en liten fredagsuppdatering.

Just nu pausar jag lite på mitt rum, efter en skoldag bestående av lektion på morgonen och sedan två fantastiska föreläsningspass innan och efter lunch. Jag har skrattat så att tårarna rinner och samtidigt känt en klump i hjärtat för livets jobbigheter. När jag hunnit landa i allt klokt som sades idag kanske jag formulerar något klokt här, vi får se.

Ikväll ska vi iväg på praktik med delar av klassen till en församling några mil härifrån. Vi ska ha en tonårskväll med lekar och andakt och min uppgift är mest att vara där och fixa i bakgrunden vilket ska bli väldigt skönt. Det blir en lång dag idag med skola från kl 8 till runt midnatt, men det har varit lättlyssnat och roligt hittills idag så det känns inte så jobbigt även om jag har minst lika många timmar till att vara vaken och igång.

Och något väldigt fint är att jag om cirka en timme och en kvart får se min Alexander igen. Han kommer hit till mig denna helgen och det ska bli så skönt att träffas. Livet blir mer helt när vi är på samma ställe.

Jag önskar er en fin helg!
Kram

när livet ryms i ett ögonblick.

Det var en idyllisk dag. Solen sken och det var gnistrande kallt. Och det var sådär vackert att jag fick lite ont i magen. Och så slog det mig - att denna plats på jorden, den är något alldeles särskilt. Där mitt ute i ingenstans, långt bort från allt, där är jag närmre mig själv än på många andra platser. 

Jag tror det handlar om att hitta de platserna, där allting snurrar lite långsammare. Så att man kan hinna ifatt sig själv ibland. Och kan man inte hitta de platserna någonstans då får man försöka hitta dem i sig själv, eller i en annan människa. I samtal och stunder, där man inte vill vara någon annan stans än där man är. Kanske just för att livet själv då ryms i ögonblicket. 

Just nu. 

Där och i våra hjärtan.

Och vi kan sitta där i timmar och prata, tills jag får ont i rumpan fast att jag sitter i sängen. Och ännu längre ändå, för det är det viktigaste. Det här med att dela livet. Att våga. Att våga brottas med saker som känns, skratta åt roligheter, fundera över saker som är svåra att förstå och ibland säga att nu är du jobbig minsann och kasta en kudde i huvudet. Som skickas tillbaka med orden att det är du med. Och det är okej. 

Det här med nya vänner alltså. Tacksamheten över den rikedom det är att få ännu fler fantastiska personer att kalla vänner. Som jag kan ringa och säga att nu behöver jag dig. Och som kommer och är, tills de somnar i en hög i min säng. Eller på golvet. Eller inte alls. Tills klockan är sent och vi ber godnattbön tillsammans innan vi alla går till våra rum.  

Om någon skulle tvinga mig att välja vad som är det bästa här. Då skulle det vara kvällar som dessa, med samtal och skratt och bön och tystnad i en enda gröt. Och jag tänker att under taket i mitt rum är det tjockt av alla ord och böner, de har samlats där och ligger kvar. 

Där och i våra hjärtan. 

skrattgråt över det konstiga som kallas livet.

Klockan är sent och jag är trött, sådär så man skrattgråter lite. Vi har haft en lugn kväll här på internatet och jag har fått gjort lite saker som jag skjutit på för länge, typ kopiera papper, söka jobb och maila människor. Känner mig alltid 10 stresskilo lättare när sådana saker fått lyfta från mina axlar. Till min hjälp har jag haft min älskade roomie Ellen. Vi har fulsjungit lovsånger till tonårsarbetet hemma i Tranås och skrattat åt hur livet här kan vara.

Igår kom vi hem från ett dygn på en lägergård med klassen. Vi var där och åt, fick undervisning, hade snöbollskrig, pratade, spelade en himla massa spel och hängde. Sov gjorde vi inte mycket så idag har jag varit lite seg. Borde därför sovit för länge sedan. Men så kommer vi på något som vi absolut måste prata om eller skratta åt, och så går timmarna.

Jag antar att det är så det är, detta charmiga, jobbiga, fantastiska liv. Saker som måste göras, borde göras och vill göras. I en enda salig blandning där det helst bör vara mest av det man vill göra. Typ skratta åt hur konstigt livet är. Tillsammans.

nystart.

Just nu sitter jag på en stol i Mikaelas rum här på internatet. Hon klipper mitt hår. Tre personer sitter i hennes säng och gör mest ingenting. Jo, nu ska de dricka varm choklad med vispgrädde. Om en timme ska vi gå till kapellet och ha andakt. Bara vara där, tillsammans inför Gud. Vi har vår vardag här, vänner som samtidigt är lite en familj. Som hjälps åt med saker och delar livet. Det är fint.

Jag är tillbaka på Svf efter nästan tre veckors jullov. Förväntansfull på vad denna vårtermin ska innebära. Och eftersom ni fortfarande - trots att jag är oerhört dåligt på att uppdatera - tittar in här, tänkte jag att jag ska försöka ta er med lite mer på denna termin, för det verkar som om ni vill följa med. Att jag inte har skrivit så mycket på sistone tror jag mest beror på att jag vill att allt som står här ska vara så genomtänkt och välskrivet. Och det tar en tid jag inte har. Men kanske är det okej med bara snabba tankar ibland, som den här - så vi gör ett försök.

Välkommen med.

Om att vara liten och bli stor just denna dag.

Det är skymning redan när vi kommer dit, fullt med folk. Vissa känner jag igen, till exempel killen som alltid busar och lyfter mig upp och ner så att det kittlar i magen och jag kiknar av skratt. Och tanten som alltid lägger sin hand på min axel och säger något snällt. Jag ser chokladhjulet och hör hur det snurrar runt ticktickticktick, hör sorlet inifrån stora salen. Så tränger jag mig fram, zick-zackar mig mellan ben och hittar någon liten kompis att leka med. Vi får lite pengar av pappa och så går vi och köper en strut kola, för den här dagen får man äta godis utan att mamma och pappa är med. Man får också äta korv och dricka festis så det gör vi. 

Sedan börjar auktionen och människor viftar hit och dit och saker ska lämnas. Jag får ställa mig i ledet med de andra barnen och hjälpa till att springa ut till tanterna med det de ropat in. Efter det är det jätteviktigt att man går och lämnar deras pengar till personen som sitter med ett stort kassaskrin så det gör jag. Tills jag blir alldeles slut i benen och rosig om kinderna och bestämmer mig för att jag nog absolut måste ha en korv till för att orka. Minst. Så jag hittar någon som vet var min mamma eller pappa är och så köper vi en korv till. Med bara ketchup tack. 

Det börjar bli sent och ibland sätter jag mig i mammas knä och vilar lite. Jag har fina julklänningen och mina fina inneskor och flätor i håret. Det ropas och människor applåderar och viftar och skrattar. Jag får smaka lite glögg och så springer jag igen. Runt runt runt. Ända ner i källaren och så upp igen. Alldeles varm blir jag. Sedan är det slut och klockan är kväll och vi åker hem. Hem till oss och äter kvällsmat med Svenssons. Så somnar vi barn i en hög i soffan, alldeles varma och glada och trötta efter julens första höjdpunkt - julmarknaden. 

Det var skymning idag med, och mycket människor. Killen som brukade lyfta mig upp och ner har nu en egen son som går i skolan och tanten som alltid såg mig är i himlen. Samma chokladhjul snurrade och sorlet lät likadant. Idag trängde jag mig inte mellan ben eftersom jag var så liten och de vuxna så stora utan mötte människor i ögonhöjd. För jag är inte längre ett barn. Idag hade jag min egen plånbok med mina pengar (men pappa bjöd ändå på fikat) och jag köpte två strutar kola men ingen korv. 

Auktionen var likadan som alltid men idag var det jag som ropade in saker och små barn med rosiga kinder som lämnade saken till mig och i gengäld tog mina pengar till kassan. (Som för övrigt egentligen är alldeles för mycket för den lilla sak jag köpt men som känns helt rimligt eftersom pengarna oavkortat går till församlingens barn och ungdomsarbete.) Jag gick till mamma ibland och lämnade mina fynd, pappa satt bakom kassaskrinet men jag klarade mig väldigt mycket själv. Jag hade inga finskor men en festlig röd blus och kjol och jag fick se små lyckliga barn med munnen full av kola. Som ena stunden sprang runt och jagade varandra men i nästa stund sjönk ihop i en nu-måste-jag-få-en-korv-trötthet. Och jag fick sitta intill de vänner jag en gång lekte datten med som idag kommit hem denna helg från diverse universitetsutbildningar eller jobb. Och vi fick prata framtid och minnen och längtan mitt i en församling som är vår. Och sedan åkte vi hem och åt kvällsmat i soffan med Svenssons och slappade och sa "tänk att nu har vi gjort ännu en julmarknad". 

Och allt var precis som vanligt och alldeles underbart. Och åren går. Denna dag är inte som när jag var 5 år, men den är speciell. För det är det första som visar att julen snart är här. Denna dag, lördagen innan första advent - den är vigd åt en tradition som ligger mig så varmt om hjärtat. 

Och för ett ögonblick är jag 5 år och finklädd med flätor i håret igen, och med finskor eftersom det snart är jul. För det är det snart. Efter idag känns det så. Igen. 

jag mår bra nu. på riktigt.

Klockan är sent och jag har sovit alldeles för lite på sistone. Men jag mår bra. Livet ler och jag känner mig glad i hjärtat. Visst finns det sämre och bättre dagar, men jag kan verkligen konstatera att jag är frisk. Jag har inte ätit mediciner mot depressionen på över ett halvår och det har fungerat hur bra som helst. Så länge jag får sova lite extra ibland fungerar min vardag med runt 8 timmars sömn per natt. Jag kan vara med på idrotten, jag kan vara med om situationer som jag förr kunde må dåligt av men nu hanterar på ett sunt och friskt sätt. Jag kan skratta så tårarna rinner och gråta över helt normala saker. Jag är mig själv igen.

Visst är mitt minne inte tillbaka helt och hållet, jag har fortfarande inte riktigt lika bra koll på livet. Jag blir ibland påverkad av stress betydligt mer än vad som är rimligt. Men förutom det - är jag tillbaka.

Jag är så otroligt tacksam och lycklig så ni anar inte.

Ville bara säga det. Godnatt

4 novembers kväll.

Vi satte oss i min säng, med varsin tekopp med kladdkakesmet i. Så startade vi filmen. Snyftade, skrattade, ojade oss, grät högt och hade det mysigt i två timmar. Sedan hängde vi lite till. Pratade om filmen och livet och hur illa man kan må efter för mycket kladdkakesmet. Sedan diskade vi, sa godnatt och nu sitter jag här. Glad i hjärtat över ännu en fin kväll här. Över att vi kan grina ihop och skratta ihop, vara fula tillsammans och ändå någon annan dag klä upp sig lite. Över att det är okej att inte orka ibland, för att då tar någon annan i lite extra, och för att jag ibland får vara just den.

Jag är på rätt plats här. Det känns bra i magen. (Förutom att det var en dålig idé att offra sig och äta upp den sista smeten.)
Godnatt.

några dagar att få minnas och vara tacksam över.

Jag är tillbaka på SVF efter en veckas lov. 9 dagar av tid tillsammans med Alexander och våra familjer. Jag känner mig som en ny människa, tillbaka här på skolan där jag trivs så bra - men också full i hjärtat av stunder någon annan stans än här. Min lediga vecka tillbringade jag på följande fantastiska vis:

- Lite i Linköping, hos min fina vän Elin och med hennes nu några månader gamla son. Att få vyssa ett barn till sömns, lukta lite i nacken och små minihänder som håller om min - det om något kan fylla mitt hjärta med kärlek.

- Hemma med mamma, pappa och Lisa i två dygn. Vi sysselsatte oss genom att springa runt sjön, laga mat tillsammans och gå på musikal, slappa i soffan och så. Det var fint, länge sedan, och så bra.

- På måndagskvällen mötte jag min man på stationen och kramades efter 3 veckor ifrån varandra, sedan gick vi kvällspromenad och pratade och skrattade ihop igen - det var så viktigt och fint.

- Sedan var jag hemma i två dagar och städade, fixade, fyllde frysen med matlådor till mor och far och var allmänt effektiv i att göra lite nytta hemma. Det var roligt, främst för att jag orkade och klarade av att slutföra alla projekt - stora framsteg sedan jag var som sjukast. Hurra!

- Mina supereffektiva fixardagar avslutades med en middag ihop med grannfamiljen. Sådan lycka i hjärtat att få äta soppa och pannkakor med dessa älskade barn, se på när de leker "sicken blås" och i största allmänhet leva i sådan fin gemenskap med familjen i huset intill.

- Tidigt nästa morgon åkte vi till Söråsen jag och Alexander. Där fick jag hjälpa till att gjuta ladugårdsgolv, köra lite maskiner och mocka skit i ladugården. Det var otroligt länge sedan jag var så skitig och jag njöt i fulla muggar av att gå inne bland djuren och göra fint. Det är något visst med kor enligt mig alltså. Och att vara utomhus hela dagarna, ful som jagvetintevad och älska det. Dessutom skurade jag ur badtunnan och eldade hela dagen så att vi efter två dagars arbete fick bada under stjärnhimmeln.

- Efter två och ett halvt dygn på landet var det fredagslunch i Tranås med hela min familj. Sedan en lugn eftermiddag i soffan, och så en cafékväll i kyrkan på det.

- Lördagen jobbade jag med min kontaktpersontjej och vi hängde hemma hos mig, stekte pannkakor och hade det roligt. Framåt kvällen åt vi tacos med familjen igen. Mysigt att hinna umgås så mycket! Sedan åkte jag och Alexander tillbaka till Söråsen, badade tunna igen och somnade sedan gott.

- I söndags var vi på 80-årskalas för A´s mormor. Tårta, blommor, tal och en massa tanter som hälsade på mig och jag låtsades att jag mindes vem som var kusin till vem och allt det där. Efter det, ja då var det dags att åka tillbaka till Jönköping. Tillbaka till vardagen här.

Och nu är jag här. Med lite nya minnen från andra ställen än den här fantastiska bubblan. Peppad på många veckor fram till jul, och varm i hjärtat efter ett helt fantastiskt lov. Att få vara en hel vecka med Alexander, ha "vardag" ihop igen - det var så otroligt skönt, viktigt, fint och fantastiskt.

Ja, jag är tacksam och glad över både vad som varit och vad som ligger framför. Det är en fin känsla.

Om ännu ett hemma.

Jag har många hemma. Många platser där jag kan landa, men också där det mer är människors närvaro som avgör om jag är hemma eller ej. 

Tranås som stad är den plats i världen där jag har flest minnen, och jag älskar den staden. Det är ett hemma, och väl där är min familjs hus den punkten där jag är hemma allra mest. Med min närmaste familj, i den tillvaro jag vuxit upp, där är jag hemma. Men även min församlings lokaler där jag tillbringat många stunder är ett hemma, liksom nära vänners hus och skogsstigar man gått många gånger. 

Så har vi Söråsen, mina svärföräldrars gård några mil från Tranås som på senare år också blivit ett hem, en plats som jag på sätt och vis kan kalla min. Där i kohagen med stövlarna på känner jag mig mer hemma än på många andra platser. 

Så har vi Lund, där jag som stad inte känner mig hemma för fem öre, men som ändå blir en ett hemma för att det är där Alexander bor. För att han jag delar mitt liv med lever sitt där. Och jag minns känslan när jag kom tillbaka till Sverige från Kenya och kände att så länge jag är med Alexander - då är jag hemma, var det än må vara. 

Och så har jag Kenya, mitt hatade älskade Kenya som tog mitt hjärta och inte lämnat tillbaka det än. Där, mitt i en främmande kultur skapades en tillvaro som efter ett tag också kändes som hemma. Som jag kan längta tillbaka till, längta hem till. 

Och nu, nu har jag även Jönköping och mitt älskade SVF som hemma. Här i vår brokiga lilla bibelskole-familj finns också ett hemma. Och det känns fantastiskt att en från början främmande stad, full av okända människor, på några veckor blivit den punkt på kartan dit jag oftast återvänder, där jag sover flest nätter och där jag tillbringar den mesta av min tid - och älskar det. Och att det, redan, känns som ännu en viktig, trygg plats att kalla hemma. 

om fyra fötter, jag och min bästa vän.

Förra helgen var jag i Lund från fredag kväll till söndag eftermiddag. Det var en väldigt fin helg och det var fantastiskt att få tillbringa tid och verkligen umgås med min Alexander. Han hade precis gjort sin första tenta och var därför fri från plugg så det kändes nästan som om vi hade en liten mini-semester i 1,5 dygn. Nu ses vi först till höstlovet, men oj vad mycket bättre det går att leva med denna distans än jag trodde det skulle göra. Antagligen för att vi båda trivs med vår vardag, även om den inte är på samma ställe. Och så får vi längta efter en vardag tillsammans när det är meningen att den ska komma. 

Nu i helgen ska jag till Tranås och träffa vänner, jobba, mysa med min familj, gå på gudstjänst och äta middag hos ett par i församlingen. En riktig hemma-i-Tranås-helg med andra ord. Hoppas ni får det bra ni med. 

Kram. 

om min Ellen och om en eftermiddag med oss.

Det här mina vänner - det är Ellen som jag bor ihop med. Hon är typ världens bästa kombo. Lite virrig precis som jag, men också pysslig, tedrickande och allmänt väldigt lik mig. Vi bor som i en lägenhet i vår korridor här på skolans internat och har var sitt sovrum men gemensam hall, dusch och toalett. Om vi hade velat hade vi kunnat ha var sitt eget rum och knappt delat något alls, men det tyckte vi kändes tråkigt. Så därför har vi öppna dörrar till vår hall (som vi försökt göra så mysig det går) och så ser vi våra två rum rätt mycket som ett enda hem. Vi städar vårt hem på torsdagar när vi också tvättar våra kläder, och i övrigt mest bara myser vi. Vi pratar mycket och är tysta ännu mer - precis som det ska vara. 

Igår eftermiddag satt vi i min säng och läste. Ellen var from och  läste bibeln och jag i min deckare. Så drack vi te och åt dammsugare från Ikea. Vi sa nog inte så mycket alls, men nog är det väldigt mycket trevligare att vara ensam med någon annan än att vara det själv. Ja, sämre än igår kan man ha det minst sagt. Jag är så tacksam över att få bo här med Ellen. Att ha någon som kommer in, sätter sig i min säng och filurar lite innan vi ska sova, eller som säger "godmorgon Jonna" när jag yrvaket släpar mig till toaletten på morgonen. Samtidigt är det skönt att vi har var sitt eget rum och inte behöver umgås precis hela tiden. Ja, det känns väldigt fint att få bo här, i vår älskade lägenhet i Hemgården.

Så ja, då har ni sett kvinnan jag delar mitt liv med detta år. Världens bästa Ellen. 

Om dagar jag minns lite extra idag.

Idag har jag gått igenom stora delar av den blogg jag skrev i Kenya, och jag inser att jag nog inte länkat till den bloggen här. Att det blev en specialblogg för resan berodde på att jag inte lyckades logga in på denna sida när jag befann mig i Nairobi. Därför startade jag en extra blogg där inlägg om mina upplevelser från våren finns. Den hittar ni här. Nu i efterhand är jag otroligt glad över att jag tog mig tid att skriva, det hjälpte mig att bearbeta det jag fick uppleva och innebär också att jag nu har något att gå tillbaka till när jag saknar detta underbara land.

Jag tänkte också att jag kunde länka specifikt till de inlägg som jag tycker sticker ut lite extra och som människor har uppskattat mer än andra. Så - vill ni drömma er bort till en annan verklighet ett tag kan ni läsa:

Att stå ut med sin egen tur 
följ med mig på en tur i detta kontrasternas land 
för jag måste hoppas att det någonstans, någon gång inte får vara såhär 
ett öppet svar till dig kära "P"
om en orättvisa för stor att hantera
om en kvinna jag vill lära mig av

Hoppas ni kan gilla det.
Kram!

Den eftermiddagen ingenting hände och det var bra

Solen skiner, fötterna mot gräset och skorna slängda en bit bort. Jag och tre vänner på en filt utanför skolans entré. Vi delar ett paket kex mamma gav mig när jag flyttade hit och skrattar åt ingenting. Det är varmt, skönt och utan krav. Erik somnade förut, vi tittade på moln och lekte meningslösa lekar. Nu mest bara är vi. Och vi kan vara det i 1,5 h till. För vi har inga krav, inget vi måste göra. Mat får vi vid 17 och det blir gött. Men tills dess ligger vi är på min filt, fortsätter lyssna på samtal, skratta och slumra. Människor kommer och går. De undrar vad vi gör. Ingenting svarar vi... 

Och inser hur fantastiskt det är. 

Om att skratta så att man får ont i magen och om människor att få göra det tillsammans med.

Det är fint att få tillbringa alla dygnets vakna timmar med nya, härliga människor som man kan skratta hysteriskt med och i nästa stund ha ett djupt samtal tillsammans med. Det är så otroligt fint att då dela livet, lära känna varandra och växa tillsammans. Där det är okej att skratta åt någons dåliga skämt och sedan frustrerat säga att man inte vet vad man ska tro i alltihop som vi nu får kunskap om. Där det är okej att visa sina bra sidor, men också bli älskad i sina brister. 

Så har jag verkligen upplevt de senaste dagarna. Vi har varit iväg i två dagar på en lägergård där vi åt mat och lekte en del, men där störst fokus låg på att berätta våra livshistorier för varandra. Vi satt i en ring, med resten av världen undanlagd och fokuserade på att en i taget skulle få berätta en del av vad som format oss till var vi är idag. Några i taget gläntade vi lite på dörren och lät våra nya vänner få en glimt av vår bakgrund. 

Jag berättade om bakgrund, skola, söndagskola, tonår och en församling otroligt älskad av mig. Och jag vågade berätta att jag varit sjuk. Rejält. Och att det påverkat mig, format mig. Men att det inte är min identitet idag. En del av den kanske, men inte hela. Och det togs emot...så bra. Så otroligt bra. Och vi insåg nog allihop att vi alla bär på saker, och att de måste få finnas där, så länge det andra också får rum. Så nu vet de varför jag inte (ännu) orkar lika mycket på idrotten, varför jag glömmer saker lite för ofta och varför jag är en sån tant som sover massor och måste ha rutiner. Och varför jag kanske ibland inte riktigt orkar som alla andra. 

Det känns fint. Bra och viktigt. Och det gör att det känns än mer äkta att skratta så man gråter när man spelar något konstigt spel, att säga "åh vad livet är härligt" och le med ögonen. För livet är härligt nu. Det har det varit länge, men just nu är det extra bra. Jag har ont i både mage och kinder efter hysteriskt rolig dag och ögonen har runnit flera gånger idag av inget annat än glädje. Och på något sätt känns det viktigt att de, och ni, vet att så har det inte alltid varit och att jag därför från hela mitt hjärta menar det när jag säger 

Att jag är så otroligt tacksam. 

Jag är så glad att alla hade rätt. Det vänder faktiskt, man kan bli frisk och livet kan bli lyckligare än man kan minnas att det varit på länge. Särskilt om man fått göra den resan jag gjorde de senaste åren. Med familj, pojkvän, vänner och Gud på min sida. Och nu med 22 nya människor att få fortsätta dela livet med i ett år. Att få skratta med och kanske gråta med också. Att vara den man är. 

I en total trygghet i att det är okej.