det här med att göra lagom. det är skitsvårt.

Den här bilden tog jag en tidig morgon då jag skulle köra ut till Linderås för att jobba på en förskola där. Åh vilken fantastisk plats det är. Det är ett av alla ställen jag har varit och jobbat på de senaste veckorna. Jag vikarierar alltså inom barnomsorgen på en massa skolor och förskolor som klasslärare, fritidspedagog, speciallärare, assistent, resurslärare och förskolefröken. Det har varit otroligt lärorikt, spännande, utmanande, roligt, givande och jobbigt. Att komma till ett nytt sammanhang nästan varje dag och aldrig riktigt veta vad som väntar, det har lärt mig så mycket men också tagit väldigt mycket energi. Just nu är jag därför väldigt trött. 

Hittills har jag aldrig fått komma tillbaka till samma barngrupp (förutom i Linderås där jag varit 4 gånger) utan varje arbetspass fått nya kollegor och barngrupper att lära känna och förstå arbetssätt. Det är ärligt talat rätt svårt även om jag älskar det. Nu har jag har fått ett vikariat på 5 dagar i sträck nu vilket känns väldigt bra. Fantastiskt att kunna komma in lite mer i verksamheten och sammanhanget. Är elevassistent åt en fantastisk härlig liten person så det är roligt. Men när dessa arbetspass är över har jag bestämt mig för att ta det lite lugnt med jobbandet på ett tag. Jag orkar inte riktigt med känner jag, och igår sa Alexander: 

- Jonna, i november och december så ska du bara jobba 50 % (alltså 20 timmar i veckan ungefär, senaste veckorna har varit betydligt mer). Kan vi tumma på det? 

- Ja, jag blir så himla grinig annars...

- Blir?! Du är redan älskling. 

Sen pussade han mig och sa att jag var en liten tönt. Så kändes allt bättre. På riktigt. 

Jag behöver inse att jag inte kan göra allt jag vill just nu. Ska jag orka någonting annat än att jobba är det mindre jobb som gäller. Och då måste jag lära mig säga nej. Sjukt svårt - men så viktigt. 20 timmar i veckan är vad som gäller från och med nu. Det finns viktigare saker än jobb, hur härliga barnen jag möter än är. Så... nu ska jag träna på det där. Att göra lagom. Hade lite glömt bort hur viktigt det är. 

nu kör vi.

Fina fina ni. Ledsen att detta blivit en väldigt ouppdaterad blogg den senaste tiden. Vet inte riktigt vad det har varit med mig. Men nu känner jag för att komma igång igen och dela min vardag och mina tankar med er. Häng med!

varför ni inte hör ifrån mig.

Jag håller på och trappar ner på mina mediciner just nu. Mår lite konstigt om jag ska vara ärlig. Dessutom är jag sjuk och trött och jobbar mer än jag orkar. Så. Vi hörs om ett tag. När jag är på benen igen. KRAM.

Förresten.

TACK ni som kommenterar. Ni är (tyvärr) inte så många, men det ni skriver betyder så oerhört mycket. Tack även till er som hör av er på andra sätt och berättar att ni blivit berörda/upplyfta/peppade/mer förstående av att läsa vad jag skriver. Ett extra tack till dig "J" som pratade med mig en natt för några månader sedan. Jag bär dina ord i mitt hjärta.

Ibland funderar jag på att sluta skriva här. På att jag kanske ska sluta vara så öppen och ärlig med hur livet är mot mig. Men då tänker jag på er, på er som vågar säga att ni varit med om samma sak eller känner någon som varit det. Som talar om att mina ord har hjälpt er.

Det är för er jag skriver.

för du har fått min kärlek, min tid och min omsorg. Kanske var det ett sätt att ta hand om mig själv?

Detta är min högt älskade paprika. Jag fick en två centimeter hög paprikaplanta av min granne Camilla i våras. Jag tog den till mitt hjärta, planterade om, vattnade, vred den så att solen strålar skulle nå alla sidor och följde växtens resa. I förrgår fick jag skörda min fina fina paprika. Den har två små paprikasyskon som är betydligt mindre och inte riktigt färdiga än, men denna kunde skördas. Jag delade den med min stora familj och alla fick smaka och njuta. Jag var (och är) så löjligt stolt. Lika stolt som jag var över mitt morotsland. 

Saken är den att jag aldrig haft gröna fingrar. Mamma tröttnade på att köpa nya växter till mitt rum hela tiden för att alla jag hade dog så vi investerade i en plastblomma. Ja, faktum är att jag sällan orkar engagera mig i att följa en liten planta och vårda den. Mitt tålamod klarar det liksom inte. Trodde jag. 

Denna lilla växt har fått min omtanke hela sommaren. Ett tag trodde jag den skulle dö och var uppriktigt ledsen. För jag ville så gärna klara detta. Jag ville få ha mitt projekt och ta det i hamn. Denna vilja har börjat gälla allt fler saker i mitt liv, och särskilt sedan jag blev sjuk. Jag vill klara av saker! Jag vill inte ge upp. Om det så gäller att få skörda en paprika man odlat alldeles själv under 5 månader eller att orka springa den sista kilometern hem. Jag vill klara det. Jag vill känna mig stark. 

Ibland går det. Ibland inte. Men då tänker jag

att den största bedriften var att försöka. 

för dimman kommer, löven ändrar färg och hjärtat stannar en stund.

Igår kom hösten. Det var dimma över vår stad och för första gången på många månader var det inte sommarfint ute. Först blev jag ledsen och nästan lite rädd. För ett år sedan började det gå utför och lagom till löven föll av träden kom den allra värsta kraschen. Sedan följde många dimmiga och ledsna månader innan snön kom och jag blev mer likgiltig. Sedan kom våren och livet blev bättre och bättre. Först när björkarna slog ut vågade jag säga att det nästan var bra. När jag sedan fick tre underbara månader av sommar kändes livet riktigt bra, ja till och med bättre än det varit innan hösten jag helst inte vill minnas. 

Kanske var det just därför det slog till lite extra i magen när jag vaknade och Gud hade bytt sommar mot höst över en natt i vårt land. Jag blev helt enkelt rädd för att en höst i naturen skulle innebära att det blev mörkare även i mig. Men nu har jag landat. Jag ska göra mitt bästa för att få en fin höst. En höst där jag faktiskt kan njuta av te och tända ljus, av promenader i färggranna skogar utan att behöva stanna och vila vid vart tjugonde träd. Av timmar av ljus att orka utnyttja och njuta av och timmar av mörker att våga vila för att jag vill och inte för att jag måste. 

Jag har bestämt mig för att tycka om årstiden som komma skall. Vi ska bli vänner, hösten och jag. Vi har lärt oss av vad som hände förra året och ska se till att det inte blir så igen. 

Det får det inte blir. 

Det orkar jag inte. 

Det kommer det inte bli. 

om för små jeans och hur det kan vara alldeles fel. för mig. för nu.

Mitt liv är så bra just nu. Har varit det väldigt länge, ja i typ ett halvår nu. När pressen av alla skolarbeten försvann försvann också de sista depressionskänningarna och jag är glad. Jag är mig själv igen. Men vissa saker får jag fortfarande jobba mycket på och så kommer det säkert fortsätta vara de kommande månaderna och åren (?). Jag har fortfarande svårt att koncentrera mig, minnet sviker rätt ofta och jag är som sagt otroligt stresskänslig. Dessutom har jag gått upp omkring 15 kilo i vikt orsakat av en kombination av sängliggande, antidepressiva mediciner, mycket god mat och frånvaro av den vardagsmotion och träning jag tidigare la en hel del tid på. 

Jag trivs med mig själv och känner ingen stress med att återigen bli normalviktig - men ett långsiktigt mål är att så småningom komma i mina jeans igen. (Helst innan det blir allt för kallt eftersom jag inte orkar köpa massa nya kläder... Fast nu råkade jag spräcka de enda jeansen jag kunde ha så får väl göra det ändå). Jag trivs med mig själv men längtar efter att bygga upp min kondition igen. Jag inbillar mig att några kilo kommer trilla av nu när jag är mer aktiv i vardagen igen, steg två längre fram får bli att träna regelbundet. Just nu räcker det att bara vara igång och helst inte sova dagtid. 

Tänk vad jag har fått lära mig att börja om från början alltså. Ett steg i taget, just nu går det riktigt bra. Just därför ska jag vila här ett tag och inte rusa vidare upp för trappan. Jag skyndar hellre långsamt, tar hellre trappen steg för steg än någon hiss upp till toppen för att sedan ramla ner igen. Just därför ska jag nog faktiskt gå och köpa mig ett par alldeles lagom stora jeans i morgon. Inte en storlek för små "för de blir nog snart lagom" utan till nu. För jag lever nu och det är här jag är. Och det är bra. Just nu. 

för tiden går och jag med den, vi hittar balansen tillsammans.

Livet rullar på. Jag har fått betydligt mer jobb än jag vågat hoppats på vilket är fantastiskt skönt. Det betyder dock väldigt mycket mindre tid för dator, pyssel och annat trevligt - typ bloggen. Hoppas snart vara lite mer aktiv här igen, jag älskar ju att blogga!

I morgon ska jag vara fritidspedagog hela dagen och likaså på onsdag. Torsdag är jag personlig assistent och i helgen jobbar jag natt som assistent igen. Ja ni ser, jag får ihop mina timmar. Det går bättre nu med balansen och jag har lovat mig själv minst två lediga dagar varje vecka. Eftersom jag jobbar varje helg fram till oktober blir dessa lediga dagar ofta mitt i veckan och flera gånger har jag tackat nej till jobb just de dagarna. (Det är ju då alla inom skola och barnomsorg kan behöva vabba eller vara lediga). Det tar emot lite men jag vet att jag måste vara rädd om mig själv och inte gå ut för hårt nu i början. Det räcker att jobba heltid liksom, man behöver ju inte fläska på med dygnet runt varje vecka ;)

Hur som helst - imorgon blir en lång dag. En lite för lång kanske. Vilket jag kommer kompensera med en lugn onsdag. Men hur som helst - jag måste sova. Godnatt fina ni. KRAM.

för hjärtat slår och jag blir trött, trött på att inte orka en vardag som jag vill.

Jag lär mig sakta men säkert hur mycket jag orkar, vad jag klarar av och hur jag reagerar är det blir för mycket. Många gånger märker jag det först efteråt. Då är det jobbigt. Det har varit svårt nu första veckorna när vardagen liksom drar igång för alla andra. Alla utom mig.

Min sommar var som sagt helt fantastisk. Jag mådde bra nästan hela tiden och kände mig väldigt harmonisk. Livet var i balans mellan jobb, sysselsättningar och konkret vila. Efter att mitt sommarschema tog slut hade jag lovat mig själv en veckas ledighet. När den tog slut skulle vardagen försöka börja. Och det har den väl gjort, men jag har inte hängt med.

Jag är väldigt trött och extremt stresskänslig. För att ge er lite perspektiv kan jag säga att jag kan få hjärtklappning av att både hinna duscha och plocka ur en diskmaskin på 1,5 h. Eller att jag blir väldigt orolig så fort jag inte vet hur min dag ser ut eller om jag kommer hinna alla måsten. Måsten som kanske är: fika med en vän, äta, lägga ett brev på posten och gå en promenad. Med andra ord är mina dagar egentligen inte fyllda med tunga, krävande saker men ändå är det svårt att orka med och som framförallt är svåra för mig att inte stressa upp mig över. Min psykolog förklarade för mig att det beror på att min kropp inte vet hur mycket den måste reagera på att ha saker att göra. Den kör liksom fullt drag på stresshormonerna när enbart litegrann behövs. Tids nog kommer min kropp lära sig exakt hur mycket den behöver reagera för olika saker och tills dess får jag ha tålamod.

Jag tränar. Tränar på att lägga upp mina dagar med goda marginaler. Idag hade jag bestämt mig för att försöka klara mig utan middagsvila. Att gå upp klockan 9 och sedan försöka vara aktiv hela dagen fram till kvällen. Det funkade (om man inte räknar 5 minuter som jag låg ner men ändå inte kunde få ro) men det gick inte så bra. Jag har varit trött, stressad och känt att jag inte mått bra. Därför ska i morgon bli lugnare. Jag har tre timmars hål i mitt schema för vila och mat och på eftermiddagen ska jag och mamma göra äppelmos. Hoppas det blir lagom. Jag vet att jag behöver vara aktiv för att göra framsteg i mitt tillfrisknande, jag ska bara hitta vad som funkar just nu och just här.

Jag vet inte om ni bryr er, om ni ens tycker det är värt att läsa om detta. Men jag tänker att kanske känner någon igen sig, kanske kan någon bli upplyft av att "åh, det är inte bara jag som blir trött av att göra något som alla andra verkar klara med en klackspark". I så fall är det här till dig. Du är inte ensam. Här finns en till som inte får vågskålen mellan vardag och energi att väga jämt just nu. Men jag lär mig. Och i morgon ska bli en bra dag. En lagom dag. Min dag.

för i rutiga stövlar och håret i knopp känner jag mig så livs levande. och med barr i håret och mossa under fötterna mår jag fint.

Åh vad jag älskar att plocka blåbär. Känslan av att ta tillvara på vad som finns givet, att veta att man fyller på förråden inför vintern. Jag tycker det är så härligt. Tror seriöst jag blir helt klubbad av endorfiner när jag kvistar fram där i skogen och fyller mina hinkar. Hittills har jag plockat närmare 30 liter och jag planerar att plocka mer imorgon. Tyvärr är vår frys full till bredden men jag tänker att det finns andra människors frysar som gärna skulle ta emot en liter blåbär eller två. Eller vad säger ni? 

Idag har jag haft min första dag som arbetslös och semesterveckan jag givit mig själv är över. Inte för att det är särskilt stor skillnad eftersom jag är arbetslös, men ändå. Jag ska försöka ge mig själv lite rutiner - sova, äta och motionera vettigt. Jag tycker Clara beskrev det så bra här. Nu är det dags att ta hand om mig själv! 

I morgon ska jag vabba istället för mamma C i huset intill som börjat jobba igen efter flera år hemma med barnen. Fröken S (som börjat skolan - hjälp vad tiden går fort) blev sjuk efter första dagen med klassen så vi ska vara hemma i morgon, äta glass och mysa med film. Vilken förmån att få rå om henne lite extra och samtidigt hjälpa den familjen med livspusslet. Glädje! 

om en sommar jag för evigt kommer minnas. om den sommaren jag log.

Vilken sommar jag har haft alltså. Mitt hjärta blir alldeles varmt när jag tänker på det. Jag har mått bra, riktigt bra. Bättre än jag kan minnas att jag tidigare gjort. Det har varit helt fantastiskt. Jag har njutit, varje dag. Av att få vakna av fågelkvitter istället för smärta i bröstet av ångest. Av att få skratta tills tårarna rinner och inte för att det gör så ontontont inuti. Av att få klara av att jobba heltid, även om jobbet i fråga är väldigt lugnt. Av att bada i ljumma sjöar där en man som är min simmar mot mig och kysser mig tills jag glömmer hålla mig vid ytan. Av att få skratta högre än vad man borde bara för att livet känns så himla fint. 

Fina vänner, alla ni där ute. Om ni haft en bra sommar - var tacksamma och glada. Tänk vad underbart livet kan vara. Jag gläds med er. Verkligen. 

Om er sommar har varit som min höst och vinter var - kom ihåg, det kommer bli bättre. Livet kan göra så in i helskotta ont, JAG VET. Men jag vet också att det kommer dagar längre fram då du inte för ditt liv kommer kunna förstå hur allt kändes så meningslöst och mörkt. Det kommer alltid en sommar. Det gör det. Och livets vår kan komma i oktober också. 

ett 140 cm brett misslyckande.

Jag har spenderat min dag med dessa två herrar. De ska bo i en lägenhet ovanför kyrkan i höst och idag skulle vi införskaffa diverse nödvändigheter till deras hem. Sagt och gjort, vi lånade skåpbil och släpkärra av Alexanders föräldrar och åkte till Jönköping. Mååååånga timmar på Ikea och 15 000 kronor fattigare åkte vi sedan hem igen. Glada och nöjda med byrå (till mig), sängar, köksredskap och annat smått och gott satt vi och njöt av hur bra allt hade gått. Tyvärr byttes glädjen mot deppighet när vi insåg att det var helt omöjligt att få upp Alexanders säng till lägenheten. Verkligen helt omöjligt. Inte ens om vi fixar skylift går det att få in den genom fönstret. GAH. Vi köpte 140 cm bred säng för att vi ska kunna ha kvar den när vi flyttar ihop längre fram (eftersom vi tröttnat på att dela 90 cm nu efter drygt ett år). Men vårt långsiktiga planerande visade sig vara helt åt pipsvängen onödigt, för 90 cm i en lägenhet är bättre än 140 cm på trottoaren utanför. Så ja. Nu har vi en säng som vi inte kan sova i och en lägenhet utan en säng. Jippi. 

Tack gode Gud för öppet köp. 

om en dag på sjukhuset och om hur tacksamheten kan bli stark.

I måndags åkte vi till Eksjö för att jag skulle genomgå en andra gastroskopiundersökning. Jag gjorde en i maj som tyvärr gick väldigt dåligt och denna gång skulle jag vara sövd när undersökningen gjordes. Vilken skillnad! Visserligen var jag rädd innan, att sövas innebär vissa risker och jag kände mig dålig som inte klarat av undersökningen vaken, men nu i efterhand känns det så bra. Jag klarade det!

Resultatet var lite bättre än väntat. Skönt! Den muskel som "stänger" mellan matstrupen och magsäcken på mig fungerar inte riktigt som den ska. Därför får jag en hel del problem med magen i form av illamående, smärta och problem i vardagen. Jag kan till exempel inte böja mig fram för att plocka upp något på golvet utan att behöva "svälja" och jag kan inte heller ligga ner inom några timmar efter en måltid. Att min muskel inte fungerar som den ska får jag leva med och det känns helt okej även om det begränsar mig en del ibland. Vad som däremot var positivt med resultatet var att jag inte längre har svamp i matstrupen och att jag troligen inte är glutenintolerant. Hurra! 

Denna dag var jag så fylld av tacksamhet. Tänk att vi lever i ett land där sjukvård är bra och näst intill gratis, där det finns utbildad, trevlig personal som vill hjälpa oss att må bättre. Tänk att vi har denna förmån - fantastiskt. När jag vaknade ur narkosen och mådde illa var jag ändå väldigt glad, och så tacksam. Jag fick vakna, jag klarade av det och jag får hjälp. Det är verkligen ingenting man ska ta för givet. 

Vad har du att vara tacksam för just idag? 

Själv var jag (förutom det fantastiska bemötandet på sjukhuset och resultatet av undersökningen) så tacksam över min A som fanns vid min sida hela dagen. Som köpte banankola till mig för att han visste att det var det enda jag var sugen på efter förra undersökningen och som höll min hand och klappade mig på pannan när jag mådde kasst under uppvaket. Som sa "jag skulle gjort det alla dagar, alltid" när jag beklagade mig över vad han hade behövt bevittna i form av mindre trevliga saker. Tänk - hur lyckligt lottad är jag inte? 

Och mest tacksam av allt är jag över att jag nu kan se det. Att jag nu kan se allt det fantastiska i mitt liv och med helt ärligt hjärta säga 

Jag är lycklig. 

för vi är elva stycken nu. elva människor att gräla med, brottas med, kramas med och älska genom allt.

Märkligt nog är denna bild den enda jag har från en helt fantastisk vecka tillsammans med min stora familj. (Det är vi som äter kvällsmat ihop en gång i veckan och historien kring det kan du läsa här). Vi brukar åka bort en vecka tillsammans varje sommar och i år blev det till ett hus i Timmernabben mellan Kalmar och Oskarshamn. Här bodde vi precis intill havet, åt nybakat bröd till frukost på terassen, plockade blåbär, tränade, shoppade, läste, drack te, spelade spel, promenerade, jagade hysteriska mängder mygg och bara hade det allmänt bra. 

Två dagar åkte vi till Kalmar för shopping och glass på Ben&Jerrys. Resterade dagar var vi hemma vid huset och njöt av ledighet. Det var värdefullt med några dagar i annan miljö med fina människor. Alexander och jag lyckades få ledigt båda två i nästan en vecka så vi kunde åka ner till resten av familjen och vara med alla dagar utom en. Det hade vi inte räknat med och vi blev väldigt glada över att det gick att pussla ihop livet så att vi båda kunde följa med och vara lediga samtidigt. Detta innebar att vi fick jobba desto mer veckorna efter - men det var det värt. 

För en semester med detta gäng är inget man vill missa. 

en del av de veckor som gått, om stunder som varit och tid som passerat. om minnen och tankar och konsten att njuta.

Hejsan alla ni och TACK till er som tappert klickat in här varje dag nu i sommar trots min näst intill obefintliga uppdatering. Jag har saknat bloggen men valt att pausa helt från datorn nu i sommar. Faktum är att internet och sociala medier har prioriterats ner även på telefonen. Jag har tagit en liten paus helt enkelt - välbehövligt. Nu har jag massor jag vill berätta och visa er istället. Det går liksom inte att berätta allt, men min sommar har varit helt fantastisk! 

Funderade på att göra ett megalångt inlägg om hela min sommar men bestämde mig för att dela upp det lite. Därför får ni endast två bilder denna gång. Det ena är på mig och Maria en kväll i juli när vi åt körsbär tills magen stod i fyra hörn. I år har vi haft turen att få massa bär på vårt träd och fåglarna har hållit sig borta så jag har ätit för glatta livet. Mums! 

Samma kväll skördade vi också dessa läckra morötter och skrattade högt när vi tyckte de såg ut som en hel liten familj. I år har jag odlat både morötter och ömt vårdat en liten paprikaplanta (som faktiskt bär tre paprikor för tillfället) vilket nästan innebär personligt rekord i trädgårdsintresse. Pappa Morot med bebis Morot i knät, lillebror Morot i mitten och så Mamma Morot lite läckert på kanten. Fint va? Goda var de också! 

Ibland funderar jag på vad jag har haft för mig de senaste månaderna egentligen och jag vet inte riktigt om jag ska vara ärlig. Jag har jobbat heltid som personlig assistent och där emellan vilat, åkt på små dagsutflykter och båtturer. Dagarna har gått snabbt men jag har tagit vara på varje stund och verkligen njutit. Det har jag blivit bra på den senaste tiden - att njuta. Det är väldigt bra att vara bra på det. Livet blir så mycket mer då. Så njut kära ni. njut av regnet, solen, vinden och livet. Lev.

Puss!