vissa dagar. ja. då är livet inte lika lätt. idag är en sådan dag. tror jag.

jag vågar mig nära kanten nu.

Idag har jag skottat snö i minst 3 timmar. Det finns rätt mycket snö just nu känns det som. Min familj fick för sig att vi skulle flytta snödrivorna och skotta hustaket idag vilket tog oss hela dagen. Men det är härligt att arbeta med kroppen och med strålande sol och gnistrande snö kunde det defenitiv varit värre.

Jag fick klättra upp på taket och skotta där, och för er som vet var jag bor så förstår ni att jag var liiite rädd. För er som inte vet var jag bor så räcker det nog med att säga att det är högt och brant vårat tak, och att det känns som om man befinner sig på toppen av Mount Everest när man står där uppe. I vilket fall som helst så blev jag uppskickad för att ta bort en meter snö, och det var spännande må jag säga. Pappa knöt ett rep runt min mage, vi la det runt skorstenen och sen ner till pappa som stod på marken och höll i.

Många gånger var repet mest ivägen, jag fastnade och tänkte att det behövs väl inte, det är ju inget att ha. Men ibland var jag otroligt tacksam över att det där repet fanns där och höll mig kvar på taket när det var is under snön och jag halkade. Repet räddade mig och gav en otrolig trygghet. Att veta att mitt liv (eller i alla fall att mina hela revben) helt och hållet låg i min pappas händer vad både skrämmande och tryggt. Jag litar på min pappa. Utan repet skulle jag aldrig ha vågat mig upp på taket, och jag skulle defenitivt inte vågat mig så nära kanten.

Jag drar lite konstiga paralleller ibland, men detta rep kan lite liknas vid min tro på Gud. För precis som repet att ibland mest krånglade till saker och ting och inte kändes nödvändigt så kan min relation till Gud också vara svår och krånglig. Ibland tänker jag att det vore smidigare att inte tro på något och att jag lika gärna kan strunta i att sitta fast. Men väldigt många fler gånger är jag otroligt glad att jag har min tro. Att jag har Någon som håller mig kvar på taket när jag är nära att falla, och att jag har Någon som gör att jag vågar mig nära kanten eftersom jag litar så på att det kommer bära. För jag tror av hela mitt hjärta att jag behöver Honom. Att jag behöver ett rep, en trygghet och Någon som hjälper mig. Utan Honom är jag ingenting.

Om Han inte fanns skulle jag legat i en snödrivna med knäckta ben för länge sedan.

l o v.

det är lov och jag njuter. njuter av att ta dagen som den kommer. att ta en två timmar lång tupplur (för att sedan bli väckt av en lovisa som undrar var jag håller hus när jag skulle varit hos Elias för 20 minuter sedan för att åka till Mcdonalds...hmm. lång parentes där) bara för att man är trött och känner för det. eller att gå lååånga promenader och njuta av ljuset. jag älskar att vara ledig. nu vet ni det. hej.

dagar som denna är man glad att få leva...

....när solen skiner och man träffar en fin vän på stan och går och fikar. När man efter det tar en promenad i solskenet och pratar om allt som måste pratas igen. När man skrattar så att man måste stanna och vika sig dubbel. När lyckan bubblar inom en och man inte kommer på något som är dåligt här i livet. Det är dagar som denna som man är glad att få leva. Tack Gode Gud.

tankar om tro.

Folk undrar och varför jag tror på Gud. Hur jag kan tro på något jag inte ser och varför jag överhuvudtaget kan tro på en Gud som älskar när världen ser ut som den gör. Jag har inget bra svar på de frågorna, inget enkelt och rakt svar. Ingen konkret fakta. Men när jag står någonstans och tittar på stjärnorna och ser denna skapelse, så undrar jag hur någon kan uppleva sånt och inte tro på Gud? Hur någon kan och orkar leva utan att tro på någon som är Kärlek? Hur någon kan tro att allt är en slump och att ingen håller allt i sin hand? Och kanske är den frågan lika svår för dig att besvara, som det är för mig att förklara hur det är att tro?

nästan som en bror.

Tack och lov att Joel finns i mitt liv. Killen som liksom har funnits där sen jag var 51 cm lång och vägde några mjölkpaket. Som har slagit mig och kramat mig. Som jag har fått mig sur hundra gånger men som ändå fått mig att må bra minst tusen. Som har fått mig att grina men som också har fått mig att skratta så att jag nästan går av på mitten. Som puttar mig i en snödriva och mosar mitt ansikte i snön, men som sekunden senare lånar ut sina vantar så att jag ska bli varm igen. Som jag kan prata med i evigheter men som jag samtidigt kan vara alldeles tyst med. Som liksom känner mig utan och innan. och älskar mig
ändå.

01.31 och jag tänker på natten.

klockan är mitt i natten och jag vandrar hem i ett gnistrande vackert kvarter och jag tänker på hur lycklig jag är som har så fina vänner och ett så fint land och så få problem just nu och jag känner mig så lycklig att jag måste dansa runt i mitten av gatan och svänga med armarna och hoppa hoppsasteg bara för att låta glädjen roas lite och jag tänker att det är tur att ingen ser mig för vad skulle de tro? sen tänker jag att vad tråkigt att ingen ser mig eftersom alla sover såhär dax, för om de hade sett mig hade jag och min nattdans i den gnistrande snön gjort även någon annan människa glad. men inatt dansar jag för mig själv och för min värld och om någon ser eller inte spelar ingen roll - just nu är lyckan total och det är bara så underbart att få leva.

hon är en ängel.

det är märkligt. hur jag ibland inte skänker henne en tanke, och ibland sitter här med tårar i ögonen. hur man helt plötsligt kan sakna någon tills man inte vet vart man ska ta vägen, och ibland inte tänka alls.
att det fortfarande kan göra lika ont. minnen och fler minnen. hennes trygghet och lugn, hennes tålmodighet och hennes kärlek.
det är lite mer än 4 år sedan min farmor dog, och ibland saknar jag henne så att jag tror att hjärtat mitt ska gå i tusen bitar. det är fruktansvärt att se hur någon man älskar sakta bryts ner. hur den som alltid varit ens trygga punkt helt plötsligt börjar svaja. och hur man så gärna vill ge något tillbaka, vill ta en del av smärtan som tack för all kärlek man fått. men man kan inte. det går inte. för vissa liv tar slut, innan andra riktigt hinner börja. det gör lika ont för det.

jag minns sista gången jag såg henne. Hon var ovanligt pigg och precis när dörren till det röda huset slog igen ropade jag:
-vi ses farmor!
och det sista jag någonsin hörde någonsin henne säga var hennes svar:
- vi ses, ja det gör vi. vi ses. Hon lät trött men säker.

det är det jag litar på i stunder som denna. när tårarna bränner och jag skulle göra vad som helst för att få smaka hennes bullar och känna hennes kramar igen - att vi kommer ses igen. så älskade du,
vi ses.

you'll be in my heart.

Känslorna är blandade. delar av mig och mitt inre är förvirrat och trött, men samtidigt känner jag mig mer hel och full av kärlek än på länge. En anledning tror jag är den helgen jag varit med om. På ytan en ganska vanlig helg, men ändå känns den väldigt annorlunda. Mitt hjärta är fullproppat med kärlek, och insidan känns varm.

Jag tror att fysisk närhet är viktigt. Det behöver inte vara i en kärleksrelation, utan bara det att få vila i någons famn eller att höra ett annat hjärta slå gör att man själv fylls på med energi och värme.

I fredags när det var andakt på tonår satt jag och lutade mig mot J's axel och bara kände hans lugn och trygghet "rinna över" till mig. Som om det faktiskt var möjligt att ge mig den härliga känslan bara genom att vara nära.
Hela lördagen var jag sedan ledare på en barnkördag och jag vet inte hur många barn som bars i mina armar i de 7 timmarna. Det känns nästan lite heligt när ett barn lägger huvudet tillrätta på ens axel och sluter ögonen. Som om jag i detta fall var den som fick visa på trygghet och kärlek.

Alla barn som var mig nära hela dagen, som lekte med mig, grät, skrattade och busade fyllde mitt hjärta på ett sätt jag inte kan förklara. Men det lämnade ett avtryck i mitt inre, och fyllde på mitt hjärta. Jag har lärt mig att det finns få saker som kan kännas så bra som att få vara någon riktigt nära. Sådär så att man känner en annan människas hjärtslag. Sådär alldeles, alldels på riktigt.

ett barns funderingar.

Det är kväll och jag sitter i soffan med Isac, 4 år bredvid mig. Vi tittar i en
barn(!?)bok med bilder på olika fordon och han slår upp en sida med stridsvagnar och soldater. Han frågar mig:
- Jonna, vad gör soldater? Vad gör de för människor? Vad är det där för maskin?, säger han och pekar på en stridsvagn som ser ut att kunna meja ner ett helt hus. Vad ska den där bomben användas till? Vem ska de skjuta på med kanonen? Jag tänker en stund.

Hur förklarar man för ett barn att världen inte är så god som den ser ut? Att de där maskinerna används för att döda? Att människor kan vara så osams att de faktiskt har ihjäl varandra? Hur förklarar man det för en pojke som forfarande tror att världen är rakt igenom kärlek?

Och sedan slår mig tanken att detta inte borde behöva förklaras. Att det inte borde finnas stidsvagnar i en barnbok, eftersom inga stridsvagnar och bomber borde finnas överhuvud taget. Men nu finns de, och jag vet fortfarande inte om jag svarade rätt när jag försökte göra den fruktansvärda sanningen begriplig för en fyraåring som vill ha svar på allt.

Jag tror inte att det hjälper att ljuga. Att säga till Isac att de där vagnarna och bomberna inte används. - För förr eller senare kommer han gå förbi tv:n när nyheter och bilder från krig utspelar sig, och nya frågor kommer dyka upp i hans huvud. Om varför människorna ligger i högar och inte rör på sig, och varför det där barnet ser så ledset ut framför totalt sönderbomnade hus. - Men jag tror samtidigt inte att det är rätt att ta ifrån honom den fria och goda syn han har på världen. För det är trots allt den bilden vi alla borde ha.

Så många av hans frågor blev obesvarade, men försiktigt försökte jag förklara hur länder blir osams ibland. Jag riktigt såg hur han tänkte och försökte förstå. Förstå något som jag av hela mitt hjärta önskar att han aldrig skulle behöva beröras av.

300 sekunder.

jag har haft ett underbart lov. jag har träffat mina vänner, sett massa film, gått promenader och lärt känna gamla vänner ännu bättre. det är vad jag kallar ett lyckat lov.

det är märkligt hur man kan träffa människor flera gånger i veckan, ja kanske rent av varje dag, och ändå inte känna dem särskilt väl. det skrämmer mig lite. ni, mina klasskompisar till exempel, hur mycket vet vi om varandra? tar vi oss tid att lära känna varandra? eller kommer vi inse om några månader att vi borde ansträngt oss för att förstå, lära känna och tycka om varandra?

igår var jag på cellgrupp. (vi är 9 personer som ses en gång i veckan och pratar om olika ämnen, till exempel status, Gud, pengar, döden. vi fikar och ber. jag älskar det!) i alla fall - igår var ämnet: Lyssna.

Vi fick en lapp med frågor t.ex hur tänker du dig ditt liv om 15 år?, och sen skulle vi utifrån de frågorna berätta om oss själva i 5 minuter. de andra var tysta och vi lyssnade verkligen på varandra. det var häftigt att inse hur lite vi vet om varandra, och hur mycket man kan få veta på 5 minuter. så många nya tankar som väcktes, och jag insåg att man kanske har fler likheter än man tror med vissa personer.

vi lärde oss att det är skillnad på att höra och på att lyssna. och på att man på 5 minuter kan komma en person väldigt nära och även öppna sig väldigt mycket. så kära ni, ska vi se till att lära känna varandra bra nu de sista månaderna? så att vi slipper stå där i maj och inse vad vi borde gjort? ska vi börja lyssna på varandras tankar och själva berätta mer om oss själva?
5 minuter är kanske ibland allt som krävs.

tjugohundratio.

jag sitter här i mitt kök, för ovanlighetens skull sminkad och uppklädd. det är exakt 7 och en halv timme kvar av året som gått. ett spännande år, och precis som de flesta år som gått har jag förändrats under de 365 dagar som passerat.
det är inte så att jag kan sätta fingret på vad det är, men jag ikväll är inte samma jag som för ett år sedan. jag antar att jag har längre hår, att jag har annorlunda kläder och kanske har jag till och med blivit någon centimeter längre. men jag tror inte det är det viktiga.

Jonna idag är mognare, mer erfaren och säkrare på sig själv. inte så att jag vet helt och hållet vem jag är, och att jag alltid känner mig på topp. verkligen inte. men på något sätt lär livet mig - varje år - att jag klarar mer än jag tror. att jag är stark och sakta men säkert börjar förstå.

förstå att livet inte är en dans på rosor. men jag förstår att det är värt att dansa ändå.

blä.

inatt vaknade jag av ett vidrigt, äckligt, otrevligt klökande från övervåningens toalett. magsjukan hade anlänt. jag hatar kräks.

och detta är vad jag längtat efter.

det bästa med jullov är att det är så kallt ute att snoret fryser i näsan, att snön knastrar och att man bara är ledig. att man kan ligga skavfötters med Ebba och prata och lyssna på samma låt 100 gånger i rad. och att man kan sitta framför en brasa med Li en natt och prata tills det nästan är morgon. och att man kan frysa benen av sig på en nattpromenad med Matilda och fundera på kärlek och liv.

det är sådana upplevelser som gör att man orkar. detta lov tänker jag fylla hela mitt hjärta med sådan upplevelser. ladda batterier och fylla på med kärlek. för det både gillas och behövs.

jag är fortfarande helt knäpp i huvudet efter salongerna. typ någon sjuk grej som slagit sig fast i min hjärna och den kan inte släppa hur bra de var.

holavedens salonger var hysteriskt bra. framför mina ögon spelas bilder av min älskade ebba sjunga ut ordentligt, min kära matlie som dansar och äger ut alla andra, jonatan i extremt tajta röda långkallingar, lisa som spelar och sjunger om avundsjuka. listan kan göras lång. GALET. STÖRT. HIMMELSKT. UNDERBART. FANTASTISK.
gode värld. jag saknar ord.