om en dag jag nästan orkat och om hur jag kanske orkar imorgon med.

I morse blev jag hämtad av min fina mamma hemma hos Alexander och så körde hon mig till jobbet. Sådan lyx minsann, att slippa komma genomsvettig till jobbet efter många uppförsbackar på cykel på vägen dit. Sedan jobbade jag intensivt i autismgruppen (som jag vikarierat mycket i sedan i höstas - så spännande, lärorikt och utmanande) för att sedan cykla till stan. Där fick jag ta emot en bollpump som en sportaffär skänker till Nuru och besöka en tant som ville skänka garn till min resa. Jag ska nämligen lära ungdomarna där att virka och en massa gulliga tanter från alla håll och kanter ger mig garner att ta med.

Jag utnyttjade nyckeln jag har till Alexanders lägenhet och värmde min lunch när jag äntligen fick sitta ner kl 14. Hungrig som en ulv var jag eftersom ingen kommit ihåg att lägga in en lunchrast i mitt fullspäckade jobbschema för dagen. Efter det däckade jag i kyrkans soffa tillsammans med två fina fina vänner som jag har en bönegrupp med. Vi pratade om livet, kramades och bad tillsammans innan det var dags för en ledarkväll i kyrkan. Givande samtal och god mat - härligt.

Dock är sådana här dagar egentligen för intensiva för mig. Nu ligger jag i min säng, hemma efter en lång dag. I morgon ska jag också jobba, och på eftermiddagen ska jag träffa min fina kompis som jag är kontaktperson åt. Vi ska ha en mysig eftermiddag hemma hos mig innan vi går på konsert. Efter den ska jag hem igen. Så är det bara. Behöver det och vill det.

Det är väl dags att inse att jag inte är tonåring längre, och att jag gärna går och lägger mig före klockan 22 en fredagskväll. Sova är ju faktiskt väldigt skönt.

om hjälp att tänka och lappar som värmer hjärtat.

Idag städade jag mitt rum och hittade den här lappen vid min säng. Jag fick den av Alexander för över ett år sedan när jag mådde som sämst. Hade otroligt svårt att både tro på mig själv och på hans kärlek till mig och när han klagade på att jag hade fel så bad jag honom om hjälp i hur jag skulle tänka. Då skrev han denna lapp till mig. Idag vet jag att nummer 1 och 2 är sant och jag kan identifiera mig lite mer i punkt 3 och 4 vilket det känns väldigt fint. 

Tänk vad dum i huvudet jag var. Och tänk vad bra det är med en tålmodig, kärleksfull pojkvän som gång på gång har stått kvar när jag har rasat. Som har varit lugnet tillsammans med sin storm till flicka. Jag har sagt det så många gånger men säger det ingen. Tacksamheten och kärleken till denna man är så ofantligt stor. 

som jag längtat efter att få skriva detta, efter att få uttala orden. var glad med mig.

Jag berättade i förra inlägget att jag idag släpptes av min psykolog som bedömer mig vara frisk. Känslan är... konstig, läskig och helt underbar. JAG ÄR FRISK.
Förstår ni? Hurra!

Men bara för att jag är frisk från depressionen betyder det inte att spåren av den är borta. Nej, fortfarande glömmer jag saker mest hela tiden även om det hela tiden blir bättre. Jag är också mycket mer stresskänlig än andra och kan få hjärtklappning och öronsusningar av saker som andra kan rycka på axlarna åt, jag är fortfarande fysiskt svag och har gått upp många kilo i vikt.

Men - ångesten är borta. Jag tänker bra saker om mig själv och vågar ta emot kärlek. Och vet ni, då känns det som ett sjukt litet problem att behöva skriva listor hela tiden och att förlora i sällskapsspel där man måste kunna tänka i flera steg. Och visst, det är jobbigt att vara stressad över små saker, men det går att hantera. Jag har äntligen lärt mig att jag behöver mer tid ensam, mer ledig tid än andra och längre tid på mig att göra saker. Med lite prioriteringar (som visserligen kan vara svåra och jobbiga att göra) så är det ingen omöjlighet. Och ärligt talat så gör det inget om jeansen sitter åt eller för all del inte ens går på. Jag är jag och tids nog passar de igen. I sammanhanget är det faktiskt högst oviktigt.

Jag får må bra. Jag har många att tacka det för. Min familj, mina vänner, min man, Gud, sjukvården, medicinerna, min psykolog osv osv. Men, just idag vill jag också tacka mig själv.

Jag överlevde. Jag kom ut på andra sidan. Det gick.
Tacksam är bara förnamnet.

HURRA.

om att äta tabletter men må bra. om varför det inte gick att sluta.

Av en händelse så blev jag påmind om det här inlägget som jag skrev för drygt ett år sedan där jag berättar om mina tankar kring att ta hjälp av medicin när man är deprimerad. Idag hade jag min sista kontakt med en psykolog som alltså bedömer mig vara frisk. Det var en läskig men skön känsla. Men - kan man vara frisk och äta mediciner samtidigt? Jag tror det. Jag äter nämligen fortfarande mediciner, samma sort och lika hög dos.

I slutet av sommaren 2013 var det tänkt att jag skulle trappa ner min medicin. Jag var peppad att göra det och längtade så efter att få vara fri. Jag ville inte äta tabletter i onödan nu när jag var frisk och mådde bra. I samråd med min läkare bestämde vi att dosen skulle halveras för att två veckor senare tas bort helt. Det kändes bra och jag trodde allting skulle fungera fint. Jag hade fel.

Det visade sig gå väldigt dåligt. Efter några dygn var jag tillbaka i ångest, att gå varv efter varv runt kvarteret och med sjuka tankar som tog över all form av friskhet i min hjärna. Jag kunde inte hitta någon orsak till ångesten förutom minskad mängd medicin. Det gjorde mig såååååå otroligt ledsen. Jag som trodde att JAG mådde bra, inte att det var tabletternas förtjänst. Fy vad jag var ledsen. Min läkare hade sagt att oavsett så skulle jag ge det 7 dagar, så det gjorde jag. Jag grät och var ledsen men envis som jag är så stod jag ut i några dagar och det blev bättre. Visserligen var jag lägre än vanligt men hade ingen kaos-ångest. Jag började landa, men mådde inte helt bra.

Då ringde min läkare och undrade hur jag mådde. Jag berättade att jag hade reagerat väldigt på minskningen av medicin men att det nu var mer stabilt igen. Han bedömde då att det var bättre att gå upp till min ordinarie dos igen för att göra ett försök att sluta framåt våren istället. Han sa att en reaktion över huvud taget var ett tecken på att nedtrappningen var för tidig och han ville vänta så att jag med all säkerhet skulle må bra när jag väl klarade mig utan medicinen. Det var jobbigt att höra men jag höll med honom om att en reaktion på minskningen var ett tecken på att min kropp inte var färdig nog att klara sig utan den. Och jag insåg att vad jag inte velat var att äta tabletterna i onödan. Uppenbarligen behövde jag dem och då slutade jag vara arg på mig själv för att jag inte kunde sluta just då. Precis som en person med diabetes behöver insulin för att må bra så behövde jag antidepressiva mediciner för att göra det.

Sedan dess har jag ätit min normala dos av mitt antidepressiva läkemedel och planen var att jag skulle göra det fram till mars. Jag känner ju mig själv och vet att en härlig vårdag med fågelkvitter ger bättre förutsättningar för att må bra än en tråkig grå kall novembertisdag. Därför känns våren som en bättre tid att göra förändringen än en höst. Men eftersom jag nu åker till Kenya och verkligen inte vill riskera några onödiga bekymmer där nere har jag bestämt att nedtrappningen får vänta ytterligare några månader. Exakt när det blir får jag och min läkare komma överrens om men jag tänker att juni kanske är bra.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är rädd för att det ska bli en likadan reaktion igen den gången, men ska göra allt jag kan för att det hela ska gå så smidigt som möjligt. Jag tänker att i sommar, men sol, bad, ledig tid och minimalt med stress så har jag goda förutsättningar att sluta. Den här gången ska jag se om det kan få ta längre tid, om nedtrappningen kan gå långsammare så att min kropp hinner vänja sig och reaktionerna utebli. Om det inte går så får vi ta det problemet då.

Tills dess tänker jag vila i att jag är frisk. Jag äter visserligen en liten tablett om dagen, men den är inte jag. Just nu behövs den, men det kommer inte vara så hela livet. Och jag får må bra, kanske lite på grund av den. Därför är jag fortfarande tacksam. Tacksam för hjälpen jag fått genom den och tacksam för att få vara frisk. Det är sjukt häftigt ska ni veta.

om ni kanske vet något som inte jag vet så kan ni ju säga till.

Här dricker jag något så vansinnigt äckligt som koleravaccin. I övermorgon ska jag dricka ett glas till och efter det är det bara tre ynka tabletter kvar och sedan är jag klar med vaccinationerna. Läget är typ oförändrat, jag har massor att fixa och är allmänt nervös och stressad inför resan men lite bättre känns det ändå nu. Hoppas på att få känna lugn inför resan så småningom, men hur det än blir så kommer det nog lösa sig. Intalar jag mig i alla fall. 

Jag är fortfarande mycket mer stresskänslig än jag var tidigare och särskilt jämfört med vad som är "normalt". Därför blir jag lite extra skör just nu när så mycket ska fixas och ordnas med. Så mycket viktiga saker. Jag försöker ta hjälp av nära och kära men ändå är mycket svårt att veta hur det ordnas bäst. Mamma ska fixa allt med reseapotek och pappa tar hand om bank och försäkringar. Om någon har tips eller råd i någon av dessa frågor - eller framför allt - i vad i hela friden man ska tänka på i allmänhet, snälla kommentera och hjälp mig. 

om att fixa saker man inte har en aning om hur man fixar.

Just nu är det mycket som händer, och ändå ingenting. Jag försöker förbereda mig inför resan samtidigt som livet liksom rullar på. Det är svårt. Senaste veckan har varit jobbig, haft mycket resfeber och inte velat lämna Sverige. Försöker tänka positivt men tanken på att åka från tryggheten här hemma har varit jobbig.

Listan på saker som måste fixas innan jag åker är lång. Jag märker tydligt att det finns många fördelar med att åka genom tex en folkhögskola som hjälper en med förberedelser och delar ansvaret. Jag får liksom sköta allt - själv. Det är rätt svårt när man aldrig rest ensam innan och definitivt inte till ett land med så annorlunda kultur än den man är van vid. Men det kan inte bli mer än fel. Och sakta men säkert kan saker bockas av från den långa listan. Idag till exempel så kom försäkringspapper hem, så att jag förhoppningsvis får behandling om jag får rabies eller så att sjukhuset hjälper mig om jag blir allvarligt sjuk.

Om ni undrar varför det inte händer så mycket här är det helt enkelt för att jag har väldigt mycket annat att göra. Samtidigt som jag är trött, sover mycket och är nervös. Yiihu.

om ett lugnt lov och sköna dagar.

Ojoj, bloggen har visst tagit jullov den också. Men nu ville jag tala om för er att jag lever, att jag haft en väldigt mysig jul och att jag mår bra förutom en eländig förkylning som aldrig tycks släppa. Jobbade intensivt sista veckan innan jul och därför passade det mig bra med en lugn vecka därefter. Vi har varvat mys framför brasan i Söråsen med mys i min soffa här hemma hos familjen. Jag har läst böcker, tittat på film och bara tagit det sådär oförskämt lugnt som man får när det är jullov och man ska vila. 

I morgon åker jag, Alexander, mormor, mormors syster och min familj till min moster utanför Vimmerby för att fira mormors (och lite min) födelsedag. Sedan väntar ett besök i Söråsen innan jullovet officiellt är slut. Men jag, jag tänker ta mig en veckas lov till. Bara för att jag kan, vill får och behöver. 

Kram på er. 

om livets största lycka.

Min älskade, älskade älskade Alexander. Han som pussar mig varje gång jag ber honom (vilket är orimligt ofta) och som står ut med alla mina knasigheter. Han som jag kan vara mig själv med, han som känner mig så otroligt väl. Han. 

Idag ringde jag honom och frågade om han ville gå på dejt. Eller mer exakt så undrade jag om han ville bjuda mig på fika. Han sa att varför inte? Så vi gick till ett konditori, hand i hand för det sa jag att det hör till när man är på dejt och sedan fick jag välja en godsak. (Tyvärr fanns det inget som han tålde på grund av sin mjölkallergi) och så satt vi där och var mest tysta. Och jag sa "vi måste prata" och han sa att det måste vi inte alls. Och jag insåg att han har rätt.

Så sa han "vi kan gå nu, bara jag får hålla din hand på vägen hem" och då gjorde vi det. 

Och det behöver inte vara svårare än så. 

Jag älskar honom. Han älskar mig. Det är min största lycka i livet. 

en söndag i snöstorm.

Andra advent idag och jag mår ganska bra. Har åtminstone inte blivit värre än igår :) 

Dagen började med att jag och Alexander sjöng på gudstjänsten i kyrkan och sedan cyklade jag hem genom snörusket. Då kom den flicka som jag är kontaktperson åt hem till mig. Vi gjorde detta fina pepparkakshus tillsammans och lagade lite mat. Himla mysigt! 

Veckan framför består av lite lagom jobb och förhoppningsvis en hel del julmys. Känns viktigt att njuta i december och inte bara stressa runt. Kom ihåg det, säger jag både till mig själv och er. 

om ett sår på armen och en bil i diket.

Jag har gått och blivit lite småsjuk som ett resultat av vaccinet mot tuberkulos som jag tog igår. Den gjorde rätt ont och var det första konkreta som jag gjorde inför min resa. Nu kommer jag vare sig jag vill eller inte vara fysiskt märkt av mitt äventyr eftersom jag efter några veckor med ett varande sår på armen kommer få ett ärr. Känns... lite fint på något sätt.

Efter att sprutan var tagen åkte jag och Alexander genom snökaoset ut till Söråsen. Eller ja, vi kom inte riktigt dit. För vi fastnade i ett dike (eller egentligen två men första gången kom vi loss efter lite knuffande och svärande) några kilometer därifrån. Tjoff sa det så låg vi där i snön och kunde inte komma loss. Så jag fick helt enkelt klättra ut genom bilen på förarsidan och sedan pulsade vi hem till Alexanders farmor. Hon sa "nämen kära barn" och släppte in oss, torkade våra kläder framför vedspisen, kokade te åt oss och tryckte i oss lussebullar. Då kändes det lite bättre alltihop.

På kvällen åkte vi med Alexanders familj på julbord, sedan hem igen (inga diken den här gången, och en annan bil såklart) och sedan drog Alexander och hans pappa upp bilen med traktorn. Vi sov över i Söråsen för säkerhets skull eftersom jag inte ville åka hem mitt i natten ifall samma sak skulle hända igen. Idag fick jag en sån där lugn förmiddag där ute i skogen med gnistrande snö och blå himmel. Det var fint.

Resten av min dag har jag vilat i soffan. Febrig (?) och hängig och ont i kroppen. Men glad. Det börjar landa nu att jag ska åka, kära någon. Ska försöka boka flygbiljett imorgon. Spännande och läskigt!

Hoppas ni har en bra helg! Kram på er.

för jag vill veta om dig om du ska få veta om mig.

Det är ju så att jag är betydligt med aktiv på instagram än jag är här på bloggen. Ofta används samma bilder men med mer detaljerade texter här på bloggen och ibland blir det som en ett helt inlägg bara på instagram. Hur som helst så har jag valt att vara privat användare på instagram, inte för att det är hemligt, men för att jag vill veta vilka som får ta del av det jag lägger upp där. (Det är ju helt omöjligt med denna blogg och det kan vara lite läskigt ibland.) Om det är så att du vill följa mig där så går det med största sannolikhet bra - på ett villkor. Jag vill att du kommenterar här och skriver vem du är, varför du vill följa mig och vad som är ditt användarnamn. Jag vill helt enkelt veta om dig för att du ska få veta om mig.

Är det för mycket begärt? Jag tycker inte det. Så ifall du blivit nekad att följa mig beror det helt enkelt på att jag inte vet vem du är. Ändra på det, låt mig veta och skicka sedan en ny förfrågan så ska vi nog kunna ändra på den saken. Det var allt, nog med tråkinfo! Puss.

för jag ska ge mig ut i världen, testa mina vingar och inse att med Honom så bär det.

Jag har någonting stort att berätta - i februari bär det av till Kenya för min del. Jag kommer tillbringa ungefär tre månader på ett barnhem i utkanten av Nairobi. Där ska jag vara volontär på Nuru. Detta har varit en dröm för mig så länge och nu äntligen kommer det bli av. Det har varit en lång process i att komma fram till ifall det var ett bra tillfälle att åka i vår, men nu är det bestämt. Det känns bra! Ser fram emot detta med skräckblandad förtjusning. Jag är så otroligt hemmakär men har samtidigt längtat efter en sådan här möjlighet sedan jag var liten. Nu kommer det bli verklighet och det känns fantastiskt även om jag självklart är nervös. 

Än är inga exakta arbetsuppgifter spikade och inte heller exakt när jag ska åka och hur länge jag ska vara där. Jag vet att jag kommer få möjlighet att bidra med de saker jag är bra på och än så länge räcker den beskrivningen. Imorgon ska jag ta den första vaccinsprutan som kommer ge mig ett varande sår i några veckor. Antar att det kommer tvinga mig att förbereda mig mentalt. 

Så, ville dela detta med er. Här kommer ni kunna följa med på mitt äventyr! Varmt välkomna. 

det är så himla svårt att jobba lagom.

Det har gått och blivit december och hjälp vad jag inte skrivit några inlägg här. Jag har jobbat och haft ganska mycket att göra. Dock lyftes en sten från mina axlar tidigare idag när jag blev avbokad från ett jobbpass i mellandagarna som stressat mig eftersom bredvidgång var nödvändig och jag verkligen inte hade lediga dagar att lägga på det. Nu ska jag inte längre jobba det passet vilket betyder att jag inte behöver hitta massa timmar till att lära mig det jobbet. Det i sin tur betyder att mitt jobbschema för resten av den här månaden är klart. Detta är en LYX för "frilansande" timvikarier som mig. Jag vet vilka dagar och tider jag jobbar för hela tre veckor fram över. Och inte nog med det - jag är ledig en hel del!

Jag har nämligen bestämt mig för att inte säga ja till ett enda pass mer innan januari. Behöver vara ledig, ledig till att bara vara och ledig till att hinna med allt annat förutom jobb. Det är nämligen så att jag inte bara jobbar i Tranås Kommun utan även i flera fristående verksamheter vilket betyder att det är jag och endast jag som kollar över så att jag får den vila jag behöver. Något jag slarvat med en hel del. Nu är det slut med den biten och jag ska se till att hinna njuta av december. 

Imorgon ska jag därför åka ut till Söråsen efter frukost. Ta en dag ute och skogen och bara vara. Hälsa på korna lite, kanske ta ett bad och läsa en bok. På kvällen ska vi på julbord med Alexanders familj och sedan lär kvällen spenderas i soffan med händerna på den mätta magen framför en film. Vi var även där idag och gjorde ungefär samma sak. Det var så ofantligt skönt. Inte har de något internet heller så inga sociala medier funkar och inte heller går det särskilt bra att ringa. Det är så skönt att släppa telefonen och bara vara. Nu kan jag ju verkligen göra det också eftersom jag inte behöver vara tillgänglig för jobb mer. Halleluja! 

om det som ofta är så känsligt, om hur jag får leva i överflöd men inte önska mig mer skattar på jorden. om hur några dagar kunde bli fantastiska även om vi klarade oss på väldigt lite. Och om hur mycket jag tror är viktigt att fundera över.

Nu är jag hemma och har landat ordentligt efter vår resa. Det var så värda dagar för oss, med tid att prata massor. Vi har en förmåga att trivas och njuta av att göra typ ingenting. När jag är med honom gör det liksom ingenting att det är iskallt på hotellet (som inte riktigt ens var ett hotell) att flyget är skumpigt eller att toaletten på hotellet är så liten att dörren inte kan stängas när man sitter ner. Med honom kan jag slappna av och känna att det gör ingenting om allt inte blir som man tänkt sig. Det blir bra ändå och blir det inte det så är det inte hela världen. 

Vissa tycker kanske att vi var konstiga som bodde på ett så risigt hotell, att vi lagade vår mat själva och inte gjorde en enda turistgrej på hela vår resa. Att vi är snåla som inte lyxar till det när vi trots allt är på semester. Men nej, vi gjorde inte det. För oss var det lyx nog att kunna komma iväg och just därför fick vi vara sparsamma under resan. Och vet ni - det var helt perfekt ändå! Trots att vi åt pasta varje kväll och åt kebab ute för 30 kr varje dag, trots att vi inte beställde kakor till teet de gånger vi gick på cafe. För oss var det nog att bara få ta sovmorgon (vi sov 11-12 timmar varje natt - halleluja!) och att få gå och sova lite till efter frukost. Att få strosa runt i staden och äta glass (vi hittade ett ställe som sålde HELT SJUKT god isglass av mixad frukt som Alexander tålde) och bara njuta av att kunna göra vad som föll oss in. 

Jag har aldrig känt en längtan efter att bli väldigt rik på pengar. Om jag fick önska så hoppas jag att vi kan ha så mycket att vi går runt och lite till, att vi kanske inte måste jobba heltid för att det ska funka. Det vore fantastiskt att ha råd att göra några utflykter ibland och gärna kunna åka på semester någon gång då och då, att kunna hjälpa de som har det kärvare än en själv. Men ett större överflöd än så? Nje. Då är jag hellre rik på tid så att jag får möjlighet att vårda relationer och göra saker som jag älskar med de jag älskar. Kanske kommer det gå så bra för oss, kanske inte. Men jag hoppas att jag aldrig kommer samla skatter på jorden och tror att pengar i överflöd skulle göra mig lycklig. Jag vill ha så att vi och andra kan klara oss bra, men inte mer. Tror det är så väldigt lätt att tappa fokus annars.

En gång lyssnade jag till en tjej som sa såhär "Jag har bestämt mig för att försöka leva så som en kvinna lärde mig. Hon sa att man aldrig ska äga något som man inte vågar låna ut". Jag tycker det är så bra och sedan den dagen försöker även jag leva så. Jag vill inte ha min kärlek bunden i saker som bara är till för mig, saker som inte är bra nog åt någon annan än mig. Jag tror det så lätt blir fel då. Det är inte fel att äga saker, inte fel att ha materiella saker och inte heller fel att uppskatta dem. Men den dagen de ha blivit så viktiga för en att man inte vågar dela med sig, inte vågar låna ut dem till någon - då har något gått snett. Jag vill gärna ha pengar, men jag vill inte tro att de bara är till för mig. Jag tror de är mina att förvalta, men inte att äga. Jag vill vara den som vågar dela med mig, som vågar låna ut de ägodelar jag fått till låns. För så tror jag det är, att även jag har lånat dem av Någon. 

Jag har det bra ekonomiskt just nu. Ja, jag lever i överflöd. Tillräckligt med jobb och relativt få utgifter. Därför sparar jag för att kunna leva även när utgifter kommer bli betydligt större än inkomsterna. För att kunna ge till den som behöver. Samtidigt vill jag leva här och nu, våga investera i saker. Som våra älskade dagar i Spanien. Visst kostade vår resa pengar, vi fick lägga några tusenlappar var. Men resan hade kunnat kosta så otroligt mycket mer. Nu gjorde den inte det för vi vände på våra slantar och klarade oss billigt undan. Just därför kommer vi förhoppningsvis kunna åka igen.  

Jag är så tacksam för att vi hade möjlighet att åka. Jag vill gärna göra det igen. Men det kommer nog dröja och det gör ingenting. För tills dess ska vi vara rika här hemma, inte på pengar. Men på kärlek. 

När jag liksom måste stanna och säga för tusende gången att detta är fantastisk och att jag älskar dig och att livet ler mot mig så mycket att jag blir knäsvag.

Vi är i Malaga, på vårt ganska spartanska "hotell" som visade sig vara ett vandrarhem och har det helt fantastiskt. Solen har skinit på oss hela dagen och stundtals var det så varmt att man uppskattade skuggan. Vi kom hit igår eftermiddag och sysselsatte oss mest med att hitta en buss till vårt hotell och försöka kommunicera med spanjorer som inte kunde ett ord engelska. Sedan letade vi efter en restaurang (utan resultat) så vi lagade oss lite god mat i vandrarhemmets kök istället. Vi bor på ett plutthotell med typ 10 rum utanför centrala Malaga. Tror det är typ 7 km in till city. Det tog oss i alla fall hela förmiddagen att komma dit när vi gick i morse. Sedan gick vi runt i staden och bara njöt av värmen. Åt lite mat (efter att ha bett en bön till Gud att killen som sålde maten hade koll på vad "NO MILK" betydde..) och strosade vidare. Bilden ni får se här tog vi på en utkiksplats som vi kämpade oss upp till. Det var jobbigt men så häftigt att se allt och bara ta in att vi är på semester. Tillsammans. 

Vi tog bussen tillbaka till hotellet framåt kvällen och nu har vi återigen lagat god mat till kvällsmat. Nu vilar jag trötta fötter och ska snart sova. Imorgon väntar en ny dag här i fina Malaga. Jag har det så bra! 

Kram på er där hemma. Jag hörde att den första snön kommit. Overkligt att jag var varm i kjol och linne hela dagen förut. Men allt har sin charm... Just nu föredrar jag sensommarvärme och hav framför snö ;) vi hörs!