om en natt som aldrig blir mörk. om om de som aldrig får uppleva det.

En av de allra vanligaste sakerna jag och de människor jag mötte i Kenya pratade om var det svenska klimatet och våra årstider. De var otroligt intresserade av hur varmt det var, och när man berättade att det varierade ledde det samtalet in på att antalet timmar av solljus varierar kraftigt under ett år. Kenya ligger precis vid ekvatorn och solen gick ner på bara några minuter nästan samtidigt året runt. Klockan 18.45 var det ljust och 19.15 var det kolsvart. Att förklara gryning och skymning och att dessa dessutom inte inträffade samtidigt under året var svårt för dem att förstå. Likaså att solen i norra delarna av Sverige faktiskt aldrig går ner under några veckor om året, och att den tvärt om aldrig riktigt når upp med sina strålar mitt i vintern.

För oss är det så naturligt. Vi lever med årstiderna här. Vi lever med att allting dör och att allting återigen får liv varje år. Vi lever med ljusa månader och de som är så mörka att man vissa dagar inte möter dagsljus. Vi vet inget annat, och även om vi klagar när det är slaskigt och mörkt på vintern så vet vi att förändringarna har sin charm. Jag tycker bäst om våren och sommaren, men jag undrar om jag inte älskar den tiden som är just nu allra allra mest. Jag mår bra av långa dagar, av ljus och ljumma nätter.

Fotot på farmors stuga i Söråsen tog jag midsommaraftons kväll ungefär klockan 23. Jag klev ur bilen, njöt av hur vackert, tyst och stilla allt var. Och så tänkte jag på alla människor jag mötte i Kenya, alla jag försökte förklara just detta fenomen för. En natt som aldrig riktigt blir mörk. Jag tryckte på knappen och önskade att de allihop skulle få uppleva detta vackra. Men det går inte, så istället påminner jag er som läser om hur vackert det är. Och att vi nog ska se till att uppskatta det.

En dag med Elin.

I söndags tog jag tåget norrut och hälsade på min vän Elin. Det var en otroligt mysig dag fylld av prat, gott att äta och skratt åt mycket. Elin har en bebis i magen, så vi hann ju prata en hel del om längt efter den också. För inte ska hon få ha hen helt för sig själv inte, nej ibland tänker jag låna ungen, pussa på den och gosa tills jag nästan går av. Sånt har man vänners bebisar till minsann. 

Förutom att se fram emot en ny person att lära känna så bakade vi rysligt goda muffins, promenerade till en kolonilott som vi lånade för fikapaus, vilade på en filt i gräset, tittade på bilder från Kenya och nickade i samförstånd kring hur lite svenskt lösgodis kan rädda en vidrig hemlängtan i en kultur man inte förstår. Det är nämligen så att Elin bott i Tanzania i 8 månader och därmed kanske mer än någon annan jag pratat med efter våren i Kenya vet hur det kan vara, kännas och inte funka. Det var fint att en en gång se tillbaka på resan. Jag gör det ju hela tiden, men mer konkret när jag får berätta för någon. Och ibland är det enklare för någon som liksom gjort en liknande grej själv, där det som är rätt självklart för mig även är det för den som lyssnar. 

Efter 8 timmar i Linköping tog jag tåget hem igen, glad i hjärtat och tacksam över en vän som E i mitt liv. Det är bra fint. 

om några dagar i paris och om vårt älskade land.

För några veckor sedan var jag i Paris i 4 dagar med 3 av mina allra närmsta vänner. Det var helt fantastiskt. Vi hade inte särskilt mycket krav på vad som skulle göras, men hann ändå med väldigt mycket trevligt och fint och vackert och roligt och alldeles underbart. Vi bodde på sjätte våningen på ett litet alldeles lagom fint hotell väldigt nära Notre Dame och fyllde dagarna med picknick vid Seine, turistbuss-tur, uteserveringar, shopping, prat, promenader och en massa "åh, titta där vad fint!".

Paris var verkligen en väldigt vacker stad och jag är så glad att jag åkte dit. Men för varje gång jag lämnar Sverige inser jag mer och mer hur mycket jag älskar vårt land. Hur otroligt mycket jag uppskattar ren luft, bra trafik, säkerhet och naturen. Det gör mig ont i hjärtat att det finns folk som tycker att vi ska hålla den skönheten för oss själva, inte dela med oss av vårt land. Fy för det säger jag bara. Det kunde lika gärna varit jag som behövde fly, som inte kunde bo kvar i det land jag säkert också helst hade velat stanna i. Det kunde lika gärna varit du. Så nu tar vi oss i kragen, vågar stå upp för alla människors lika värde och rättigheter och ser till att valet i september inte bidrar ännu mer till de sjuka åsikter som uppenbarligen finns lite här och var. Det är vårt land - inte bara mitt eller ditt. Vårt - det betyder att det tillhör fler än en. Fler än dig och mig. Så det så. 

om en solig dag i maj och varför jag har världens bästa grannar.

Har haft några riktigt fina dagar, och i torsdags var en sådan till exempel. Jag hade äran att få tillbringa dagen med Alma och vi hade roligt, lekte lite med grannbarnen och plockade blommor. När Alma sedan hade åkt hem kom hela gänget från trädgården intill över till oss, lånade lite gatkritor jag köpt och sedan lekte vi en lång stund på vår asfalterade uppfart. Det tränades bokstäver, ritades fiskar och hagar och små klickar av färg här och var. Jag fick några små paprikaplantor av ungarnas mamma och medan jag planterade om dem i nya krukor och samtidigt sa "åhhh vad fin blomma du ritat lilla E!" eller "aaah, vad duktig du är prins I!" så tänkte jag att detta verkligen var en stund att spara i hjärtat. En solig dag i maj, med vänner och små extra-kusiner/barn/kompisar att leka med, enkelt och kravlöst - det är livet det. En liten kanna rabarbersaft i utbyte mot två plantor, 4 ungar och en uppfart full med konstverk, det är helt fantastiskt. 

Jag gillar det enkla i den dagen. Jag älskar att vi rivit staketet mellan våra tomter, tar hand om varandras barn och hus och allmänt lever lite av livet tillsammans med våra grannar. Det blir så mycket enklare och framför allt så mycket roligare. Och vi har för länge sedan slutat köpa en ny påse mjöl när man lånat några deciliter av det andra huset, för vi vet att det jämnar ut sig. Snart står där fyra små fötter på vår trapp med en burk i handen och frågar om vi har lite socker och en annan gång ringer jag in och säger att jag visst inte hade alla ingredienser till kakan jag redan börjat baka. 

Ja, generositeten, respekten, lekfullheten och omtanken som finns mellan de två husen på vår gata är något jag värdesätter så högt och verkligen ska försöka sprida till resten av mitt liv. Jag kommer trots allt förmodligen ha rätt många grannar i mitt liv framöver! Både i huset intill och i hus långt borta. 

flätor som ska väck.

Nu har jag börjat det tidskrävande och tålamodsprövande projektet att ta ur alla flätor ur mitt hår. Runt 250 flätor är det som ska väck. Jag har nog fått bort 50 vid det här laget i alla fall. Någon som vill hjälpa mig med resterande 200? 

När jag tog ur flätorna i Kenya så bjöd jag ju in ett gäng tjejer från Love School som fixade alltihop på under 2 timmar, och idag saknar jag dem extra mycket. För nu sitter jag med en tandpetare eller bara med naglarna och drar upp varje fläta, en efter en. Till slut får man bort det löshår som är fäst i mitt egna hår vid hårbotten och då kan man lirka bort plasthåret och reda ut mitt egna hår. Det var exakt så de gjorde också, bara det att de var många fler. Och att de såg vad de gjorde. 

Hur som helst så har jag klippt av topparna cirka 2 dm så att flätornas längd är samma som mitt eget hår. På det viset sparade jag lite tid i alla fall. Sjukt skum känsla när Alexander satte saxen i och klippte! 

Nähä, nu ska jag ta och fortsätta mitt lilla projekt. Tacksam för mamma och Alexander som hjälpt mig med ett gäng flätor var de senaste dagarna. Men idag är jag ensam, så lika bra att sätta igång igen. Tjo! 

Så tacksam (och lite arg).

Jag har haft en så fantastisk helg. Lycklig och påfylld med massa energi inför veckan som kommer. Har njutit så mycket. Jag började jobba i fredags eftermiddag och körde vaken-natt på jobbet där jag trivs extra bra. Alexander jobbade också natt och när vi slutat kl 10 på lördagen gick vi (han rätt fräsch och jag som ett spöke hög på socker för att hålla mig vaken) och förtidsröstade. (SÅ viktigt och stort!) Solen sken och vi åt en piggelin till andra-frukost. Därefter åkte vi till Söråsen och jag slocknade i en soffa fram till lunch. Åt otroligt gott, köttgryta på eget ekologiskt kött och sedan gick vi en promenad för att se allt som hänt i Söråsen på sista tiden. Jag hälsade på nya tjuren, kollade kalvar och den nya dammen om grävts och sedan kom åskan. Helt dygnsura blev vi upphämtade av Alexanders mormor i bilen och fick sedan mysa inomhus hemma hos farmor som bjöd på kaka, tårta och bullar. 

Vi kröp upp i soffan efter kvällsmat och kollade på "En oväntad vänskap" tillsammans med hela familjen Samuelsson. Så himla fin film. Somnade sedan gott i vårt rum (njuter lika mycket varje gång jag får krypa ner i sängen där. Bred, precis lagom hård och med nya lakan, täcken och kuddar - allt vitt. Känns så lyxigt! Världens bästa julklapp till oss.) 

I morse försov vi oss eftersom jag stängde av klockan i sömnen, men efter lite rop från omgivningen klev vi upp till en dag i solsken. Vi åt lång lyxig frukost i växthuset tillsammans och sedan kunde vi gå och titta in 3 alldeles nyfödda kattungar. Så himla fint! Jag gick en promenad med svärföräldrarna och plockade blommor till mamma, och sedan lämnade vi Söråsen. Alexander började jobba och jag åkte hem till familjen och firade mors dag. Vi åt rysligt gott och sedan tog vi eftermiddagsfikat och tupplur på sjön. Nu ikväll har jag "jobbat" som kontaktperson åt min vän och vi har spelat kubb och sjungit. Världens bästa jobb. Bli kontaktpersoner vänner! 

Nu slappar jag i soffan, bestämt mig för att vara ledig i morgon bara för att jag får och kan. Tittar på valvakan och oroas över vissa delar och gläds över andra. Samtidigt skäms jag. Hälften av Sveriges befolkning med åldern inne har inte röstat. HUR kan man låta bli att göra sin röst hörd? Hur korkad får man bli? Hur ansvarslös får man vara? Och hur kan det vara ett positivt rekord att faktiskt hälften har använt sin röst? Människor dör för sin rätt att få rösta runt om i världen, och ändå väljer hälften av svenskarna att inte använda sin rättighet. Sorgligt och skrämmande. 

Men trots oro och glädje över resultatet i EU-valet har jag haft en fantastisk helg. Helt otroligt bra. Lycklig och tacksam ända in i märgen. Nu är jag laddad för veckan framöver. Härligt! 

tillbaka i vardagen som inte är vardag.

Idag har jag ätit långfrukost med en fin vän, pratat och pratat om Kenya och livet i allmänhet. Sedan har jag i förtvivlan sökt jobb eftersom jag inte fick alls så mycket timmar som jag räknat med på det jobb jag fått. Efter några timmars ringande, tänkande, fiskande och "andas djupt det löser sig" så fick jag f a n t a s t i s k t nog jobb fyra veckor till! Alltså den lyckan. Nu har jag jobb i 8 veckor, och eftersom det är inom vården kommer åtminstone de fyra sista veckorna innebära långa pass men också långa "pass" av ledig tid mellan dem. Känns väldigt bra!

Men eftersom jag och mannen min jobbar inom vården båda två och går på olika scheman är det oklart hur mycket vi kommer kunna semestra ihop i sommar. Därför slår vi två flugor i en smäll och förenar nytta med nöje genom att gör en liten tripp till Lund i morgon. Där ska vi fixa lite inför hösten, om allt går som planerat flyttar Alexander dit i september och nu ska vi ner och kolla in hans rum i studentkorridoren. Sedan tänkte nog han försöka göra sitt bästa för att jag ska falla pladask för denna stad eftersom han med stor sannolikhet kommer bo där många år framöver. (Där har vi nöjet i resan. Jag hoppas på två fina dagar!)

Ja ni - livet. Och denna period när den näst vanligaste frågan (efter "har du haft det bra i Kenya?") är "vad ska du göra nu då när du kommit hem? Vad ska du hitta på i höst?" är JAG VET INTE. Än måste många pusselbitar falla på plats och inget är hugget i sten. Vi får se helt enkelt. Tyvärr är inte detta med is i magen och hakuna matata min starkaste sida. Men jag gör så gott jag kan och hoppas att jag någon gång kan se tillbaka och inse

att det faktiskt gjorde det. Det löste sig.

Om att komma hem.

Åh vad det är skönt att vara hemma. Jag flög hem en vecka tidigare än planerat och kom hem lagom till påskdagen. Resan gick bra och nu har jag haft lite tid på mig att landa. Det var nästan en större omställning att komma hem igen än det var att komma till Kenya. Nu har jag varit i Sverige i två veckor och på den tiden har jag hunnit med rätt mycket. Till exempel har jag toppat min 8-veckors magsjuka med en extrem magsjukeversion, gjort två sjukhusbesök, firat påsk, tillbringat några dygn i Söråsen, förberett och firat mammas 50-årsfödelsedag, varit i kyrkan, träffat lite vänner, träffat ännu mer bekanta som undrar hur det varit, varit på picknick, spelat spel, badat badtunna, fikat med mormor, vaxat våran båt, cyklat, sett på film med Alexander och i största allmänhet bara försökt vänja mig vid att vara hemma i ett tryggt och säkert land igen. 

Frågor som "Har du haft det bra?" brukar få standardsvaret: "Både bra och dåligt. Det har varit helt fantastiskt men också jobbigt, jag är glad att jag åkte och glad att jag är hemma igen". Vill man ha det långa, mer ingående och nyanserade svaret får man nog sätta sig ner och fika med mig några gånger det närmaste året. För olika saker känns olika mycket, just nu är det mest bara väldigt skönt att vara hemma just för att det var så osäkert och oroligt sista veckorna jag var borta. Om några veckor är det kanske mer känslor som "jag vill tillbaka - NU" som märks. Jag tror inte jag ger en sann bild om vad jag varit med om ifall man bara frågar en gång. Det varierar från dag till dag. Ibland vill jag aldrig mer tillbaka dit och ibland skulle jag kunna tänka mig att flytta dit för en längre period. Och ja, jag tror de flesta förstår att det är väldigt mycket känslor, tankar och frågor som kommer efter en sådan här resa. Livet ändras men kan också läskigt snabbt bli detsamma igen. 

Just nu försöker jag bara vara. Öppna fönstret i vårt sovrum i Söråsen, titta ut över nyfödda kalvar, träd vars knoppar slår ut, tystnad, frisk luft, trygghet och en fin natur, människor jag tycker om och ett land som välkomnat mig med vår. Så landa i att jag nog aldrig kommer kunna beskriva vad jag varit med om. Och att det får vara okej. 

HEMMA!

Det här med att ni skulle kunna följa min resa på denna blogg gick ju riktigt skitdåligt. Av oklara anledningar vägrade min inloggning att fungera från Nairobi och efter mycket krångel fick jag till slut göra en ny blogg. Så vill ni läsa om min resa så får ni kolla in

jonnaskenya.blogg.se

Jag kommer fortsätta skriva de texter som handlar om Kenya där ett tag fram över för att sedan helt övergå till denna blogg igen. Så tills vidare blir det två bloggar - en vardag&tankar-blogg (denna) och en kenyablogg (länken ovan).

Hoppas ni finns kvar trots denna lååånga paus här.
kram.

Om ni vill höra av er eller så. (GÖR DET!)

Nu är det nära! Imorgon åker jag. Idag har jag packat det sista med hjälp av Alexander och Lisa. Jag är spänd, nervös, peppad och ja.. massa känslor på en och samma gång. Jag har fått adressen som ni kan använda om ni vill skicka mig ett brev eller två när jag är borta. Det skulle göra mig hemskt glad och vara väldigt uppskattat.

Jonna Lindroth
c/o Nuru Africa
P.O Box 74873
00200 Nairobi
Kenya

Jag kommer även finnas på min mail jonnalindroth@hotmail.com eller via facebook. Såklart får man väldigt gärna höra av sig via bloggen och kommentarer med. Här ska jag förhoppningsvis uppdatera ofta så att ni får följa med på äventyret. För det vill ni väl?

Kram på er. Nästa gång vi hörs är jag i Kenya. Wiiiihu.

om att vara modig och en liten rädd fis samtidigt.

Såhär såg det ut i mitt rum för några kvällar sedan när jag skulle gå och lägga mig. KAOS. Nu är det lite mer ordnat för en hel del ligger nedpackat i två stora väskor. Men hela tiden kommer jag på nya saker som jag fixas, fler saker som ska packas ner och ännu mer saker jag vill hinna med. 

Jag tillbringade lördagen hemma med att fixa och planera inför resan. Packade med hjälp av mina föräldrar och fick framåt eftermiddagen sällskap av Alexander, Tomas och deras vän Stina. På kvällen lagade vi tacos tillsammans och spelade spel. Vi var på gudstjänst i morse och sedan dess har jag fortsatt mitt fixande inför resan. 

Alexander kom hit en stund innan han började sitt nattpass på jobbet. Jag fick ligga i hans famn, prata om allt möjligt och mest om resan som väntar. Tycker det är så o e r h ö r t jobbigt att lämna honom. Får en klump i halsen mest hela tiden när jag tänker på det. Av allting som skrämmer mig så är det att lämna min familj och Alexander som är värst. Istället för att vara livrädd för extrem kriminalitet, korruption, läskiga sjukdomar, slum och ny kultur är det att åka ifrån dem jag är rädd för. Jag vet inte om det är bra eller dåligt faktiskt. 

Jag insåg idag att jag är rätt modig. För jag är livrädd för vad som väntar. Jag har gett mig in på något som skrämmer skiten ur mig. Och samtidigt är jag helt säker på att det är detta jag ska göra. Jag tänker göra något jag är rädd för. Och det är det som är att vara modig. När man gör något fast att man egentligen inte vågar. Det är inte modigt att hoppa från 10ans hopptorn om man inte är höjdrädd, men är man rädd för höjder är det modigt att våga hoppa från en meters höjd. 

För vissa är det säkert ingen stor grej att åka iväg, att lämna familj, vänner och pojkvän för att upptäcka världen. Men för mig är det svinläskigt. Och därför är jag modig. För jag tänker göra just det jag inte vågar. Och för det tänker jag vara stolt. 

min sista torsdag i sverige.

Igår var jag och Alexander i Jönköping för att inhandla en massa saker som jag behövde till min resa. Förutom några pauser för mat var vi igång hela dagen och letade allt ifrån vattenreningstabletter till kjolar. Min snälla, tålmodiga, kloka man som jag älskar så mycket gick med mig hela dagen och hjälpte mig. Så skönt att inte vara ensam.

Idag har jag haft finbesök på förmiddagen av Susanne och lilla Signe och nu ska jag försöka packa lite innan jag ska iväg på bönegrupp för sista gången innan jag åker. Tyvärr kommer endast 50 % av den kunna närvara men känns samtidigt skönt att vi inte visste förra gången vi sågs att det skulle vara sista gången allihopa träffades. Jag tycker det är så jobbigt med alla "hejdå" hela tiden.

Ikväll ska jag göra små flätor i mammas jobbarkompis dotters hår och efter det ska jag däcka i famnen på min man en stund. Har fortfarande en massa saker jag måste fixa med hela tiden samtidigt som jag är trött och stressad. Usch för det.

Hoppas ni har en bra dag!
Tjohej.

om att gråta lite och tänka att det är tur vi ses igen.

Idag hade jag mitt första tårfyllda farväl och det gjorde lite ont i hjärtat. Min fina Alma som jag är kontaktperson åt var nämligen hos mig för sista gången innan resan idag. Vi sjöng massa sånger som vi brukar göra och så lyxade vi till det med glass och fruktsallad till kvällsfika. Vi hade en jättemysig eftermiddag och allt gick bra. Men sen, när hon skulle hem och vi lyssnade på en inspelning av en sång som vi sjunger - då började jag gråta.

Usch och fy vad jag kommer sakna henne. En alldeles fantastisk människa som verkligen har förgyllt mitt och min familjs liv de senaste månaderna. Kommer bli tomt utan henne framöver. Tur att jag får ha henne igen sedan när jag kommer hem. Jag längtar redan till allt roligt vi ska hitta på i sommar när det är lite roligare att vara utomhus.

Men ja, idag var första "sista gången" och mer lär det bli. Sista tjejgruppen är i morgon och tiden bara rinner iväg. Jag försöker njuta och ta tillvara på varje timme. Men nog får jag en klump i halsen av att tänka på allt jag lämnar. På hur lite tid det är kvar i Sverige. Samtidigt är jag mer peppad än tidigare på att åka, jag började packa idag och allting känns lite mer verkligt.

Ja kära någon. Snart åker jag. Gode värld.

om att åka till ett land så olikt det jag är van vid.

Jag försöker vara effektiv men avslappnad. Fixa mycket men samtidigt inte stressa. Det är svårt faktiskt, men har fått en del gjort än så länge i alla fall. Dricker massa te och skriver listor, ringer samtal och mailar hit och dit. Det är sannerligen inte lätt att fixa allt som ska fixas. Himmel.

Min vän och nästintill bror Joel kom förbi och hämtade ett par kryckor och vi pratade en stund. Han åkte till Nya Zeeland förra året och var borta i tre månader, så han vet lite hur det kan vara. Han tyckte det räckte med två skjortor och ett par byxor men jag tror jag ska ta med lite mer än så. Skillnaden för honom var att han åkte till ett I-land där myndigheter och samhället i stort var relativt likt Sverige. Kenya känns... väldigt långt från det. Jag har läst att det inte ens går att köpa medicin på apoteken där eftersom innehållet inte är det som det står på. Eller att polisen är helt korrupt (läste igår om hur de sköt ner lite folk på trottoaren och sedan gick därifrån) och att man i möjligaste mån ska undvika att få sprutor, även om de ges på sjukhus. Att inte kunna lita på det som man i Sverige är så otroligt van vid fungerar och är säkert känns ovant. Inte är man osäker på om medicinen man får på apoteket här verkligen är rätt eller om sprutorna man får på vårdcentralen kommer smitta en med HIV. Det är så långt ifrån den verklighet jag är van vid. Ja, gode värld, detta blir en resa att utmanas och utvecklas av. Det blir nog bra, och om inte.. så kan jag tänka på vad Joel sa:

- Blir du skjuten av polisen så dör du ju snabbt i alla fall. Alltid något.

en liten sjuk en och en lugn dag.

Jag är lite sjuk. En fin elev var sjuk och behövde en kram. Dagen efter var jag också sjuk. Älskar det här med att ha svagt immunförsvar alltså. (Dock är jag sjukt tacksam över hur lite jag har varit sjuk denna hösten med tanke på alla olika förskolor och skolor som jag arbetat på. Kunde verkligen ha varit mycket värre!) Men jag ser det som en anledning till att ta det väldigt lugnt idag. 

Igår eftermiddag åkte jag och Alexander till Söråsen för att fira jul med hans släkt då en magsjuke-epidemi i hans släkt ställde in festen när vi skulle firat för länge sedan. Tomten kom och chokladpralinerna plockades fram. Jag var dock trött, matt och småsjuk så jag vilade mest i soffan och lyssnade på när folk pratade och skrattade. Att ligga i hörnet på rummet, i en liten stuga med lågt i tak, med tända ljus och massa folk som skrattar, det kan vara väldigt mysigt även om man är lite sjuk. Särskilt om man får ha huvudet i sin älskades knä och känna sig hemma. 

Resten av lördagen låg jag i Alexanders familjs soffa och drack te och såg på tv. Sedan förflyttade jag mig till vårt alldeles egna (!) sovrum i ett uthus med världens skönaste säng. Efter en god natts sömn hämtade min snälla pappa mig i Söråsen eftersom Alexander och hans familj skulle på ännu en släktträff idag. Jag bara orkade inte följa med. 

Idag har jag legat i vår soffa här hemma, surfat på olika packlistor inför resan och sovit lite. Känner mig mycket bättre nu än igår. Kanske Gud var extra snäll mot mig eftersom han visste att jag blev smittad för att en elev behövde en kram och därför lät mig drabbas av en light-variant av sjukan :) 

Nu ska jag titta på så ska det låta med min familj och kanske äta popcorn. Puss!