för att lämna allt och bara kasta mig ut. Det är typ så sjukt läskigt att jag inte vet vad.

Igår när jag cyklat hem till min man och vi hade tittat på tv, ätit kvällsmat och haft en väldigt mysig kväll så slängde jag ur mig, precis när vi krupit under täcket och skulle sova:
- Ska jag åka till Kenya eller inte?
(För er som inte vet har jag sedan väldigt många år tillbaka haft en dröm om att åka till något land i Afrika för att där volontärarbeta på ett barnhem i några månader. Nu finns möjligheten för mig att åka till Kenya och jag ska bara orka bestämma mig för om i vår är rätt tid.)

Och så pratade vi lite och Alexander som för övrigt en gång sa "Jag älskar dig mest när jag inte är med dig" (haha, oklart hur det ska tolkas) öppnade mina ögon för att i vår egentligen på många sätt vore väldigt bra. Och ja, det vore det! Men samtidigt är jag rädd, rädd för att lämna allt här. Rädd för att åka iväg till något okänt. Men när är man inte det?

Igår kväll kunde jag inte riktigt sova för alla tankar bara snurrade, Alexanders ord "Jag säger inte att det är nu eller aldrig.. men..." startade igång en jobbig men nödvändig process. Jag måste komma fram till om och i så fall när jag ska åka. Det är sjukt svårt att veta ska jag säga er.

Så, nu ska jag skriva lite listor (ang. gårdagens inlägg) och ta mig en rejäl funderare på vad jag vill med mitt liv. Får se om jag någonsin kommer på det.

om listor och dagar som faktiskt fungerar.

Jag har fortfarande svårt att hantera stress och dagar med mycket som ska göras. Idag var en dag som innehöll många moment, och jag kände mig stressad. Egentligen i onödan, men min kropp funkar inte riktigt som vanligt än. Jag skulle till exempel skjutsa mormor till olika affärer och hinna städa här hemma innan klockan två. Mitt bästa tips för att inte stressa upp sig över saker och låta onödig energi gå till att gång på gång planera sin dag är att skriva listor. Listor över allt. Allt. Det funkar bra för mig. Då slipper jag lägga upp min dag 1000 gånger utan kan skriva en lista och sedan hålla mig till den. Det är också bra att skriva upp små detaljer på listan (eller ännu bättre saker man redan gjort) så att man får bocka av saker ofta. På dagens lista stod en massa saker, men bland annat att tömma diskmaskinen, plocka i diskmaskinen, städa köket, starta en tvättmaskin osv. Jag hann inte med mer än hälften men ack så skönt det är att få bocka av åtminstone de sakerna.

På listan stod också "Träffa Li". Det var himla mysigt. Vi lagade lunch tillsammans och åt sedan den och en smarrig fruktsallad. Så väldigt bra att ses sådär några timmar ibland och uppdatera oss om varandras liv. Nu har hon åkt till jobbet och jag ska skriva en andakt till morgondagens tonår. 

Ibland slår det mig att det faktiskt funkar nu. Att leva ganska likt alla andra. Om jag så får fortsätta skriva listor i all evighet så är det värt det, så länge jag får känna att jag kan leva mitt liv och vara delaktig i det. Ha möjlighet att orka dagarna och göra saker på mitt sätt. Det är så otroligt viktigt för mig och min hälsa. Och det, det vill jag vara rädd om. För både min och alla andras skull.  

Om när man hittat honom, hittat hem och aldrig vill gå tillbaka.

Jag älskar honom. Mannen i mitt liv, i vårt liv. Han som är ordningen när jag är kaos, han som håller ut och håller om. Han som står fast och bara är när jag far omkring och är ingenstans utom där jag borde vara. Han som öppnar sin famn gång efter gång och säger "kom hit din dumbom och låt mig älska dig" ungefär. Han som snällt öppnar sina armar och lånar ut sin axel varje gång jag sover intill honom, och som sedan låter mig få sova ut varje morgon när han smugit upp och satt i gång med vad den dagen har i uppgift åt honom. 

Han som överraskar med blommor en vanlig torsdag för att han pantade några burkar och fick ett infall att ge mig rosor för slantarna som blev. Han som först efteråt säger "ojdå, det var ju dumt att du fick dem nu när du ska åka bort i en vecka. men... jag bara ville ge dig dem nu". Han som försynt städar mitt rum och som springer ner i tvättstugan åt mig för att jag är för rädd för att gå dit om natten. 

Han som leker jordfräs på min mage och som lär mig hur man får till de bästa fisarna. Han som tycker jag är dummast i hela världen ibland men som väljer att älska mig ändå. Han som inte kan pussa mig när jag ätit något med mjölk i men som ändå förstår att jag måste får äta min älsklingsyoghurt även om den är giftig för honom. Han som Gud gav allt det tålamod jag aldrig fick. 

Honom älskar jag. 

Men just i kväll älskar jag honom mest för att han kallar bristningarna på mina höfter för flames och tycker att de är ascoola. Han säger att han också vill ha sådana och sedan pussar han mig överallt och säger att jag är fin. Fin trots att jag har håret på ända, inget smink och sitter i en av hans skräptröjor och ska sova.

Och ungefär där känner jag bara att jag har hittat mannen. Honom jag av hela mitt hjärta hoppas att jag får dela resten av mitt liv med. Och så liksom golvas jag av den insikten och tänker att fy vad jag är tacksam. Verkligen. 

för nu längtar jag efter min säng, min alldeles egna lilla plats i världen.

Just nu sitter jag hemma i soffan och bara andas ut. Hemma igen efter en vecka i resväska. Åkte till Stockholm och min vän Ebba förra lördagen. Sedan kom min familj upp och vi semestrade några dagar i samma stad. De tre senaste dygnen har jag befunnit mig i kyrkan på ett läger/lan där jag varit ledare. Idag har jag haft kördag hela dagen inför en konsert som vi hade för några timmar sedan och nu, nu får jag äntligen bara vara. Så skönt även om allting den senaste veckan har varit väldigt roligt och givande.

Har verkligen haft en fantastisk vecka men nu är energin slut. I morgon ska jag ut till Söråsen för lite kalas och på måndag ska jag skjutsa mormor till sjukhuset i Nässjö. Sen, sen ska jag vila. Ska se till att vara ledig tisdag, onsdag och torsdag och bara vara. Pyssla, baka, sova. Det behövs nu. På tisdag har jag överlevt 3 långa veckor med mycket på schemat. Då är det dags att ha tomma, lediga dagar. Ser fram emot det. Men först ser jag fram emot kalas och mormor&jonna-dag.

Livet hörrni, det är bra fint.

en dag jag behövde. idag.

Nu har jag tagit mig igenom två veckors heltidsjobb och det kommer dröja länge innan jag utsätter mig för det igen. Även om jag hade fantastiska vikariat och jättetrevliga kollegor så tar det så ofantligt mycket energi att vara i nya sammanhang nästan varje dag. Jag hade inte riktigt den energin och även om jag klarade ut mitt jobb så ligger jag lite på minus i energi nu känner jag. Därför har jag en lugn dag idag. Jag struttar runt i pyjamas och har hittills inte uträttat särskilt mycket. Precis som det ska vara med andra ord. 

Tänkte försöka ta mig en liten promenad i solen och sen har jag lovat Alexander att städa mitt rum. Det ser ut som ett bombnedslag (lite på grund utav tids-och-energibrist men det vore fult att skylla allt på det.. beror nog mycket på min lata sida också) och det är tråkigt tycker jag. I övrigt ska jag bara vara. 

Det känns himmelskt. 

I morgon åker jag till Stockholm för att hälsa på min vän Ebba. Vi har inte träffats på fruktansvärt länge och jag ser fram emot en lugn helg i hennes soffa. Hoppas ni får en bra helg ni med. KRAM

och vi bad om ett hopp, om en strimma av ljus, genom nätter förbrända i en storm. Och vi såg hur en hand mitt i rädslornas land, drog oss ur. denna storm.

Poff. Är helt slut. och en lång och tuff vecka väntar. Gah. Gode Gud giv mig styrka. 

Rubriken är hämtad från Michel Johnssons musik. Jag vill se den handen komma och dra mig genom denna veckan nu. 

en liten buss i garn.

När en av ens bästa vänner fyller år och han råkar älska folkvagnsbussar... Då kan det sluta såhär. 

Det var ärligt talat rätt svårt och tidskrävande men jag blev så nöjd och Tomas blev så glad så det var det värt. Jag virkade alltså en liten miniversion av hans alldeles egna riktiga buss som heter Leif. Om du tycker denna var fin eller vill veta hur du gör en egen - hör av dig! Jag hittade på mönstret själv (vilket innebar att jag fick repa upp flera timmars jobb rätt ofta) men nu i efterhand kan jag säga att det inte var särskilt avancerat egentligen. 

Jag älskar att hålla på med garn. Virka är så roligt tycker jag. Finns det fler där ute som är tanter liksom jag? Ska vi ha stick/virkcafé någon gång? 

det här med att göra lagom. det är skitsvårt.

Den här bilden tog jag en tidig morgon då jag skulle köra ut till Linderås för att jobba på en förskola där. Åh vilken fantastisk plats det är. Det är ett av alla ställen jag har varit och jobbat på de senaste veckorna. Jag vikarierar alltså inom barnomsorgen på en massa skolor och förskolor som klasslärare, fritidspedagog, speciallärare, assistent, resurslärare och förskolefröken. Det har varit otroligt lärorikt, spännande, utmanande, roligt, givande och jobbigt. Att komma till ett nytt sammanhang nästan varje dag och aldrig riktigt veta vad som väntar, det har lärt mig så mycket men också tagit väldigt mycket energi. Just nu är jag därför väldigt trött. 

Hittills har jag aldrig fått komma tillbaka till samma barngrupp (förutom i Linderås där jag varit 4 gånger) utan varje arbetspass fått nya kollegor och barngrupper att lära känna och förstå arbetssätt. Det är ärligt talat rätt svårt även om jag älskar det. Nu har jag har fått ett vikariat på 5 dagar i sträck nu vilket känns väldigt bra. Fantastiskt att kunna komma in lite mer i verksamheten och sammanhanget. Är elevassistent åt en fantastisk härlig liten person så det är roligt. Men när dessa arbetspass är över har jag bestämt mig för att ta det lite lugnt med jobbandet på ett tag. Jag orkar inte riktigt med känner jag, och igår sa Alexander: 

- Jonna, i november och december så ska du bara jobba 50 % (alltså 20 timmar i veckan ungefär, senaste veckorna har varit betydligt mer). Kan vi tumma på det? 

- Ja, jag blir så himla grinig annars...

- Blir?! Du är redan älskling. 

Sen pussade han mig och sa att jag var en liten tönt. Så kändes allt bättre. På riktigt. 

Jag behöver inse att jag inte kan göra allt jag vill just nu. Ska jag orka någonting annat än att jobba är det mindre jobb som gäller. Och då måste jag lära mig säga nej. Sjukt svårt - men så viktigt. 20 timmar i veckan är vad som gäller från och med nu. Det finns viktigare saker än jobb, hur härliga barnen jag möter än är. Så... nu ska jag träna på det där. Att göra lagom. Hade lite glömt bort hur viktigt det är. 

nu kör vi.

Fina fina ni. Ledsen att detta blivit en väldigt ouppdaterad blogg den senaste tiden. Vet inte riktigt vad det har varit med mig. Men nu känner jag för att komma igång igen och dela min vardag och mina tankar med er. Häng med!

varför ni inte hör ifrån mig.

Jag håller på och trappar ner på mina mediciner just nu. Mår lite konstigt om jag ska vara ärlig. Dessutom är jag sjuk och trött och jobbar mer än jag orkar. Så. Vi hörs om ett tag. När jag är på benen igen. KRAM.

Förresten.

TACK ni som kommenterar. Ni är (tyvärr) inte så många, men det ni skriver betyder så oerhört mycket. Tack även till er som hör av er på andra sätt och berättar att ni blivit berörda/upplyfta/peppade/mer förstående av att läsa vad jag skriver. Ett extra tack till dig "J" som pratade med mig en natt för några månader sedan. Jag bär dina ord i mitt hjärta.

Ibland funderar jag på att sluta skriva här. På att jag kanske ska sluta vara så öppen och ärlig med hur livet är mot mig. Men då tänker jag på er, på er som vågar säga att ni varit med om samma sak eller känner någon som varit det. Som talar om att mina ord har hjälpt er.

Det är för er jag skriver.

för du har fått min kärlek, min tid och min omsorg. Kanske var det ett sätt att ta hand om mig själv?

Detta är min högt älskade paprika. Jag fick en två centimeter hög paprikaplanta av min granne Camilla i våras. Jag tog den till mitt hjärta, planterade om, vattnade, vred den så att solen strålar skulle nå alla sidor och följde växtens resa. I förrgår fick jag skörda min fina fina paprika. Den har två små paprikasyskon som är betydligt mindre och inte riktigt färdiga än, men denna kunde skördas. Jag delade den med min stora familj och alla fick smaka och njuta. Jag var (och är) så löjligt stolt. Lika stolt som jag var över mitt morotsland. 

Saken är den att jag aldrig haft gröna fingrar. Mamma tröttnade på att köpa nya växter till mitt rum hela tiden för att alla jag hade dog så vi investerade i en plastblomma. Ja, faktum är att jag sällan orkar engagera mig i att följa en liten planta och vårda den. Mitt tålamod klarar det liksom inte. Trodde jag. 

Denna lilla växt har fått min omtanke hela sommaren. Ett tag trodde jag den skulle dö och var uppriktigt ledsen. För jag ville så gärna klara detta. Jag ville få ha mitt projekt och ta det i hamn. Denna vilja har börjat gälla allt fler saker i mitt liv, och särskilt sedan jag blev sjuk. Jag vill klara av saker! Jag vill inte ge upp. Om det så gäller att få skörda en paprika man odlat alldeles själv under 5 månader eller att orka springa den sista kilometern hem. Jag vill klara det. Jag vill känna mig stark. 

Ibland går det. Ibland inte. Men då tänker jag

att den största bedriften var att försöka. 

för dimman kommer, löven ändrar färg och hjärtat stannar en stund.

Igår kom hösten. Det var dimma över vår stad och för första gången på många månader var det inte sommarfint ute. Först blev jag ledsen och nästan lite rädd. För ett år sedan började det gå utför och lagom till löven föll av träden kom den allra värsta kraschen. Sedan följde många dimmiga och ledsna månader innan snön kom och jag blev mer likgiltig. Sedan kom våren och livet blev bättre och bättre. Först när björkarna slog ut vågade jag säga att det nästan var bra. När jag sedan fick tre underbara månader av sommar kändes livet riktigt bra, ja till och med bättre än det varit innan hösten jag helst inte vill minnas. 

Kanske var det just därför det slog till lite extra i magen när jag vaknade och Gud hade bytt sommar mot höst över en natt i vårt land. Jag blev helt enkelt rädd för att en höst i naturen skulle innebära att det blev mörkare även i mig. Men nu har jag landat. Jag ska göra mitt bästa för att få en fin höst. En höst där jag faktiskt kan njuta av te och tända ljus, av promenader i färggranna skogar utan att behöva stanna och vila vid vart tjugonde träd. Av timmar av ljus att orka utnyttja och njuta av och timmar av mörker att våga vila för att jag vill och inte för att jag måste. 

Jag har bestämt mig för att tycka om årstiden som komma skall. Vi ska bli vänner, hösten och jag. Vi har lärt oss av vad som hände förra året och ska se till att det inte blir så igen. 

Det får det inte blir. 

Det orkar jag inte. 

Det kommer det inte bli. 

om för små jeans och hur det kan vara alldeles fel. för mig. för nu.

Mitt liv är så bra just nu. Har varit det väldigt länge, ja i typ ett halvår nu. När pressen av alla skolarbeten försvann försvann också de sista depressionskänningarna och jag är glad. Jag är mig själv igen. Men vissa saker får jag fortfarande jobba mycket på och så kommer det säkert fortsätta vara de kommande månaderna och åren (?). Jag har fortfarande svårt att koncentrera mig, minnet sviker rätt ofta och jag är som sagt otroligt stresskänslig. Dessutom har jag gått upp omkring 15 kilo i vikt orsakat av en kombination av sängliggande, antidepressiva mediciner, mycket god mat och frånvaro av den vardagsmotion och träning jag tidigare la en hel del tid på. 

Jag trivs med mig själv och känner ingen stress med att återigen bli normalviktig - men ett långsiktigt mål är att så småningom komma i mina jeans igen. (Helst innan det blir allt för kallt eftersom jag inte orkar köpa massa nya kläder... Fast nu råkade jag spräcka de enda jeansen jag kunde ha så får väl göra det ändå). Jag trivs med mig själv men längtar efter att bygga upp min kondition igen. Jag inbillar mig att några kilo kommer trilla av nu när jag är mer aktiv i vardagen igen, steg två längre fram får bli att träna regelbundet. Just nu räcker det att bara vara igång och helst inte sova dagtid. 

Tänk vad jag har fått lära mig att börja om från början alltså. Ett steg i taget, just nu går det riktigt bra. Just därför ska jag vila här ett tag och inte rusa vidare upp för trappan. Jag skyndar hellre långsamt, tar hellre trappen steg för steg än någon hiss upp till toppen för att sedan ramla ner igen. Just därför ska jag nog faktiskt gå och köpa mig ett par alldeles lagom stora jeans i morgon. Inte en storlek för små "för de blir nog snart lagom" utan till nu. För jag lever nu och det är här jag är. Och det är bra. Just nu. 

för tiden går och jag med den, vi hittar balansen tillsammans.

Livet rullar på. Jag har fått betydligt mer jobb än jag vågat hoppats på vilket är fantastiskt skönt. Det betyder dock väldigt mycket mindre tid för dator, pyssel och annat trevligt - typ bloggen. Hoppas snart vara lite mer aktiv här igen, jag älskar ju att blogga!

I morgon ska jag vara fritidspedagog hela dagen och likaså på onsdag. Torsdag är jag personlig assistent och i helgen jobbar jag natt som assistent igen. Ja ni ser, jag får ihop mina timmar. Det går bättre nu med balansen och jag har lovat mig själv minst två lediga dagar varje vecka. Eftersom jag jobbar varje helg fram till oktober blir dessa lediga dagar ofta mitt i veckan och flera gånger har jag tackat nej till jobb just de dagarna. (Det är ju då alla inom skola och barnomsorg kan behöva vabba eller vara lediga). Det tar emot lite men jag vet att jag måste vara rädd om mig själv och inte gå ut för hårt nu i början. Det räcker att jobba heltid liksom, man behöver ju inte fläska på med dygnet runt varje vecka ;)

Hur som helst - imorgon blir en lång dag. En lite för lång kanske. Vilket jag kommer kompensera med en lugn onsdag. Men hur som helst - jag måste sova. Godnatt fina ni. KRAM.