Om ben som börjar orka igen, om parkbänkar som jag inte längre behöver sitta på.

När jag klev av tåget i Tranås efter några dagars resa runt Vättern tillsammans med vänner gick jag hem till mormor och pratade lite. Men sedan kände jag att jag ville vara själv - för första gången på 5 dygn - och hinna smälta några av alla intryck de senaste dagarna bjudit på. Så jag lämnade all packning hos mormor, ringde mamma och bad henne hämta den på vägen hem och sedan snörade jag på mig skor och började springa.

Jag sprang i nästan 7 km.

Förstår ni detta? Det var en så sjuuuukt cool känsla att mina ben orkade springa i nästan en timme. Mina ben, de som inte orkade gå runt kvarteret när jag var som sjukast. De bara sprang. Och jag fick tid att landa lite, sortera i hjärnan och tänka.

Jag sprang runt lite på måfå, tänkte att jag skulle försöka orka en kortare sväng men att det inte gjorde så mycket om jag började gå. Men så sprang förbi alla parkbänkar där jag för två år sedan var tvungen att sätta mig och vila för att benen inte orkade gå mer än några 100 meter åt gången. Och så tänkte jag att wow, nu kan jag springa förbi dem - jag behöver inte vila. Och så bestämde jag mig för att ta ett varv till på rundan jag sprungit bara för att fira. Så helt plötsligt hade jag sprungit 7 km i sträck, utan att ens bli sådär riktigt trött.

Jag bara skrattade till slut. Av tacksamhet och lycka. Över att det faktiskt går att återhämta sig även fysiskt efter att ha varit riktigt dålig. Över att mina ben, mina fina fina ben orkade bära mig runt staden längre än de någonsin gjort förut. Över att det helt plötsligt inte känns omöjligt att orka springa en mil.

Asså wow. Så himla glad är jag. Tack gode Gud för min kropp och för att den börjar orka igen. Jag är så tacksam. Tacksam och stolt.

en lovdag.

Idag är min andra och sista lovdag i Tranås och en hel del saker ska jag försöka hinna med. Går igenom en himla massa foton från de senaste månaderna och sorterar, och sedan tänkte jag ringa mormor och fråga om vi ska äta lunch ihop idag. Så behöver jag städa, packa, kanske träna och så vill jag helst hinna pussa på mina grannbarn innan klockan blir halv 5 och jag får hämta min man på stationen. Ja, egentligen borde jag väl hinna utan problem, men så vill en ju helst inte stressa...

Jaja, vi får se vad som hinns med. Det är ju lov trots allt, och när det är lov hör det också till att man ligger i soffan i sin morgonrock och gör ingenting - för att sedan vila efteråt.

om en församling på hal is - och varför vi ska vara där.

I morse gjorde jag pannkakor till mig och Lisa som vi åt till frukost och efter det hittade Lisa våra skridskor i källaren och så tog vi oss till Bredstorp. Där väntade en hel massa barnfamiljer från vår församling som träffats varje dag nu på lovet för att göra roliga saker tillsammans. Så himla fint initiativ tycker jag, det här med att dela livet och vardagen och göra vanliga saker - tillsammans. Livet blir så mycket rikare då. 

Jag med mina 21 år var liksom mitt i mellan generationerna som var där, jag var varken småbarnsförälder eller liten unge. Men jag var en utmärkt dattare, "nej nu måste du ta på dig hjälmen-sägare","följa Johnare" och köttbulle. Och jag kunde lyfta upp en del barn som satt sig på isen med trötta ben eller låta mellansystern i en familj få egenstund med någon som passade bandybollar bara till henne.

Stunder som i förmiddags, när vi liksom är tillsammans och ger av vad vi kan till de som behöver det, när vi delar vad vi har och låter det räcka - de stunderna, de är församling för mig. Det är det som är Kyrkan. När vi blir en öppen gemenskap, som utanför kyrkolokalen vågar dela livet tillsammans, där alla har en plats och Gud är mitt ibland alltihop. Det är de stunderna jag tror vi är som närmast vad det är att vara kyrka - att vara en familj. 

För när Alfred, 7 år och jag tar ett varv runt planen på skrillorna och han frågar mig om vad jag gör när jag inte åker skridskor, och jag säger att jag går på en bibelskola, och han undrar vad det är, och jag får svara att det är ungefär som att gå på söndagsskola varje dag... Och när detta sedan leder till ett samtal om hur Gud vill att vi ska vara mot varandra - då tror jag att Gud ler. Då tror jag vi har fattat en del av poängen med församling och Gud. Den hör inte bara hemma i en kyrkolokal på söndagarna. Gud och hans vilja i våra liv är lika nära på en skridskois där en 7åring och en 21åring tillsammans funderar på vem Han är och vad Han vill som på en gudstjänst kl 10. 

Och det är just därför vi som församling ska ses på flera ställen än i kyrkan. På en is till exempel. Med skridskor på fötterna, choklad i fickan och med en massa extra mammor/pappor/mostrar/syskon att åka tillsammans med. För vill man bara se, då ser man hur Gud är så nära även där. Bland annat i en liten kille på 7 år som efter att ha funderat över 10 Guds bud en stund istället frågar när vi ska åka hem till mig och äta skumtomtar. För att just nu är det också viktigt, precis som Gud nyss var och kommer snart kommer att bli igen. 

Så "snart" säger jag. 

Sedan tävlar vi om vem som kommer fram först. 

Han såklart. 

om längtan.

imorgon åker han norrut, han den där som jag är kär i. och så får vi 3 hela dygn tillsammans. hur fint?

jättefint.

om några dygn hos vänner, dagar att spara länge länge i hjärtat.

Det här med att ha fina bilder på sin blogg... det brukar inte vara min grej. Men så tänkte jag att äh va 17, det kanske inte måste vara superkvalité på alla bilder för att de ska få vara här. Suddiga mobilfoton i konstiga ljus kanske är bättre än inget, åtminstone ibland? Jag har nämligen några fantastiskt trevliga dagar bakom mig som jag vill visa för er. Så nu kör vi - med skruttiga bilder och allt.

Vi har lov denna vecka, och trots att vi träffar varandra nästan dygnet runt på skolan så tänkte vi "varför inte tillbringa lovet ihop med?". Sagt och gjort - några av oss bestämde sig för att under några dagar ta en liten turné runt om i södra Sverige för att hälsa på hemma hos varandra. Himla bra grej, för visst känner vi varandra otroligt väl på ett sätt, samtidigt som vi vet väldigt lite om varandra på ett annat plan. Nu fick två världar "hemma-världen" och "svf-världen" smälta ihop för några stycken, och det var väldigt fint att få vara en del av det.

Vår turné började i Tibro hos Erik. Jag och Ellen tog tåg och buss dit och övriga åkte bil, och när vi väl var framme allihop gick vi på ett jättemysigt café. Sedan promenerade vi runt i det lilla samhället, kollade in olika ställen som på olika sätt format Erik och sådär. Vi kollade in hans hemförsamling och handlade mat på hans Ica och föll pladask för alla fina hus. Sedan gick vi husesyn och landade i Eriks soffa i innan vi lagade kvällsmat.

Här är Erik, måttligt road över "posera nu fint framför ditt hus"-uppdraget. När vi ätit gott tillsammans med Eriks familj spelade vi spel och somnade sedan allihop i en hög i vardagsrummet till Pelle Svanslös-film som någon vänlig själ stängde av framåt småtimmarna. 

Elias och Johannes skulle vidare på andra äventyr redan nästa morgon, men vi andra gick och matade änder (det var mitt bidrag till aktiviter att hitta på.. hur tänkte jag där kan man fråga sig?). En and bet mig i tån och brödet tog slut, så vi packade picknickväskan och begav oss ut och åkte pulka och fikade vid kyrkans scoutstuga ute på landet istället. Det var fantastiskt fint. Väl hemma igen åt vi lunch, kollade fotoalbum och packade väskorna för nästa anhalt. Så tog vårt dygn i Tibro slut, Erik skulle på skidläger och vi andra åkte vidare.

För jag, Ellen och Anna fortsatte vår lilla tripp till Lidköping som Ellen kommer ifrån. Hennes bror hade lagat en rysligt god kvällsmat till oss och vi hade en lugn kväll i soffan framför melodifestivalen. Trötta efter alla nya intryck somnade vi alla tre i en alldeles för smal säng och rätt trötta nästa dag gick vi på gudstjänst i Ellens församling. Var väldigt, väldigt fint.

Här har vi Ellen som på samma sätt som Erik fick posera framför sitt hem. Hon tog oss sedan med på en promenad genom staden och en liten biltur där vi fick se olika platser som betytt mycket för henne. På söndagskvällen tittade vi på gamla foton och sedan gick vi på yoga (hahaha, var konstigt och sjukt bra på samma gång!) tillsammans med Ellens mamma. Efter det åt vi god frukost-kvällsmat (bästa!) tillsammans med familjen. 

Nästa morgon, efter ännu en natt i Lidköping åkte vi norrut mot Hallsberg där Anna vuxit upp. På vägen stannade vi till hos Ellens vän som bjöd på fika.

Hos Anna gjorde vi samma sak som vi gjort i Lidköping och Tibro. Vi kollade in stan, platser som har många minnen, fotoalbum och kyrkan. Annas mamma gjorde den godaste laxen i världshistorien till kvällsmat och Ellen och jag var heeeelt slut efter alla nya intryck så vi segade mest hela kvällen. (återkommande tema märker jag..haha)

Nästa morgon gick vi promenad genom staden, kollade in Annas gymnasieskola och gick över en massa järnvägar. Solen sken och vi var lyriska efter några helt fantastiska dygn. Sedan åkte jag hem på tåget och landade i Tranås och det var väldigt fint det med. 

Vi har inte gjort så mycket speciellt dessa dagar, inte hittat på en massa saker. Vi har promenerat, spelat spel, tittat på bebisbilder, ätit mat och tagit det lugnt. Men vi har fått göra det i varandras hem, och det är något särskilt med det minsann. Jag är så tacksam för dessa dagar, verkligen. 

just här och just nu.

Jag sitter i min fåtölj i mitt rum här på Hemgården. I rummet intill sitter mina vänner och spelar de nya spel som kom med posten idag. Jag hör hur Erik förklarar hur Bohnanza fungerar för någon som aldrig spelat det förut. Han lyckas alltid förklara på ett sånt där pedagogiskt sätt som jag aldrig kan. John klev precis in här och frågade om han fick limma fast mässingsknoppen på min sänggavel som jämt och ständigt trillar i golvet. Eftersom den för cirka en timme sedan för första gången landade på min fot när den gjorde det sa jag ja. Så nu står han här intill och skruvar i min säng. Och jag, jag sitter här och ska försöka få ner spretiga tankar till en predikan. Om att välja att älska även när man inte vill tror jag den ska handla om. För det är ju inte det lättaste direkt, men jag tror det är det vi är kallade till.

Ja, just precis nu på hemgården limmar någon i min säng, jag hör skratt från uppehållsrummet, min dator laddar snart ur och jag lyssnar på musik och väntar på att jag ska kunna formulera mina tankar.
Välkommen till ett ögonblick härifrån. Just nu vill jag inte vara någon annan stans än just här.

en liten fredagsuppdatering.

Just nu pausar jag lite på mitt rum, efter en skoldag bestående av lektion på morgonen och sedan två fantastiska föreläsningspass innan och efter lunch. Jag har skrattat så att tårarna rinner och samtidigt känt en klump i hjärtat för livets jobbigheter. När jag hunnit landa i allt klokt som sades idag kanske jag formulerar något klokt här, vi får se.

Ikväll ska vi iväg på praktik med delar av klassen till en församling några mil härifrån. Vi ska ha en tonårskväll med lekar och andakt och min uppgift är mest att vara där och fixa i bakgrunden vilket ska bli väldigt skönt. Det blir en lång dag idag med skola från kl 8 till runt midnatt, men det har varit lättlyssnat och roligt hittills idag så det känns inte så jobbigt även om jag har minst lika många timmar till att vara vaken och igång.

Och något väldigt fint är att jag om cirka en timme och en kvart får se min Alexander igen. Han kommer hit till mig denna helgen och det ska bli så skönt att träffas. Livet blir mer helt när vi är på samma ställe.

Jag önskar er en fin helg!
Kram

när livet ryms i ett ögonblick.

Det var en idyllisk dag. Solen sken och det var gnistrande kallt. Och det var sådär vackert att jag fick lite ont i magen. Och så slog det mig - att denna plats på jorden, den är något alldeles särskilt. Där mitt ute i ingenstans, långt bort från allt, där är jag närmre mig själv än på många andra platser. 

Jag tror det handlar om att hitta de platserna, där allting snurrar lite långsammare. Så att man kan hinna ifatt sig själv ibland. Och kan man inte hitta de platserna någonstans då får man försöka hitta dem i sig själv, eller i en annan människa. I samtal och stunder, där man inte vill vara någon annan stans än där man är. Kanske just för att livet själv då ryms i ögonblicket. 

Just nu. 

Där och i våra hjärtan.

Och vi kan sitta där i timmar och prata, tills jag får ont i rumpan fast att jag sitter i sängen. Och ännu längre ändå, för det är det viktigaste. Det här med att dela livet. Att våga. Att våga brottas med saker som känns, skratta åt roligheter, fundera över saker som är svåra att förstå och ibland säga att nu är du jobbig minsann och kasta en kudde i huvudet. Som skickas tillbaka med orden att det är du med. Och det är okej. 

Det här med nya vänner alltså. Tacksamheten över den rikedom det är att få ännu fler fantastiska personer att kalla vänner. Som jag kan ringa och säga att nu behöver jag dig. Och som kommer och är, tills de somnar i en hög i min säng. Eller på golvet. Eller inte alls. Tills klockan är sent och vi ber godnattbön tillsammans innan vi alla går till våra rum.  

Om någon skulle tvinga mig att välja vad som är det bästa här. Då skulle det vara kvällar som dessa, med samtal och skratt och bön och tystnad i en enda gröt. Och jag tänker att under taket i mitt rum är det tjockt av alla ord och böner, de har samlats där och ligger kvar. 

Där och i våra hjärtan. 

skrattgråt över det konstiga som kallas livet.

Klockan är sent och jag är trött, sådär så man skrattgråter lite. Vi har haft en lugn kväll här på internatet och jag har fått gjort lite saker som jag skjutit på för länge, typ kopiera papper, söka jobb och maila människor. Känner mig alltid 10 stresskilo lättare när sådana saker fått lyfta från mina axlar. Till min hjälp har jag haft min älskade roomie Ellen. Vi har fulsjungit lovsånger till tonårsarbetet hemma i Tranås och skrattat åt hur livet här kan vara.

Igår kom vi hem från ett dygn på en lägergård med klassen. Vi var där och åt, fick undervisning, hade snöbollskrig, pratade, spelade en himla massa spel och hängde. Sov gjorde vi inte mycket så idag har jag varit lite seg. Borde därför sovit för länge sedan. Men så kommer vi på något som vi absolut måste prata om eller skratta åt, och så går timmarna.

Jag antar att det är så det är, detta charmiga, jobbiga, fantastiska liv. Saker som måste göras, borde göras och vill göras. I en enda salig blandning där det helst bör vara mest av det man vill göra. Typ skratta åt hur konstigt livet är. Tillsammans.

nystart.

Just nu sitter jag på en stol i Mikaelas rum här på internatet. Hon klipper mitt hår. Tre personer sitter i hennes säng och gör mest ingenting. Jo, nu ska de dricka varm choklad med vispgrädde. Om en timme ska vi gå till kapellet och ha andakt. Bara vara där, tillsammans inför Gud. Vi har vår vardag här, vänner som samtidigt är lite en familj. Som hjälps åt med saker och delar livet. Det är fint.

Jag är tillbaka på Svf efter nästan tre veckors jullov. Förväntansfull på vad denna vårtermin ska innebära. Och eftersom ni fortfarande - trots att jag är oerhört dåligt på att uppdatera - tittar in här, tänkte jag att jag ska försöka ta er med lite mer på denna termin, för det verkar som om ni vill följa med. Att jag inte har skrivit så mycket på sistone tror jag mest beror på att jag vill att allt som står här ska vara så genomtänkt och välskrivet. Och det tar en tid jag inte har. Men kanske är det okej med bara snabba tankar ibland, som den här - så vi gör ett försök.

Välkommen med.

Om att vara liten och bli stor just denna dag.

Det är skymning redan när vi kommer dit, fullt med folk. Vissa känner jag igen, till exempel killen som alltid busar och lyfter mig upp och ner så att det kittlar i magen och jag kiknar av skratt. Och tanten som alltid lägger sin hand på min axel och säger något snällt. Jag ser chokladhjulet och hör hur det snurrar runt ticktickticktick, hör sorlet inifrån stora salen. Så tränger jag mig fram, zick-zackar mig mellan ben och hittar någon liten kompis att leka med. Vi får lite pengar av pappa och så går vi och köper en strut kola, för den här dagen får man äta godis utan att mamma och pappa är med. Man får också äta korv och dricka festis så det gör vi. 

Sedan börjar auktionen och människor viftar hit och dit och saker ska lämnas. Jag får ställa mig i ledet med de andra barnen och hjälpa till att springa ut till tanterna med det de ropat in. Efter det är det jätteviktigt att man går och lämnar deras pengar till personen som sitter med ett stort kassaskrin så det gör jag. Tills jag blir alldeles slut i benen och rosig om kinderna och bestämmer mig för att jag nog absolut måste ha en korv till för att orka. Minst. Så jag hittar någon som vet var min mamma eller pappa är och så köper vi en korv till. Med bara ketchup tack. 

Det börjar bli sent och ibland sätter jag mig i mammas knä och vilar lite. Jag har fina julklänningen och mina fina inneskor och flätor i håret. Det ropas och människor applåderar och viftar och skrattar. Jag får smaka lite glögg och så springer jag igen. Runt runt runt. Ända ner i källaren och så upp igen. Alldeles varm blir jag. Sedan är det slut och klockan är kväll och vi åker hem. Hem till oss och äter kvällsmat med Svenssons. Så somnar vi barn i en hög i soffan, alldeles varma och glada och trötta efter julens första höjdpunkt - julmarknaden. 

Det var skymning idag med, och mycket människor. Killen som brukade lyfta mig upp och ner har nu en egen son som går i skolan och tanten som alltid såg mig är i himlen. Samma chokladhjul snurrade och sorlet lät likadant. Idag trängde jag mig inte mellan ben eftersom jag var så liten och de vuxna så stora utan mötte människor i ögonhöjd. För jag är inte längre ett barn. Idag hade jag min egen plånbok med mina pengar (men pappa bjöd ändå på fikat) och jag köpte två strutar kola men ingen korv. 

Auktionen var likadan som alltid men idag var det jag som ropade in saker och små barn med rosiga kinder som lämnade saken till mig och i gengäld tog mina pengar till kassan. (Som för övrigt egentligen är alldeles för mycket för den lilla sak jag köpt men som känns helt rimligt eftersom pengarna oavkortat går till församlingens barn och ungdomsarbete.) Jag gick till mamma ibland och lämnade mina fynd, pappa satt bakom kassaskrinet men jag klarade mig väldigt mycket själv. Jag hade inga finskor men en festlig röd blus och kjol och jag fick se små lyckliga barn med munnen full av kola. Som ena stunden sprang runt och jagade varandra men i nästa stund sjönk ihop i en nu-måste-jag-få-en-korv-trötthet. Och jag fick sitta intill de vänner jag en gång lekte datten med som idag kommit hem denna helg från diverse universitetsutbildningar eller jobb. Och vi fick prata framtid och minnen och längtan mitt i en församling som är vår. Och sedan åkte vi hem och åt kvällsmat i soffan med Svenssons och slappade och sa "tänk att nu har vi gjort ännu en julmarknad". 

Och allt var precis som vanligt och alldeles underbart. Och åren går. Denna dag är inte som när jag var 5 år, men den är speciell. För det är det första som visar att julen snart är här. Denna dag, lördagen innan första advent - den är vigd åt en tradition som ligger mig så varmt om hjärtat. 

Och för ett ögonblick är jag 5 år och finklädd med flätor i håret igen, och med finskor eftersom det snart är jul. För det är det snart. Efter idag känns det så. Igen. 

jag mår bra nu. på riktigt.

Klockan är sent och jag har sovit alldeles för lite på sistone. Men jag mår bra. Livet ler och jag känner mig glad i hjärtat. Visst finns det sämre och bättre dagar, men jag kan verkligen konstatera att jag är frisk. Jag har inte ätit mediciner mot depressionen på över ett halvår och det har fungerat hur bra som helst. Så länge jag får sova lite extra ibland fungerar min vardag med runt 8 timmars sömn per natt. Jag kan vara med på idrotten, jag kan vara med om situationer som jag förr kunde må dåligt av men nu hanterar på ett sunt och friskt sätt. Jag kan skratta så tårarna rinner och gråta över helt normala saker. Jag är mig själv igen.

Visst är mitt minne inte tillbaka helt och hållet, jag har fortfarande inte riktigt lika bra koll på livet. Jag blir ibland påverkad av stress betydligt mer än vad som är rimligt. Men förutom det - är jag tillbaka.

Jag är så otroligt tacksam och lycklig så ni anar inte.

Ville bara säga det. Godnatt

4 novembers kväll.

Vi satte oss i min säng, med varsin tekopp med kladdkakesmet i. Så startade vi filmen. Snyftade, skrattade, ojade oss, grät högt och hade det mysigt i två timmar. Sedan hängde vi lite till. Pratade om filmen och livet och hur illa man kan må efter för mycket kladdkakesmet. Sedan diskade vi, sa godnatt och nu sitter jag här. Glad i hjärtat över ännu en fin kväll här. Över att vi kan grina ihop och skratta ihop, vara fula tillsammans och ändå någon annan dag klä upp sig lite. Över att det är okej att inte orka ibland, för att då tar någon annan i lite extra, och för att jag ibland får vara just den.

Jag är på rätt plats här. Det känns bra i magen. (Förutom att det var en dålig idé att offra sig och äta upp den sista smeten.)
Godnatt.

några dagar att få minnas och vara tacksam över.

Jag är tillbaka på SVF efter en veckas lov. 9 dagar av tid tillsammans med Alexander och våra familjer. Jag känner mig som en ny människa, tillbaka här på skolan där jag trivs så bra - men också full i hjärtat av stunder någon annan stans än här. Min lediga vecka tillbringade jag på följande fantastiska vis:

- Lite i Linköping, hos min fina vän Elin och med hennes nu några månader gamla son. Att få vyssa ett barn till sömns, lukta lite i nacken och små minihänder som håller om min - det om något kan fylla mitt hjärta med kärlek.

- Hemma med mamma, pappa och Lisa i två dygn. Vi sysselsatte oss genom att springa runt sjön, laga mat tillsammans och gå på musikal, slappa i soffan och så. Det var fint, länge sedan, och så bra.

- På måndagskvällen mötte jag min man på stationen och kramades efter 3 veckor ifrån varandra, sedan gick vi kvällspromenad och pratade och skrattade ihop igen - det var så viktigt och fint.

- Sedan var jag hemma i två dagar och städade, fixade, fyllde frysen med matlådor till mor och far och var allmänt effektiv i att göra lite nytta hemma. Det var roligt, främst för att jag orkade och klarade av att slutföra alla projekt - stora framsteg sedan jag var som sjukast. Hurra!

- Mina supereffektiva fixardagar avslutades med en middag ihop med grannfamiljen. Sådan lycka i hjärtat att få äta soppa och pannkakor med dessa älskade barn, se på när de leker "sicken blås" och i största allmänhet leva i sådan fin gemenskap med familjen i huset intill.

- Tidigt nästa morgon åkte vi till Söråsen jag och Alexander. Där fick jag hjälpa till att gjuta ladugårdsgolv, köra lite maskiner och mocka skit i ladugården. Det var otroligt länge sedan jag var så skitig och jag njöt i fulla muggar av att gå inne bland djuren och göra fint. Det är något visst med kor enligt mig alltså. Och att vara utomhus hela dagarna, ful som jagvetintevad och älska det. Dessutom skurade jag ur badtunnan och eldade hela dagen så att vi efter två dagars arbete fick bada under stjärnhimmeln.

- Efter två och ett halvt dygn på landet var det fredagslunch i Tranås med hela min familj. Sedan en lugn eftermiddag i soffan, och så en cafékväll i kyrkan på det.

- Lördagen jobbade jag med min kontaktpersontjej och vi hängde hemma hos mig, stekte pannkakor och hade det roligt. Framåt kvällen åt vi tacos med familjen igen. Mysigt att hinna umgås så mycket! Sedan åkte jag och Alexander tillbaka till Söråsen, badade tunna igen och somnade sedan gott.

- I söndags var vi på 80-årskalas för A´s mormor. Tårta, blommor, tal och en massa tanter som hälsade på mig och jag låtsades att jag mindes vem som var kusin till vem och allt det där. Efter det, ja då var det dags att åka tillbaka till Jönköping. Tillbaka till vardagen här.

Och nu är jag här. Med lite nya minnen från andra ställen än den här fantastiska bubblan. Peppad på många veckor fram till jul, och varm i hjärtat efter ett helt fantastiskt lov. Att få vara en hel vecka med Alexander, ha "vardag" ihop igen - det var så otroligt skönt, viktigt, fint och fantastiskt.

Ja, jag är tacksam och glad över både vad som varit och vad som ligger framför. Det är en fin känsla.