Om ännu ett hemma.

Jag har många hemma. Många platser där jag kan landa, men också där det mer är människors närvaro som avgör om jag är hemma eller ej. 

Tranås som stad är den plats i världen där jag har flest minnen, och jag älskar den staden. Det är ett hemma, och väl där är min familjs hus den punkten där jag är hemma allra mest. Med min närmaste familj, i den tillvaro jag vuxit upp, där är jag hemma. Men även min församlings lokaler där jag tillbringat många stunder är ett hemma, liksom nära vänners hus och skogsstigar man gått många gånger. 

Så har vi Söråsen, mina svärföräldrars gård några mil från Tranås som på senare år också blivit ett hem, en plats som jag på sätt och vis kan kalla min. Där i kohagen med stövlarna på känner jag mig mer hemma än på många andra platser. 

Så har vi Lund, där jag som stad inte känner mig hemma för fem öre, men som ändå blir en ett hemma för att det är där Alexander bor. För att han jag delar mitt liv med lever sitt där. Och jag minns känslan när jag kom tillbaka till Sverige från Kenya och kände att så länge jag är med Alexander - då är jag hemma, var det än må vara. 

Och så har jag Kenya, mitt hatade älskade Kenya som tog mitt hjärta och inte lämnat tillbaka det än. Där, mitt i en främmande kultur skapades en tillvaro som efter ett tag också kändes som hemma. Som jag kan längta tillbaka till, längta hem till. 

Och nu, nu har jag även Jönköping och mitt älskade SVF som hemma. Här i vår brokiga lilla bibelskole-familj finns också ett hemma. Och det känns fantastiskt att en från början främmande stad, full av okända människor, på några veckor blivit den punkt på kartan dit jag oftast återvänder, där jag sover flest nätter och där jag tillbringar den mesta av min tid - och älskar det. Och att det, redan, känns som ännu en viktig, trygg plats att kalla hemma. 

om fyra fötter, jag och min bästa vän.

Förra helgen var jag i Lund från fredag kväll till söndag eftermiddag. Det var en väldigt fin helg och det var fantastiskt att få tillbringa tid och verkligen umgås med min Alexander. Han hade precis gjort sin första tenta och var därför fri från plugg så det kändes nästan som om vi hade en liten mini-semester i 1,5 dygn. Nu ses vi först till höstlovet, men oj vad mycket bättre det går att leva med denna distans än jag trodde det skulle göra. Antagligen för att vi båda trivs med vår vardag, även om den inte är på samma ställe. Och så får vi längta efter en vardag tillsammans när det är meningen att den ska komma. 

Nu i helgen ska jag till Tranås och träffa vänner, jobba, mysa med min familj, gå på gudstjänst och äta middag hos ett par i församlingen. En riktig hemma-i-Tranås-helg med andra ord. Hoppas ni får det bra ni med. 

Kram. 

om min Ellen och om en eftermiddag med oss.

Det här mina vänner - det är Ellen som jag bor ihop med. Hon är typ världens bästa kombo. Lite virrig precis som jag, men också pysslig, tedrickande och allmänt väldigt lik mig. Vi bor som i en lägenhet i vår korridor här på skolans internat och har var sitt sovrum men gemensam hall, dusch och toalett. Om vi hade velat hade vi kunnat ha var sitt eget rum och knappt delat något alls, men det tyckte vi kändes tråkigt. Så därför har vi öppna dörrar till vår hall (som vi försökt göra så mysig det går) och så ser vi våra två rum rätt mycket som ett enda hem. Vi städar vårt hem på torsdagar när vi också tvättar våra kläder, och i övrigt mest bara myser vi. Vi pratar mycket och är tysta ännu mer - precis som det ska vara. 

Igår eftermiddag satt vi i min säng och läste. Ellen var from och  läste bibeln och jag i min deckare. Så drack vi te och åt dammsugare från Ikea. Vi sa nog inte så mycket alls, men nog är det väldigt mycket trevligare att vara ensam med någon annan än att vara det själv. Ja, sämre än igår kan man ha det minst sagt. Jag är så tacksam över att få bo här med Ellen. Att ha någon som kommer in, sätter sig i min säng och filurar lite innan vi ska sova, eller som säger "godmorgon Jonna" när jag yrvaket släpar mig till toaletten på morgonen. Samtidigt är det skönt att vi har var sitt eget rum och inte behöver umgås precis hela tiden. Ja, det känns väldigt fint att få bo här, i vår älskade lägenhet i Hemgården.

Så ja, då har ni sett kvinnan jag delar mitt liv med detta år. Världens bästa Ellen. 

Om dagar jag minns lite extra idag.

Idag har jag gått igenom stora delar av den blogg jag skrev i Kenya, och jag inser att jag nog inte länkat till den bloggen här. Att det blev en specialblogg för resan berodde på att jag inte lyckades logga in på denna sida när jag befann mig i Nairobi. Därför startade jag en extra blogg där inlägg om mina upplevelser från våren finns. Den hittar ni här. Nu i efterhand är jag otroligt glad över att jag tog mig tid att skriva, det hjälpte mig att bearbeta det jag fick uppleva och innebär också att jag nu har något att gå tillbaka till när jag saknar detta underbara land.

Jag tänkte också att jag kunde länka specifikt till de inlägg som jag tycker sticker ut lite extra och som människor har uppskattat mer än andra. Så - vill ni drömma er bort till en annan verklighet ett tag kan ni läsa:

Att stå ut med sin egen tur 
följ med mig på en tur i detta kontrasternas land 
för jag måste hoppas att det någonstans, någon gång inte får vara såhär 
ett öppet svar till dig kära "P"
om en orättvisa för stor att hantera
om en kvinna jag vill lära mig av

Hoppas ni kan gilla det.
Kram!

Den eftermiddagen ingenting hände och det var bra

Solen skiner, fötterna mot gräset och skorna slängda en bit bort. Jag och tre vänner på en filt utanför skolans entré. Vi delar ett paket kex mamma gav mig när jag flyttade hit och skrattar åt ingenting. Det är varmt, skönt och utan krav. Erik somnade förut, vi tittade på moln och lekte meningslösa lekar. Nu mest bara är vi. Och vi kan vara det i 1,5 h till. För vi har inga krav, inget vi måste göra. Mat får vi vid 17 och det blir gött. Men tills dess ligger vi är på min filt, fortsätter lyssna på samtal, skratta och slumra. Människor kommer och går. De undrar vad vi gör. Ingenting svarar vi... 

Och inser hur fantastiskt det är. 

Om att skratta så att man får ont i magen och om människor att få göra det tillsammans med.

Det är fint att få tillbringa alla dygnets vakna timmar med nya, härliga människor som man kan skratta hysteriskt med och i nästa stund ha ett djupt samtal tillsammans med. Det är så otroligt fint att då dela livet, lära känna varandra och växa tillsammans. Där det är okej att skratta åt någons dåliga skämt och sedan frustrerat säga att man inte vet vad man ska tro i alltihop som vi nu får kunskap om. Där det är okej att visa sina bra sidor, men också bli älskad i sina brister. 

Så har jag verkligen upplevt de senaste dagarna. Vi har varit iväg i två dagar på en lägergård där vi åt mat och lekte en del, men där störst fokus låg på att berätta våra livshistorier för varandra. Vi satt i en ring, med resten av världen undanlagd och fokuserade på att en i taget skulle få berätta en del av vad som format oss till var vi är idag. Några i taget gläntade vi lite på dörren och lät våra nya vänner få en glimt av vår bakgrund. 

Jag berättade om bakgrund, skola, söndagskola, tonår och en församling otroligt älskad av mig. Och jag vågade berätta att jag varit sjuk. Rejält. Och att det påverkat mig, format mig. Men att det inte är min identitet idag. En del av den kanske, men inte hela. Och det togs emot...så bra. Så otroligt bra. Och vi insåg nog allihop att vi alla bär på saker, och att de måste få finnas där, så länge det andra också får rum. Så nu vet de varför jag inte (ännu) orkar lika mycket på idrotten, varför jag glömmer saker lite för ofta och varför jag är en sån tant som sover massor och måste ha rutiner. Och varför jag kanske ibland inte riktigt orkar som alla andra. 

Det känns fint. Bra och viktigt. Och det gör att det känns än mer äkta att skratta så man gråter när man spelar något konstigt spel, att säga "åh vad livet är härligt" och le med ögonen. För livet är härligt nu. Det har det varit länge, men just nu är det extra bra. Jag har ont i både mage och kinder efter hysteriskt rolig dag och ögonen har runnit flera gånger idag av inget annat än glädje. Och på något sätt känns det viktigt att de, och ni, vet att så har det inte alltid varit och att jag därför från hela mitt hjärta menar det när jag säger 

Att jag är så otroligt tacksam. 

Jag är så glad att alla hade rätt. Det vänder faktiskt, man kan bli frisk och livet kan bli lyckligare än man kan minnas att det varit på länge. Särskilt om man fått göra den resan jag gjorde de senaste åren. Med familj, pojkvän, vänner och Gud på min sida. Och nu med 22 nya människor att få fortsätta dela livet med i ett år. Att få skratta med och kanske gråta med också. Att vara den man är. 

I en total trygghet i att det är okej. 

om ett otroligt oväntat och så uppskattat möte.

Idag är jag så himla glad. För vet ni vem som kom och hälsade på mig förut!? Jo - världens bästa Mia. Hon som jag fick träffa på en resturang i Nairobi, byta nummer med och sedan fick besök av till barnhemmet där jag bodde. Som forfarande var där när jag blev utslängd, som packade ihop hela min tillvaro i väskor och påsar samma dag, ringde taxi när jag bara grät, som såg till att jag fick bo i hennes rum i en kenyansk familj tills jag hittade ett hem för mina två sista månader i Kenya, som delade sin säng, täcke, mat och tid med mig i en vecka. Som lyssnade och stöttade och hjälpte mig att orka stanna kvar i det land jag inte längre visste vad jag skulle göra i. Som var den som gjorde att jag inte bara gav upp och åkte hem. 

Henne fick jag träffa idag. Vi har inte sett varandra sedan en aprildag i Nairobi och när vi sa hejdå där visste vi inte om vi skulle ses igen. (Mia bor nämligen i Sundsvall och där har jag inte vägarna förbi särskilt ofta.) Idag, en halvtimme innan matdags ringde min telefon och en välbekant röst sa "heeej.. det är mia!". Så visade det sig att hon och hennes Joe var på Smålandsroadtrip och var någon mil ifrån mitt Svf. Jag blev så glad att jag kunde spricka. 

Så idag har jag fått prata med Mia igen, höra hennes skratt för första gången på 4 månader, minnas hur vi åt svenskt godis och grät av hemlängtan - men att vi i alla fall gjorde det bäst tillsammans. Och så fick jag krama henne, träffa hennes Joe (som "jag" hade skypeat en del med eftersom stackars Mia inte kunde ha något privatliv när jag låg tätt intill i hennes säng där i Nairobi) och bara vara så himla glad över att denna människa finns. 

Tack Mia för vad du gjorde för mig i Kenya. Tack för att du tog dig tid att hälsa på mig idag. Och tack Gud för att du såg till att vi bytte nummer på den där restaurangen hon och jag. Det enda lilla...det räddade min resa och förändrade därigenom mitt liv. Tack. 

om att en hop människors uppmuntran kan vara sista pusselbiten för ett friskt liv.

Såhär såg det ut ifrån hörnet på mitt rum häromkvällen när jag dödstrött och glad i hjärtat satte mig på en stol och pustade ut efter två timmar i idrottshallen med min klass. Vi är 23 personer i klassen, varav 12 går en bibel-idrott-inriktning och 11 (däribland jag) som går en vanlig bibellinje. Vi har ungefär hälften av våra lektioner tillsammans, och andra halvan var för sig där de fokuserar på idrott och ledarskap och vi mer kurser inom själavård, etik och praktik i församlingar. Men på kvällarna - då är det som att vi allihop går en idrottsinriktning. Alla har alltid sagt till mig att folkis innebär kladdkaka och sällskapsspel...men när vi i klassen umgås - då spelar vi volleyboll, innebandy, fotboll eller leker i idrottshallen. 

I början var det ovant, lite tråkigt att jag som är så fruktansvärt ointresserad av sport skulle umgås i princip dygnet runt med 12-15 personer som har idrott som sitt största intresse. Men vet ni - något har hänt - jag har börjat gilla att sporta! Jag fick liksom bestämma mig för att jag skulle försöka hänga på i den mån jag orkar, dels för att det är vad resten gör (och jag vill umgås med dem!) och för att jag vet att jag behöver få tillbaka mina muskler. Så de senaste 3 veckorna har jag tränat mer än jag gjort på evigheter, och jag har älskat det! Det är en så totalt ny upplevelse för mig att idrott inte bara behöver handla om prestation och att vara bland de sämre på vad man än gör - utan om en gemenskap och något där man har roligt ihop. 

Människorna här är fantastiska - de uppmuntrar mig att vara med, passar bollar till mig fast att jag missar hela tiden och låter mig bli en i gänget, trots att det innebär att de får springa dubbelt så långt och mycket eftersom jag oftast gör mer skada än nytta i laget. Jag har kommit på mig själv med att skratta högt, mitt i en innebandymatch där svetten rinner och jag får ont i benen som inte fått springa på flera år. Jag får uppmuntran och pepp att bli bättre och ingen klagar när jag är dålig. Det är en så sjukt häftig känsla för mig och jag uppskattar det så mycket. 

Så idag åkte jag till A6 och köpte nya idrottskläder (det enda ombyte jag hade med hit räcker inte på långa vägar) och för första gången i mitt liv ett par inneskor till lite allmänt sportande. För jag hoppas att detta är något som kan hålla i sig, att jag tillsammans med vänner får bygga upp min kropp igen. Bli stark fysiskt igen och faktiskt orka mer än tidigare. Jag tror detta är den sista pusselbiten för att jag ska bli helt mig själv igen efter sjukdomen. Jag hoppas det, och längtar redan efter att få inviga mina nya träningsgrejer efter helgen. 

Hurra! 

Om att hålla ett löfte

En dag i somras sprang 6 fötter över till vår tomt och berättade att de nu hade en husvagn, och undrade om jag vill komma in och kolla på den. Jag tittade in i vagnen och sa 

"åh, här kan vi ha pyjamasparty!" 

"Jonna, vad gör man på ett pyjamasparty?" Frågade någon med stora ögon. 

Jag sa det första jag kom på: "man äter popcorn, borstar tänderna ute och spottar över staketet och så har man pyjamas på sig." 

Vi bestämde att det ska vi göra, men så gick veckorna och inget pyjamasparty hann vi med... 

När jag flyttade blev Prins I orolig över hur det skulle gå med vårt party och jag lovade att hålla mitt löfte när jag kom hem på helgen. Så i lördags kväll kom tre barn in till mig, lekte och spelade spel och skrattade. Sedan gick vi in till dem, åt varma mackor och bytte om till pyjamas. Väl inne hos mig igen fick de välja lite filmklipp att titta på medan de mycket viktiga popcornen åts upp. Sedan gick vi till husvagnen på deras tomt, borstade tänderna utanför den, spottade över staketet och sedan kröp vi upp min en säng och läste två sagor. Fröken S valde att sova inne i sin säng men jag, Prins I och Lilla E låg kvar i vagnen, sjöng godnattsagor och pratade om tankar som en liten kille som ska spela fotbollsmatch imorgon och därför har pirr i magen tänker innan han ska somna.  

Jag sov inte mycket den natten, orolig för allt som kan tänkas hända en natt med två små barn utan sina föräldrar som de brukar ha i rummet intill. Men när morgonen kom visade det sig att den enda som oroat sig och inte kunnat sova var jag. Lilla E kröp in under mitt täcke på morgonen, vi läste morgonsaga och sedan gick vi in till syster och storebror som vaknat tidigare och gått in och tittade på morgon-tv. Sedan tog jag mitt täcke, de valda sagorna och kudden under armen och klev in till mig igen. Otroligt trött men så lycklig över att ha fått hålla ett löfte till tre barn som tagit mitt hjärta och som jag förevigat tänker behålla däri.

tacksam och förväntansfull.

Så är det fredag, jag har fått gå ytterligare en vecka på bibellinjen på Svf och en helg väntar. Snart ska jag ta bussen ner till stan och sedan åka via Gränna hem. Jag har nämligen blivit hembjuden till min vän Linn, som bor i Adelöv på vägen hem. Hon har varit i bla Spanien och gått bibelskola det senaste halvåret så vi har inte träffats sedan innan jag var i Kenya. Ser så mycket fram emot att få krama om henne igen! 

I kväll ska jag mysa hemma, i morgon ska jag jobba och sedan ha pyjamasparty med mina små grannbarn, söndag ska jag på gudstjänst hemma i församlingen, innan jag åker tillbaka till Svf framåt eftermiddagen. En lagom intensiv helg väntar med andra ord. Jag är glad och ser fram emot den! Men också glad när jag ser tillbaka på veckan. Jag har fått vänner i klassen, redan lärt mig massa nytt och allmänt kommit in i livet här. 

Tacksam och förväntansfull ska jag nu ta min packning för helgen och bege mig hemåt. Kram på er! 

tacksam.

Jag mår himla bra just nu. Trivs bra här i Jönköping, orkar och vill och kan göra det mesta. Det är fantastiskt. Snart har jag gått på bibelskolan i två veckor, och det känns faktiskt redan ganska hemma. Jag gick nyss in till Ellen (som jag delar lägenhet med) och gav en godnattpuss i pannan. Vi bestämde oss för frukosttid i morgon och idag har vi städat hela vårt hem. Jag fotade masssa bilder som jag tänkte visa er, men nu är jag för trött. Snart så. Hejsvejs på er.

Om sommarens sista vecka.

Sommaren fortsatte med jobb för min del, men allra sista veckan innan skolstarten på Svf (Södra Vätterbygdens folkhögskola) var ovanligt händelserik. Vi var nämligen i Barcelona med hela familjen i 4 dagar. Där gick vi runt i staden, badade i havet, åt gott och hade semester allihop tillsammans för första gången på hela sommaren. Det var väldigt mysigt och skönt! När jag sedan kom hem väntade en möhippa för den läckra bruden på bilden här, Sofia. Vi hade en heldag i Göteborg tillsammans ett stort gäng tjejer och det var gött. 

Ja, dagen efter hippan packade jag inför flytten och sedan måndagen förra veckan har jag bott Svf. Jag delar boende lite grann med en tjej i klassen, men mer om vårt hem får bli ett annat inlägg. Hur som helst har jag det bra här. Kram på er! 

Något nytt.

Det här med att blogga... Jag tycker ju att det är himla roligt, och trots att jag inte har en massa coola foton och skriver rätt oregelbundet vet jag att ni är flera som vill att jag ska blogga mer igen. Så, nu gör jag ett försök till just det. I förra veckan flyttade jag till Jönköping för att gå bibellinjen på Södra Vätterbygdens folkhögskola och nu väntar ett år i ett än så länge nytt sammanhang. Välkomna att dela vardagen med mig igen, det blir högt och lågt som vanligt, pyssel, tankar, vanlig vardag och allmänt det som är en del av mig och mitt liv.

Välkomna! 

Den bästa stunden.

Efter en lång dag med 14 timmars jobb landade jag för en stund sedan här. I dubbelsängen som vi fått av mamma och pappa i mitt nya rum på vinden hemma. Att få krypa upp här, liksom landa efter en lång dag och varva ner - det älskar jag. Särskilt idag eftersom jag vet att jag är ledig (äntligen!) imorgon och därför kan njuta av att en sovmorgon väntar. Så fantastiskt skönt! 

Jag jobbar rätt mycket just nu. Lite för mycket eftersom jobbet är så intensivt och allting är nytt. För första gången har jag ett sommarvikariat som undersköterska inom hemtjänsten. Det är ett fint jobb och så viktigt, men jag blir helt slut. Så därför är det skönt med två hela dygn ledigt. I slutet av nästa vecka byter jag jobb till personlig assistent på ett ställe jag jobbat mycket de senaste åren. Det känns skönt att veta hur allt funkar från början så man känner att man kan göra ett bra jobb. 

Men innan dess ska jag njuta av lediga dygn. Jag har 5 saker planerade under dessa dagar. 

1. Lunch med min man

2. Spela kort med mormor

3. Äta godis i Andreas soffa ihop med fina vänner

4. Äta på resturang med min man igen

5. Se på film och ha en lugn skön fredagkväll med Alexander

Ja, detta ska bli såå skönt. Godnatt på er!

om den största gåvan jag fått.

Det plingar till i mobilen. "Jag är glad att få vara din" står det. Hjärtat blir varmt och jag ler ett sådant där nyförälskad leende trots att ingen ser. För det känns så bra, så viktigt.

Det är en gåva att få dela sitt liv med någon. Det är det svåraste jag någonsin gjort och antagligen bland det svåraste jag kommer att göra. Det är läskigt, komplicerat, och många gånger krångligt. 

Men det fina, det som väger så mycket tyngre - det är glädjen och tacksamheten över att mitt i alla val, vägskäl, beslut, drömmar, längtan och viljor vara två. En Jonna och en Alexander. Ett vi med två jag och två du. En flicka och en pojke som vid det här laget fått leva många dagar tillsammans och som hoppas på många fler. Och en flicka och en pojke som levt ihop fast på olika kontinenter en hel årstid. Och som växte av det, närmare varandra, fast från olika håll. 

Och som båda är glada att få vara den andras. 

För jag är så glad att få vara hans. Så innerligt tacksam att jag fått den gåvan att förvalta. Och så lugn i att vi inte är ensamma, utan med oss har vår tro på en Gud som är med oss i allt. Det är fantastiskt det där med att han är min. En vän skrev "knäppt och bäst" om hur det är att ha någon att dela sitt liv med. Känslan av att vara någons. Hon har så rätt. Knäppt och bäst, det är precis vad det är. Och mest av allt är det en enda stor gåva.

Och jag försöker ta emot med öppna armar, älska av hela mitt hjärta och bara vila i hur fint det är. Det här med att vara två.