01.31 och jag tänker på natten.

klockan är mitt i natten och jag vandrar hem i ett gnistrande vackert kvarter och jag tänker på hur lycklig jag är som har så fina vänner och ett så fint land och så få problem just nu och jag känner mig så lycklig att jag måste dansa runt i mitten av gatan och svänga med armarna och hoppa hoppsasteg bara för att låta glädjen roas lite och jag tänker att det är tur att ingen ser mig för vad skulle de tro? sen tänker jag att vad tråkigt att ingen ser mig eftersom alla sover såhär dax, för om de hade sett mig hade jag och min nattdans i den gnistrande snön gjort även någon annan människa glad. men inatt dansar jag för mig själv och för min värld och om någon ser eller inte spelar ingen roll - just nu är lyckan total och det är bara så underbart att få leva.

hon är en ängel.

det är märkligt. hur jag ibland inte skänker henne en tanke, och ibland sitter här med tårar i ögonen. hur man helt plötsligt kan sakna någon tills man inte vet vart man ska ta vägen, och ibland inte tänka alls.
att det fortfarande kan göra lika ont. minnen och fler minnen. hennes trygghet och lugn, hennes tålmodighet och hennes kärlek.
det är lite mer än 4 år sedan min farmor dog, och ibland saknar jag henne så att jag tror att hjärtat mitt ska gå i tusen bitar. det är fruktansvärt att se hur någon man älskar sakta bryts ner. hur den som alltid varit ens trygga punkt helt plötsligt börjar svaja. och hur man så gärna vill ge något tillbaka, vill ta en del av smärtan som tack för all kärlek man fått. men man kan inte. det går inte. för vissa liv tar slut, innan andra riktigt hinner börja. det gör lika ont för det.

jag minns sista gången jag såg henne. Hon var ovanligt pigg och precis när dörren till det röda huset slog igen ropade jag:
-vi ses farmor!
och det sista jag någonsin hörde någonsin henne säga var hennes svar:
- vi ses, ja det gör vi. vi ses. Hon lät trött men säker.

det är det jag litar på i stunder som denna. när tårarna bränner och jag skulle göra vad som helst för att få smaka hennes bullar och känna hennes kramar igen - att vi kommer ses igen. så älskade du,
vi ses.

you'll be in my heart.

Känslorna är blandade. delar av mig och mitt inre är förvirrat och trött, men samtidigt känner jag mig mer hel och full av kärlek än på länge. En anledning tror jag är den helgen jag varit med om. På ytan en ganska vanlig helg, men ändå känns den väldigt annorlunda. Mitt hjärta är fullproppat med kärlek, och insidan känns varm.

Jag tror att fysisk närhet är viktigt. Det behöver inte vara i en kärleksrelation, utan bara det att få vila i någons famn eller att höra ett annat hjärta slå gör att man själv fylls på med energi och värme.

I fredags när det var andakt på tonår satt jag och lutade mig mot J's axel och bara kände hans lugn och trygghet "rinna över" till mig. Som om det faktiskt var möjligt att ge mig den härliga känslan bara genom att vara nära.
Hela lördagen var jag sedan ledare på en barnkördag och jag vet inte hur många barn som bars i mina armar i de 7 timmarna. Det känns nästan lite heligt när ett barn lägger huvudet tillrätta på ens axel och sluter ögonen. Som om jag i detta fall var den som fick visa på trygghet och kärlek.

Alla barn som var mig nära hela dagen, som lekte med mig, grät, skrattade och busade fyllde mitt hjärta på ett sätt jag inte kan förklara. Men det lämnade ett avtryck i mitt inre, och fyllde på mitt hjärta. Jag har lärt mig att det finns få saker som kan kännas så bra som att få vara någon riktigt nära. Sådär så att man känner en annan människas hjärtslag. Sådär alldeles, alldels på riktigt.

ett barns funderingar.

Det är kväll och jag sitter i soffan med Isac, 4 år bredvid mig. Vi tittar i en
barn(!?)bok med bilder på olika fordon och han slår upp en sida med stridsvagnar och soldater. Han frågar mig:
- Jonna, vad gör soldater? Vad gör de för människor? Vad är det där för maskin?, säger han och pekar på en stridsvagn som ser ut att kunna meja ner ett helt hus. Vad ska den där bomben användas till? Vem ska de skjuta på med kanonen? Jag tänker en stund.

Hur förklarar man för ett barn att världen inte är så god som den ser ut? Att de där maskinerna används för att döda? Att människor kan vara så osams att de faktiskt har ihjäl varandra? Hur förklarar man det för en pojke som forfarande tror att världen är rakt igenom kärlek?

Och sedan slår mig tanken att detta inte borde behöva förklaras. Att det inte borde finnas stidsvagnar i en barnbok, eftersom inga stridsvagnar och bomber borde finnas överhuvud taget. Men nu finns de, och jag vet fortfarande inte om jag svarade rätt när jag försökte göra den fruktansvärda sanningen begriplig för en fyraåring som vill ha svar på allt.

Jag tror inte att det hjälper att ljuga. Att säga till Isac att de där vagnarna och bomberna inte används. - För förr eller senare kommer han gå förbi tv:n när nyheter och bilder från krig utspelar sig, och nya frågor kommer dyka upp i hans huvud. Om varför människorna ligger i högar och inte rör på sig, och varför det där barnet ser så ledset ut framför totalt sönderbomnade hus. - Men jag tror samtidigt inte att det är rätt att ta ifrån honom den fria och goda syn han har på världen. För det är trots allt den bilden vi alla borde ha.

Så många av hans frågor blev obesvarade, men försiktigt försökte jag förklara hur länder blir osams ibland. Jag riktigt såg hur han tänkte och försökte förstå. Förstå något som jag av hela mitt hjärta önskar att han aldrig skulle behöva beröras av.

300 sekunder.

jag har haft ett underbart lov. jag har träffat mina vänner, sett massa film, gått promenader och lärt känna gamla vänner ännu bättre. det är vad jag kallar ett lyckat lov.

det är märkligt hur man kan träffa människor flera gånger i veckan, ja kanske rent av varje dag, och ändå inte känna dem särskilt väl. det skrämmer mig lite. ni, mina klasskompisar till exempel, hur mycket vet vi om varandra? tar vi oss tid att lära känna varandra? eller kommer vi inse om några månader att vi borde ansträngt oss för att förstå, lära känna och tycka om varandra?

igår var jag på cellgrupp. (vi är 9 personer som ses en gång i veckan och pratar om olika ämnen, till exempel status, Gud, pengar, döden. vi fikar och ber. jag älskar det!) i alla fall - igår var ämnet: Lyssna.

Vi fick en lapp med frågor t.ex hur tänker du dig ditt liv om 15 år?, och sen skulle vi utifrån de frågorna berätta om oss själva i 5 minuter. de andra var tysta och vi lyssnade verkligen på varandra. det var häftigt att inse hur lite vi vet om varandra, och hur mycket man kan få veta på 5 minuter. så många nya tankar som väcktes, och jag insåg att man kanske har fler likheter än man tror med vissa personer.

vi lärde oss att det är skillnad på att höra och på att lyssna. och på att man på 5 minuter kan komma en person väldigt nära och även öppna sig väldigt mycket. så kära ni, ska vi se till att lära känna varandra bra nu de sista månaderna? så att vi slipper stå där i maj och inse vad vi borde gjort? ska vi börja lyssna på varandras tankar och själva berätta mer om oss själva?
5 minuter är kanske ibland allt som krävs.

tjugohundratio.

jag sitter här i mitt kök, för ovanlighetens skull sminkad och uppklädd. det är exakt 7 och en halv timme kvar av året som gått. ett spännande år, och precis som de flesta år som gått har jag förändrats under de 365 dagar som passerat.
det är inte så att jag kan sätta fingret på vad det är, men jag ikväll är inte samma jag som för ett år sedan. jag antar att jag har längre hår, att jag har annorlunda kläder och kanske har jag till och med blivit någon centimeter längre. men jag tror inte det är det viktiga.

Jonna idag är mognare, mer erfaren och säkrare på sig själv. inte så att jag vet helt och hållet vem jag är, och att jag alltid känner mig på topp. verkligen inte. men på något sätt lär livet mig - varje år - att jag klarar mer än jag tror. att jag är stark och sakta men säkert börjar förstå.

förstå att livet inte är en dans på rosor. men jag förstår att det är värt att dansa ändå.

blä.

inatt vaknade jag av ett vidrigt, äckligt, otrevligt klökande från övervåningens toalett. magsjukan hade anlänt. jag hatar kräks.

och detta är vad jag längtat efter.

det bästa med jullov är att det är så kallt ute att snoret fryser i näsan, att snön knastrar och att man bara är ledig. att man kan ligga skavfötters med Ebba och prata och lyssna på samma låt 100 gånger i rad. och att man kan sitta framför en brasa med Li en natt och prata tills det nästan är morgon. och att man kan frysa benen av sig på en nattpromenad med Matilda och fundera på kärlek och liv.

det är sådana upplevelser som gör att man orkar. detta lov tänker jag fylla hela mitt hjärta med sådan upplevelser. ladda batterier och fylla på med kärlek. för det både gillas och behövs.

jag är fortfarande helt knäpp i huvudet efter salongerna. typ någon sjuk grej som slagit sig fast i min hjärna och den kan inte släppa hur bra de var.

holavedens salonger var hysteriskt bra. framför mina ögon spelas bilder av min älskade ebba sjunga ut ordentligt, min kära matlie som dansar och äger ut alla andra, jonatan i extremt tajta röda långkallingar, lisa som spelar och sjunger om avundsjuka. listan kan göras lång. GALET. STÖRT. HIMMELSKT. UNDERBART. FANTASTISK.
gode värld. jag saknar ord.

kommentarsbokstäverna

jag vet inte om det är någon mer än jag som blir galen varje gång man ska skriva i de där bokstäverna för att kunna kommentera?
jag har kommit på att det går att ta bort det, så snälla alla - gå in på "inställningar" sedan "kommentarer" och skrolla ner tills det står något om ordkontroll. där klickar ni så att man inte behöver fylla i vad det står för att kommentera.
om alla gör det så slipper vi sitta och bekräfta att vi inte är datavirus eller nåt.
tack!

ta bort masken och bli ett barn.

jag tycker så mycket om små barn. jag gillar deras sätt att se på livet. så okomplicerat. Det betyder inte att det är problemfritt. alla har väl sett en unge skrika och slå sig? Det jag menar med okomplicerat är att barn är ärliga och verkligen lever i nuet. De blir lätt arga, men de har väldigt lätt att visa kärlek också.

jag tror vi kan lära oss mycket av barn och deras levnadsätt och häftiga humör. de går inte och gömmer sig bakom perfekta ytor eller falska fasader. de är ärliga och öppna, litar på människor och både ger och kan ta emot kärlek. nog är de fruktansvärt tjuriga ibland, men det går snabbt över. de är sura och sedan är de glada igen. de visar vad de känner och är ärliga. inte älskar vi dem mindre för det?

vi är 15 år nu, varken barn eller vuxna. det är ingen lätt ålder, men jag tror vi skulle må bra av att vara mer som barn. vi tror att våra medmänniskor skulle tycka mindre om oss om vi visade att vi inte är så perfekta som vi ger sken av, men jag tror att vi har så fel. vi vill inte visa oss svaga eller dåliga. men det är när vi verkligen vågar öppna oss och när vi vågar lita på varandra till 100% som vi får verkligt starka och värdefulla relationer. vi borde lära oss av barnen. de är till 100 % och inte något mittimellan. de visar inte ett yttre som inte stämmer med det inre bara för att passa in.

jag längtar efter en dag då alla kan och vågar vara mer som barn. en dag då vi har lätt att ge kärlek och lätt att ta emot. en dag då vi vågar öppna oss, visa oss svaga och dra bort masken som lurar oss själva och omgivningen. för som vi lever nu gör vi oss själva en fet otjänst. ytor och falska fasader ger ingenting förutom dålig självkänsla och faska relationer. och vem vill ha det?

gräset är alltid grönare på andra sidan.

något jag har tänkt på mycket nu när jag är sjuk är framtiden och mitt liv. ibland känns mitt liv just nu så meningslöst. jag vaknar, går till skolan, pluggar, gör nåt annat en stund, pluggar och sover. vad tjänar det till?

jag tänker så en stund, och i min fantasi drömmer jag mig 5 år frammåt i tiden. ååå, då ska jag va snygg och bo i en mysig, kreativt inredd takvåning någonstans och leva livet. jag ska vara lycklig. som om lycka sitter i en egen lägenhet och att försvinna och börja om någon annanstans?

då börjar jag tänka mig 12 år frammåt istället. Då vill jag vara småbarnsmor och gift med världens bästa man. då ska vi bo där i vårt mysiga hus och leva livet. som om ett sådant liv inte har några problem? som om man inte är stressad och orolig och har massor att göra med småbarn och egen ekonomi och allt.

då tänker jag mig 20 år frammåt i tiden. när jag är 35 år vill jag va färdiutbildad för länge sen och ha ett tryggt liv. jag ska bo någonstans med min man och mina barn och allt ska vara så bra. som om det inte finns problem där med? det är nog inte lätt att va vuxen och förväntas ha koll på allt, veta allt och kunna allt.

men när jag är riktigt gammal då? när jag är 75 år och bor i mitt hus med min man och mina barnbarn kommer ibland och hälsar på. då måste väl livet va perfekt? som om det inte finns många krämpor och problem då? kroppen är sjuk och gammal, och man orkar inte längre. nej, det är nog inget problemfritt liv det inte.

så vad kommer jag fram till? blir livet aldrig bra? kommer det alltid vara stressigt och fyllt av problem? vad tjänar då allting till?
nej, jag tror inte att livet alltid kommer va fullt av problem. Jag tror att det kommer innehålla mycket glädje och kärlek och jag tror att livet kommer bli fantastiskt. men vad jag tror är viktigt är att inse att livet redan nu innehåller mycket glädje och kärlek. livet är fantastiskt redan nu!

Om man bara drömmer sig bort och tror att allting kommer va perfekt i framtiden så gör man sig själv en fet otjänst. Livet är inte perfekt för att man bor i en mysig takvåning eller för att man har slutat skolan. Livet kommer alltid innehålla jobbiga saker, och det kommer inte alltid vara en dans på rosor. men det spelar ingen roll om du är 15 eller 45.

Jag tror det handlar om att leva här och nu. Visst ska man drömma, men man får inte glömma bort nuet mitt i alla planer och förväntningar. man måste inse att livet är bra nu med. allting har sin tid och just nu är vår tid i skolan som trötta 15 åringar. och vi kan drömma om framtiden, men det är också nu vi ska se till att det kommer bli möjligt att förverkliga våra drömmar. vi måste börja leva nu, inte om 9 år. det är nu livet är vårt. precis just nu. så vad gör vi av vårt liv? var vill du vara om 10 år?
den frågan kan bara du svara på, och det är även bara du som kan se till att hamna där.

sånt som gör mig glad.

Jag tänkte på min lista över saker jag inte gillar, och kom på att jag kan göra en tio gånger längre lista på saker jag faktiskt tycker om. så här kommer den:

1. att vakna en lördagmorgon av att pappa kommer in mitt rum med nybakade scones eller våfflor. Sen kommer han med fler och fler tills jag storknar och inte får plats med fler i magen. (ja, jag vet, detta är nästan för bra för att va sant.)

2. när Isac 4 år, kommer in i mitt kök med det fulaste porträttet jag någonsin sett av mig och stolt säger: detta är du, du får den av mig!

3. att inte ha pluggat till ett glosförhör och läraren glömmer bort det. små ögonblick av lycka! (händer dock lite för sällan.)

4. att ha ett alldeles nystädat rum och njuta av det, samtidigt som jag är stolt över mig själv för att äntligen ha städat det.

5. när en vän ringer och pratar med mig.

6. när jag lyckas riktigt bra med något jag inte trodde jag skulle klara av.

7. när en vän lyckas riktigt bra med något vi inte trodde den kunde. då blir man stolt för någon annans skull och den känslan är underbar.

8. när man sitter i samma rum som hela sin älskade familj och dricker blåbärssmoothie. detta gör jag just nu, och jag gillar det :)

vad står på din Detta gillar jag - lista?

man saknar det när man inte kan.

nu har jag varit hemma i tretton dagar. ända tills för ungefär 5 timmar sen har jag varit totalt däckad hela tiden. Men nu börjar pencillinet hjälpa, och helt plötsligt finns det lite, liiiite energi i min kropp. tillräckligt mycket energi för att har fruktansvärt tråkigt. jag inser hur isolerad jag är. hur få människor jag har pratat med senaste veckorna. hur lite jag vet. jag har ingen koll alls på vad som har hänt, hur alla mår och vad som ska göras. jag ha inte haft några möten med människor. då menar jag inte möten med protokoll och kaffe som folk har i kontorsbranschen, utan jag menar möten med männniskor. ett leende eller en kram. jag har inte haft några sådana möten på väldigt länge. jag saknar dem något otroligt.

man förstår inte hur mycket det betyder med den gemenskapen och kontakten som finns i till exempel skolan. där har du någon att prata med, att skratta och busa med. man har möten med människor. man umgås. vi människor behöver varandra. vi behöver dela livet med någon. med någon. inte med något.

det är något jag har insett nu när jag har varit sjuk. det vardagliga, enkla betyder så mycket. att möta människor! ta vara på varandra. njut och lev. man saknar det när man inte kan.

hospital.

nu ska jag till sjukhuset. jag blir ju aldrig frisk och idag är det dags att ta reda på varför. usch, nu blev jag nästan lite rädd. håll tummarna för mig!