedan, jag är trött, ibland stressad och väldigt omotiverad. Det är tungt. Jag hoppas innerligt att det vänder. Som en vän sa:

Det räcker nu.

Det gör det verkligen.

Det räcker nu.

Nu.

för du säger att du vet men jag säger att gå en mil i någons skor först. då vet du. kanske.

Ny dag idag. En jobbig dag. Lite läskigt. 

Orkade inte gå till kyrkan på möte som planerat utan var hemma och pluggade. Det gick riktigt bra trots allt och kvällen blev rätt okej ändå. Gick en mysig promenad med mor och far och vi blev bjudna på te hos pastor med fru eftersom vi mötte dem på vägen hem. Mycket trevligt och spontant. 

Nu har jag pluggat lite till, väntar på att A ska ringa från Israel och säga godnatt. Idag är troligtvis sista dagen med internet på en vecka så jag vill passa på att få prata med honom lite.

Sedan ska jag sova, hoppas på att vakna till en bättre dag imorgon. 

KRAM.

ifall ni ville veta om besök på akuten, pauser på landet och ett samtal från någon jag saknar.

Oj vilken helg. Lördagen bestod av plugg och besök av fina vänner och en söt mormor. På kvällen var jag på konsert och blev sedan hembjuden till Petter på kvällsmat ihop med trevligt folk. I dag var jag på gudstjänst men fick avbryta den (eller kanske snarare ändra formen av den) för att skjutsa en av mina favorittanter till akuten i Eksjö. Hennes man blev nämligen mycket dålig under gudstjänsten och fick åka ambulans till sjukhuset och jag körde hans fru så hon kunde få vara nära honom. Kändes skönt att få hjälpa till i den mån man kan när livet blir upp och ner för någon man tycker om. Nu mår både mannen och frun bra igen - tack och lov.

När jag kommit hem från akuten åkte jag istället till Söråsen eftersom Alexanders mamma ville hjälpa mig att sy om min balklänning. Så mysigt att komma "hem" dit igen. Stannade några timmar och hade det trevligt.

Helgen avslutades perfekt med ett långt samtal via Skype med min man som idag befinner sig i Jeriko på Västbanken. Skönt att äntligen få höra hans röst. Jag saknar ihjäl mig här hemma.

Ja - nu vet ni om min helg. Godnatt.

stora bröst och bilringar.

Idag hade jag bara två lektioner i skolan. Den ena var en redovisning och den andra ett prov. Jobbigt och skönt på samma gång att ha flera examinationer på samma dag. Hur som helst slutade jag tidigt och efter lunch i skolan åkte jag till mormor. Hon bjöd på bulle och så pratade vi om ditten och datten. Hon hade varit på banken alldeles själv och vi funderade på vad vi skulle hitta på för hennes pengar. En resa till London kanske? Eller Paris? Jag började rita lite, mormor ville ha badräkt på sig sa hon. När jag stolt visade mitt verk tyckte hon jag borde rita dit bilringar på oss båda och större tuttar på henne. 

Kära nån. Ja, lilla mormor. Men efter fika och tillritade bilringar (som ni inte ser här) åkte jag hem. Jag var så trött, la mig och vilade och såg på gamla avsnitt av Alla vi barn i bullerbyn. Sen somnade jag och vaknade av att Lisa kom in i mitt rum med kladdkakesmet. Najs. (Nu förstår ni var bilringarna kommer ifrån...) Hur som helst. Jag klarade denna vecka. Himla bra gjort. 

Hoppas ni får en bra helg! 

om en onsdag med kladdkaka och en mage som inte vill som jag.

Mitt liv består mest av plugg just nu. Plugg och kladdkaka. Idag har jag och Andrea ätit oförskämt mycket kladdkaka samtidigt som vi pluggat oförskämt mycket socialpsykologi. Delad pluggångest är sannerligen lättare att bära. 

Idag var jag hos bästa Lotta, min kurator. Länge sedan vi sågs nu och det var skönt och bra att prata igen. Så tacksam för den hjälp jag får genom henne. 

Magen är dålig, biverkningarna från medicinen suger just nu. Det är riktigt tråkigt och får mig att må lite dåligt. Men min bild av dåligt mående är väldigt förändrad efter min långa sjukdomstid med depressionen. Numera tycker jag det är helt okej att må dåligt - när jag vet varför. Klart det suger att må illa konstant och inte kunna röra sig som man vill. Det är jobbigt, men inte mer än så. Jag har så mycket annat som är fantastiskt. 

Ska försöka sova nu, även om det nog tyvärr får bli sittandes i natt. 

Godnatt på er alla. KRAM.

för jag har hittat dig, jag är din och vill förevigt vara det.

Jag fick ett kärleksbrev på posten idag. Jag höll på att börja grina så lycklig och rörd blev jag av allt fint min älskade man hade skrivit till mig. Vilken överraskning och vilken underbar påminnelse om att jag är älskad. Han säger att jag är hans och han är min. Ingenting i hela världen gör mig mer lycklig än det.

om hur man kommer sakna någons röst och om hur skolan kan ta knäcken på en.

I natt blev jag väckt (jag hade bett om det) två gånger av Alexander. Först ringde han för att säga godnatt någon gång kring midnatt, då skulle han gå på en buss som skulle ta honom till Arlanda. Sedan ringde han vid halv sex i morse för att berätta att han just skulle stiga på flyget och att han älskar mig. Nu får jag inte höra hans röst på 2 veckor. Har jag tur kan jag få något meddelande om han hittar internet men i övrigt får vi klara oss utan varandra. Det känns konstigt, jag är så van att få dela allt med honom. Kommer redan på mig själv med "åh, det ska jag berätta för A" innan det slår mig att nej, det går inte. Men samtidigt är det nog nyttigt att vara lite ensam ett tag. Jag är ju Jonna och inte bara Alexanders flickvän.

Dock oroar jag mig som en liten bäver. Är nojig. Israel/Palestina är ju inte direkt det mest lugna området i världen. Jag hoppas och ber att allt ska gå väl för min man och hans klass och att de får en underbar resa. Kan dock inte komma ifrån att jag kommer pusta ut rejält när jag har honom i Sverige igen. Tänk vad bra vi ändå har det här.

Det var lite tankar från mig. I övrigt har jag fruktansvärt mycket i skolan. Ser inget ljus i tunneln än om man säger så. Har fem examinationer bara denna vecka. Usch.

Hoppas ni hinner med livet mer än mig. KRAM.

om promenad med far och om hur en backe kan bli ens kompis för en stund.

Jag stack näsan utanför dörren först för några timmar sedan, efter middagen. Då tog pappa och jag en promenad till Ica för att köpa äpplen och choklad. Det var underbart väder ute och mysigt att gå med pappsen. När vi kom hem hittade vi världens bästa grannar som spelade innebandy på gatan. Vi kom på att vår uppfart var en himla bra grej om man inte hade någon att spela med - bollen kom alltid tillbaka. Så där lekte vi en stund. 

Sedan dess har jag pratat i telefon med min pojke, skrattat åt honom och med honom och ännu en gång kommit på hur mycket jag älskar. Nu sitter jag här, upppallad i vår säng och äter chokladen från Ica. 

Har inte ens varit vaken i 10 timmar än (med undantag av de få minuter jag pussade Alexander hejdå tidigt i morse) men är trött som få.

Tänk vilket bra liv jag har trots allt.  

om hur svårt det kan vara när två drömmar ska bli en gemensam och om hur läskigt det kan vara men samtidigt det finaste som finns.

Här är en bild från när vi var på picknick igår. Jag tyckte vi kunde ha picknick i vår trädgård men Alexander sa att lite längre fick man allt gå. Så vi gick upp på berget bakom mitt hus, en promenad på säkert 100 meter. Sen satte vi oss och åt oförskämt många chokladbollar, drack te och knöt knopar med våra skosnören.

Det är så himla fint att vara två och samtidigt så himla svårt. För vi är två olika människor med olika drömmar. Just nu är vi i en period där vi försöker få våra drömmar att smälta samman till en gemensam. Det är läskigt men viktigt. Jag är en kontrollmänniska, han vill ta livet som det kommer, jag är hemmakär, han vill flytta många timmar bort, han vill studera många år inom juridik, jag vet inte ens vad jag vill bli och ännu mindre när. Jag håller på att vänja mig vid tanken på att livet inte kommer bli som jag tänkt mig, försöker våga. Det är svårt. Men en sak vet jag - jag älskar honom, han älskar mig. Det är vi. Och tillsammans med honom blir det bra. 

Ändå är jag rädd. Men så läser jag om Ruth i bibeln, om hennes totala tillit till Gud när hon väljer att följa med en människa hon älskar in i det okända. (Ruth 1:16-17)
Hon säger:

”Tvinga mig in­te att över­ge dig

och vända till­ba­ka.

Dit du går, går också jag,

och där du stan­nar, stan­nar jag.

Ditt folk är mitt folk,

och din Gud är min Gud.

Där du dör, vill jag dö,

och där vill jag bli be­gra­ven.

Her­ren må göra mig vad som helst -

en­dast döden skall skil­ja oss åt.”

Jag vill bli mer som Ruth. Jag vill våga säga till Gud att jag litar på honom, att jag släpper kontrollen nu. Att jag än en gång ger allt till Honom. Kanske vågar jag släppa kontrollen, flytta, se vart det bär. För i mitt hjärta känner jag att dit Alexander går, går även jag och där han stannar, stannar jag. Om vi har Gud med oss, låter honom leda oss - då blir det bra. Till slut. 

om en dag som inte blir och en kropp, ett hjärta som är svagt.

Här är jag i lördags kväll på bussen mot Jönköping. Jag hade skyndat hem efter jobbet, hoppat in i duschen, slängt i mig lite mat och sedan fått skjuts av pappa till stationen. Så här pustade jag ut, laddade för en kväll i fjällstugan där det skulle vara en kväll för unga vuxna med konsert och annorlunda gudstjänst. Det var en fantastisk kväll och jag kände hur jag saknat att vara i sammanhang med många kristna. 

Dagen efter åkte vi hem till mig, gick på picknick och segade mest hela dagen. Inte särskilt krävande aktiviteter kan man tycka. Ändå är jag totalt slut idag. Jag vaknade med sprängande värk i nacken och efter att ha sagt hejdå till Alexander som ska till Israel i två veckor somnade jag om för att vakna lagom till lunch. Jag har inte haft någon energi alls i kroppen idag, behövde nästan sova igen efter frukost. Har skrivit en uppgift till skolan men resten av de få vakna timmarna har jag inte gjort något alls. Dagens två lektioner fick helt enkelt klara sig utan mig.

Så vad vill jag säga? Jo, att det är himla svårt att veta hur mycket ork jag har. Jag håller på att träna upp mig igen, att fixa en normal vardag. Det är svårt att veta i förväg vad jag klarar av och hur mycket jag orkar. Jag får varje gång väga för och nackdelar, om en krävande aktivitet ändå kan ge energi kan det vara värt att vara däckad efteråt, men ibland är det precis tvärt om.  Ibland är det just helgens aktiviteter som fyller på hjärtat och får mig att orka, ibland blir det tydligen för mycket. Jag kan aldrig "ta av reserverna" för de finns inte. Uppenbarligen kan jag varken spara eller slösa på energi utan varje dag har ett visst mått. Jag vill inte göra saker på helgen som gör att jag sedan inte orkar skolveckan som ligger framför men ibland skiter det sig. Så svårt! 

De senaste veckorna har jag varit så glad, så lätt och så lycklig. Nu väntar en utmaning - två veckor utan kontakt med min älskade man. Han som brukar kunna vända på de värsta stunderna och hjälpa mig ur dem. Det kommer bli konstigt, tomt och mycket längtan. Jag hoppas få tillbaka krafter så jag orkar vara jag under tiden. Det får bli lugna veckor med fokus på skolan, på att ladda de batterier som knappt finns och försöka vara glad samtidigt. Det har gått sådär med den biten de senaste dagarna.

Om nu.

Jobblördag. Älskar mitt jobb, gör skillnad. Är viktig - fast utan stress. Perfekt.

Nu mot Jönköping. Möte, Gud och pojkvän. Bra kombo.

Är trött. Aningen stressad.
Men lycklig.